Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Bruna drevet

Undrar jag om världen börjat bli lite konstig, hur fungerar det där ute egentligen, verkar lite märkligt främmande när jag kommer ut ur skogen från och hamnar nånstans, blir till mig av den, perplex och ifrån också. När jag var i Skåne verkade det (Skåne och allt där) vara surrealistiskt för att överhuvud höra till Skandinavien och en författare som inte säljer så mycket fler böcker än av det som mina bor i en fin lyxlägenhet vid en polisstation där, och när jag ska ha sängelag i Skåne ställer sig en avlång hund på sängen och ylar, slickar, nosar, överallt var det bara överhövan, just det överhövan, och massor av folk överallt, så tätbefolkat. Och idag på Stora Kirurgiska sjukhuset avdelning II, käckirurg som kallat mig för att skära och mejsla i min egen käke, är det lite dårhus eller overkligt. Var tvungen infinna mig tre timmar innan ingreppet redan, kommer till avdelningen som är längst bak en stor sal med tolv bäddplatser, fastän så glest de att det allt nog rymts tjugo stycken sängar minst, hamnade jag ändå i en soffgrupp där bland, för att få ett specialbeställt blodstillande preparat som kostar över 2000 euro, står även på preparatets tub Hammarén, så mitt. Det med dropp som det skall injektioneras, men de är andäktiga och försiktiga med preparatet som är framställt på kanske några tusen liter äkta blod i enahanda andra separatorer, är inte ens rött, genomskinligt, det hanteras som smällt guld, de vågar inte ens ge det som vanlig dropp, utan hämtar in en maskin som pumpar medel i ådror, under en halvtimme härom de några matskedarna av det. Saltlösningen som först också skulle göra ådran beredd kom från vanlig ställning allt medan blodstillande preparatet värmdes upp mycket långsamt. Sköterskan konstaterat att jag har bra och synliga ådror på armen, men ändrade sig snart, för när hon sticker ”gömmer sig” ådran i skydd av benet (hennes uttryck), finner en riktigt stor ådra högre upp, kommer förstås massor av blod då, rinner ner över stolen, på kläder, sköterskan ropar på hjälp, och en annan kommer med handdukar undsättning, och så slutar flödet nog lika fort som det började och medan de trycker och torkar, säger hon det är bara blod, utan skyddshandskar torkar hon det, smetar omkring, får jag sedan sist början det förbannade koksaltet, två förpackningar fastän trodde först att en räcker men när dyra preparatet värms upp så långsammare än trott att. Av rummets tolv glest placerade sängar finns det fem patienter där, ingen brist på vårdplatser här, och i rummet bredvid finns sju sjuksköterskor för dessa fem, över en per patient. Patienterna är ändå övergivna, sköterskorna sällskapar sinsemellan, eller gör något smått för sig själva mestadels, leker t.ex. på datorer, nån svär över att allt hon matat in igår är borta, uppgifter för en patient. Verkar ha det väldigt lugnt och skönt arbete. (Har heller aldrig nånsin sett på andra ställen sköterskor som får arbeta lite hårdare.) I salen arbetar någon ingenjör, verkar vara det, med att beklä salen med julprydnader, julprydnadsingenjör, han mäter upp var olika prydnader passar, melodiserar för sig själv, är mycket glad, gestikulerar, är förutom ingenjör konstnärligt funtad, han är skallig, luktar parfym, är bög, rör sig fjantigt, lite konstigt klädd också, log glatt ända tills blev störd och saboterad. När han väl börjar placera ut prydnader, jo då, då blandar sig sköterskorna, börjar ge goda synpunkter om hur det ska prydnas i salen, helt tvärt emot vad ingenjören ville, och han blir mycket ledsen, ger efter och tystnar snart helt, och sköterskorna kommer inte överens sinsemellan heller, ändrar flitigt på varandras utplaceringar, och tröttnar på det de, lämnar det på något sätt, den sköterska fick välja rutig grann julbordsbordduk som behagade stryka den, bara en. Sedan käkar de mat småning om, inger ger åt mig, men så kommer ingenjören, frågar om han får bjuda på mat åt mig, jo visst, om han också ger en tandborste, och vi pratar om vad han bjuder på, fastän ingen skillnad, tar vad han ger, kommer med en fin portion som liknar en lyxkocks nånting i dekor, och med en blå yvig tandborste på brickan. Han önskar god måltid, käkar jag sedan med iver, hungrig, åt bröd allt där, glömmer att inte smacka när andra finns i rummet, har munnen full propp med mat i som ändå inte riktigt är så god som den först såg ut att vara trott, som jag mosat till mos och mönja med gaffel den, då smyger min käckirurg bakom ryggen på mig, skrämmer slag på mig arme, jag har munnen full med mat upp till näsan och ner till halsen då, och försöker få den svald för helvete fort, kanske mumlar jag något när nästan storknar och gap smackat i själva verket, vet inte ens vad kirurgen vill mig god, frågar om jag mår bra hon, och hon konstaterar att färjan gick, att jag kunde komma, ”så bra det”, men jag förstår också att hon börjar operera käkommöblering om en timme nu snart. En sköterska kommer med tidning Hufvudstadsbladet åt mig, säger hon att det är en jättefin tidning som jag säkert vill läsa, tänkte säga ett ord. Ingen talar någon svenska på avdelningen, varför nämna om Husis skit då, bara endast en rikssvensk som är där fem minuter får en egen sköterska som talar svenska, de