Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debattartikel

Nationalekonomi är ingen vetenskap

Nationalekonomi är ingen direkt vetenskap med stringens eller empiri som vi har med naturvetenskap. Utan nationalekonomi är egentligen ideologisk politik som handlar om att nationalekonomer är simpla ideologiproducenter med speciell agenda på programmet. Nationalekonomi fick först sitt nobelpris 1969 av Nobels institut som ville belöna ideologer för trogen tjänst inom privata industrins magnater.

För det är inte konstigt att det alltid är högerekonomer som belönas med få undantag. Dom har sitt säte i Chicago eller privata universitet som privata industrin finansierar. Deras så kallade vetenskap består mest av ett recept som gynnar industrin och aktieägare men inte arbetare. Dess gemensamma idealet för dessa ekonomer är att dom räknas som borgliga intellektuella med högersyn på samhället. Med radikala lösningar som går ut på öka lönsamheten för aktieägare, skära ned på bidrag, sänka löner, reducera den gemensamma sektor, ta bort delar av välfärdssektorn, se till att alla måste acceptera sämre förmåner, lägre ersättningar, sämre semester, förhindra fackligt arbete, någon form av individuell lönesättning. Andra hot är regleringar mot förmögenheter, sänkta skatter, lönedumpning för att sprida konkurrens med låga löner.

Senaste är den fejkade idén om naturligt arbetslöshet. Enligt teorin handlar det om de som byter arbete eller övergår till andra arbeten. Men i princip så handlar det om att tvinga folk till lägre löner och sämre avtal på i stort sett allting. Idén handlar om att folk som är arbetslösa eller har jobb är lata och måste piskas till högre avkastning och jobba hårdare. För det har samtliga ekonomer i krassa ordalag menat. Vi kan ta Anders Åslund om att alla samhällen måste bli liberala med två tredjedelar i fattigdom. Det är bra för samhället nämligen. Bo (diktatorskramaren) Söderlund talade om närande och tärande. Lars Calmfors och Assar Lindbeck är dom främsta idégivarna bakom 90-talets och 2000-talets borgliga regeringar politik med den så kallade arbetarlinjen.

Det gäller piska de arbetslösa oduglingarna till vilka arbete och framförallt skall ryckas upp från familj och släkt och flytta ditt jobben är. Det var spiken i kistan för Hans Zetterbergs fina värdekonservativa linje om att familjen skall värna och vårda varandra tillsammans med civila samhället.

Problemet är att man inte kan både vårda familjen på plats och lämna detsamma till en annan plats. Det är lika svårt att vara konservativ kärnfamiljvårdare medan man samtidig är en liberal individ med egoistiska ideal. För det blir några av tankarna i konservativa politiker och liberala ekonomers principer. Det går inte ihop helt enkelt. Men det struntar ekonomerna i för deras teorier måste genomföras för att deras uppdragsgivare inom industrin tjänar storkovan på denna hänsynslöshet.

Så nationalekonomin är bara en ideologisk konstruktion som kan användas till vad som helst beroende på vilken politisk ideologi styr och har makten att äga debatten.