avdunstar båda. När ock det tre matskedarnas mängd av bra blodstillande medlet tidigare hade pumpats in i ådran min i det här laget, börjat pumpmaskinen yla då sist fastän inte ens all medicin riktigt gått in, blev jag nervös för ylet dess som är t.o.med högt, är fast där i den maskinen och ingen sköterska finns förstås i salen, inte ens ingenjören nu, alla goda på sitt eget sällskapsrum invid, men en medpatient som inte kunnat tala, bara skrika ett joooooo eiiiiiiii (neeeej), kan plötsligt tala hon, säger en mening hel att hon kallar på hjälp åt mig stackarn, tack lov det alltid, nå, slapp maskinen i varje fall straxt. Sedan efter det kommit två elgubbar där som rör sig som mongoloider fram, samt talar en finsk dialekt som inte många fler än tiotalet personer lär ha som språk. Tror de bara förstår varandra. Mongoloider som talar dialekt må vara ett eget kapitel också det. De har med sig flera stegar, och beger sig upp i några takluckor, de tar tag i elkablar som de hänger ner för, tills de landar bak på golvet med kablar rakt. Det är en cirkusuppvisning att tro, gratis och den bästa, sedan hopar sig emellertid problemen för dem två, de ska få in andra/nya/fler kablar i taket, men ena honom fastnar i takluckan och ventilgången där uppe, skriker på den andra att dra ut honom, men den andra verkar mest förfärad, förtvivlad och perplex över det, och de grälar snart om hur de ska ha stegarna, ty den som drar i den andra ckarln vill inte ge den stege han står på upplåten till för den som ska komma loss, av deras bästa stege och rank med. Julprydnadsingenjören höjt händerna i böns tecken, och vänder sig bort, medan sköterskorna stängt dörren till sitt eget. Sedan är deras kablar i en stor knut nånting och de får ingen ordning på den fastän de sitter breda bakar på golvet och försöker få det till något. Ena sköterskan kallar dem för putkittaja. Herregud, är det en titel nästan okänd och ett hån tilllika, som nästan ingen har, endast av fjorton stycken sökträffar finns väl med googlande ens, men den blir verkligen rolig först i översättning ”rörare”, rör till det hela, för de hade plaströr på golvet som skulle upp i mellantaket, därför ändå rör. Och angående de andra patienterna, de fem, avdelningen var ”Mun och ansikte” för, några kunde inte prata säga, de hade väldigt konstiga färger på sina ansikten, men en del andra såg åter ut som de var sköldpaddor i ansiktet av olika hudlager och påväxer jämte dynga, nån verkade ha spetälska, ruttet ansikte, kanske rent av saknade ansikte. En kvinna speglade sitt ansikte hela dan, varje gång man såg ditåt ofta, undrar jag om hon skall betraktas i avsaknad eller med fåfänga. På herrsidan, andra sidan av salen fanns två personer och magra, och en bror som kom och hälsade på den andra sin, den brodern som patient var var än försvunnen då, men sköterskorna krävde att besökaren klär om sig, de sade att han inte får fara iväg, utan ser sämre ut, han har inga invändningar heller för det, fastän så småningom uppenbarar sig ändå den försvunna brodern dit, då som sköterskorna inte mera vill ha honom istället, säger att han får dra till ett sjukhus i Malm om han nödvändigtvis vill ha en bäddplats (ännu), de har helt enkelt önskat byta ut bröderna mot varann, då sitter båda de bröderna, kanske tvillingar, på var sin ända av sängen och förstår kanske inte mycket av det hela, den besökande brodern börjar monologisera å sin sängkant, gudarna vet om vad, stundom verkar det handlar om zeppelinare, nej om en zeppelinare med en enda passagerare i, av det enda man (jag vill tro) nånsin egentligen kunde uppfattat av något som återkommer i ämne relativt, broder egentlig är mestadels tyst under tiden det, kanske nickar till just zeppelinaren om, kan inte tala mycket alls, de låter som om vore sjuttio år fyllda, men ser ut som under fyrttio endast var, liknar i själva verket två från bandet Leningrad Cowboys. I detta kommer det med gul ambulans rullstol en herre som ser ut som en polytyrgubbe (fyllo) men när han väl sätter sig på sängkanten i kallsånger börjar han snabbt också på en extremt lång monolog, och låter plötsligt som ett lärt bergsråd som talar omkull sitt fosterland till bädd lägg, och de två monologisterna talar för varandra varann utan att aldrig tala med den andre, ämnen tangerar aldrig, rösterna går över varandra förbi, endast fula ansikten vända mot av emot. Och så höde jag också att man säger ”mojn” åt ambulansen som far bort, ambulansförerskan som ändå tvättar sina händer med antiinfektionsmedel, liksom också jag börjar göra det där ett antal gånger ofta, för de där ruttna ansiktena manar inte gott precis. Sedan bar det till operationen, narkosläkaren (också käckirurg) är skitsur på sköterskan, gnäller genast att gummihandskarna är för små, får framsträckt större, men väser att har nu för den här gången dessa trånga fastän små för sista gången i sitt liv, ske till det, och så sträcker hon sköterskan fel nålar och grejer, väses surt för det, rycker själv åt sig det som ska ha om än inte finner det han vill, kräver sen också nya handskar, och det sura humöret förblivit där för under operationen resten, i samma sura anda mot sköterskan, förklaras allt övertydligt åt henne, säger vad saker heter och varför, med barnspråk förklarar vad för sort, sedan säger till sist efter färg på handtag eller andra tydliga tecken att gå efter, sist kräver att instrumentbrickan flyttas till andra sidan om mig, och ett tag glömde helt bort min käke att sköterskan fick ta över själv ingreppet, öh fasa jag för det, och medan operationen fortskrider ändrar de på min käke, den blir lite bättre kanske, men blir de i sitt esse när sett på något helkäkröntgen och ultraljud något som inte ska höra hemma i en människokäke, något de inte ens vet vad det är och varför där, något implantat i hårt material närmast, som käckirurgen river i som en ivrig dåre för att få loss, petar på, filar på, sågar i, borrar in i och drar, och det lossnar så där nästan helt, till stor del, inte bottnet av, och de kan inte säga hur det kommit dit nånsin, ännu mindre jag, finns inte av tillbörlig dokumentation från tidigare på när av vad som, inte av normalt något och förbannat hårt är det så, satt som fan där. Säg nu sedan. Av alla blodstillande medel jag fått, fyra olika, blöder inte värst, så pass lite för att vara mig. Ett blodstillande medel är i en kapsell som jag ännu ska gurgla med till sist, sköterskan där tar upp kapseln, och ändan faller i glasbitar, säger att jag gurglar inte med glasbitar, fort sväljer rent av ner av, är hon förvånad över, ser att där verkligen finns glasbitar, käckirurgen vill också se, och ser glas där, och de kallar in en annan sköterska som ska öppna följande kapsel, och tar ännu följande som övning. Slutligen säger de att min käke ser fin ut, säger att min tunga, läppar ser bra ut. Kommer straxt tillbaka till avdelningen, de två monologisterna ligger nu till sängs, medan broder överlopps är bortlevererad nånstans, de orkar inte mera basunt sin monologh talförda som varit, ena jämrar sig på sin finska ”jag är så hemskt sjuk” som jag hör honom säga oavbrutet tusen gånger om samma, en ständiger som, och han bergsrådet som ser ut som ett fyllo, eller fyllot som talar som ett lärt bergsråd gnyr något om att han också är precis lika sjuk, och ser verkligen lite sämre ut, gnäller att han mår illa och blöder, alla som ger fan i att han blöder. Jag är nu under observation, att jag inte ska börja blöda och inte behöva ny dos av det där tvåtuseneurosdosen. Fördriver jag tiden nu med att dricka saft och vatten, om var nåndera, saften så god att drömmer jag om att den finns i min en kärleks mun hos henne E, dricker den sugt därifrån istället, sörpl bäst och puss, ändrar också på en mening åt henne som jag läst i brevromanen jag har med ”i varje fall sår [får] hon alltid säd den 4. december” (fransman det) till ”i inget fall fick hon inte sista säd den 4. december”. Patientantalet hade med rådet ökat till sex stycken, men så hade också sköterskorna nu blivit hela tolv stycken eller fler, kunde inte ens räkna dem mer, två per knopp minst krylla. Toaletterna var två, en jättestor för både män och kvinnor, en liten för ensamma, med en blodfläck i en kakelfog trots att för övrigt sken som operationssalen. Ingen av dem alla gick nånsin på toaletten under hela dan, utom jag minst tio gånger, drack förstås varje patients saft. Försöker få min sköterska att få en läkare att se på köpet på min arm som har försträckning eller ledbandsskada efter Skåne, efter något tafattigt försök av henne låter läkare meddela att de på den här avdelningen vet inget om armars ledbandsskador men nästan allt om ansikten, deras fysioterapeut som inte heller kunde annat än hälsa, gå till läkare, öh, och tvivlar på den fysioterapeuten, för en av patienterna, en kvinna lyfte tyngder där, hon ansiktsgredelina som kallat på hjälp när pumpen började yla, blott hennes tyngder bestod av två röda ovässade blyertspennor med gummi i ändan, en av dem i var hand, upp ner, ständigt om i fem minuter. Nå min sjukarm verkade dock åtminstone för tillfället blivit bra, i rena fasan för. Sedan hade nog en främmande läkare som kom till avdelningen massor av tid att tala om en julstjärna som han skänkt till avdelningen senaste lördag, men inte att han skulle ägnat mig en tanke där. Rörarna, de där märkliga elgubbarna med tokiga rörelser, kanske fått jättemycket ström i sina dar, hade också försvunnit under tiden jag var på operationen, men deras stegar och knutar var kvar. Tror de råkat ut för nån olycka, fastän inga tecken fanns på det, men ett filmbolag hade nog också handplockat dem om sett av. Är detta ett normalt sjukhus, eller vet jag bara hur det var förr, att inte surrealistiskt ens är. Vill bli intagen där för en hel vecka, kanske tio dar, måste nog tala med något sjukhus och litterärt begåvad läkare att blir intagen, får då skriva den stora sjukhusromanen. Och fick även en påbörjad kort brevroman utläst i om väntan stund, och där finns att ”jag är helt säker på att mina bröst är större, mycket större än dina punkstenar, vilket är tur för bägge”. Det råkade julprydnadsingenjören se när boken var uppslagen, han bröstade när han förde bort matbrickan från mig. Ā-propos de där matbrickorna till och från patienterna, de bars bort en åt taget, med kanske fem minuters paus, inte samlades i en vagn. Måste väl vara surrealism det i varje fall, eller förlorar jag synen på verkligheten. Kanske var maten också förgiftad. Och förälskad, givas, få gjort sin pussmun. För.

Stefan Hammarén

textråd

Musik

Anne Sofie von Otter — I Let the Music Speak

Big Apple Rappin’: The Early Days of Hip-Hop Culture in NYC 1979–1982

Bloc Party — A Weekend in the City & Klaxons — Xan Valleys

Butchering The Beatles: A Headbashing Tribute

Carly Simon — Into White

Chet Baker — Riverside Profiles & Keith Jarrett — The Carneige Hall Concert

Ciara — The Evolution & Brian McKnight — Ten

Dr. Indie tar sig titt på Anton Newcombe i The Brian Jonestown Massacre

Eminem — The Re-Up, Talib Kweli — Kweli Confidential & Bow Wow The Price of Fame

Fontella Bass — The Very Best of Fontella Bass & Loleatta Holloway — The Anthology

Helmet — Monochrome & Deftones — Saturday Night Wrist

Jet — Shine On & The Datsuns — Smoke & Mirrors

Korta musikrecensioner XXIV

Marillion — Smoke

Midge Ure — Move Me +

Moneybrother — Pengabrorsan

Nas — Hip Hop Is Dead

New York Noise Vol. 3

Nicolai Dunger — Nicolai Dunger sjunger Edith Södergran

Nils Lofgren — Sacred Weapon

Punk: God Save This Box

Punk & Osfug

Sparklehorse — Dreamt for Light Years in the Belly of a Mountain

Stuart Staples — Leaving Songs

Talib Kweli & Madlib — Liberation

The Clash — Clash on Broadway

The Decemberists — The Crane Wife

The Fugees — Besides

The Hold Steady — Boys and Girls in America & Separation Sunday

Towers of London — Blood Sweat & Towers

Woven Hand — Mosaic