Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

The Who — ungdomsupprorets röst

Ett av de viktigaste banden i rockens historia heter The Who. I en artikelserie kommer vi därför att presentera gruppen. Den här artikeln blev väldigt lång, så för att inte tråka ut er med en jätteartikel så delar vi upp den i två avsnitt. Första avsnittet behandlar perioden 1960–1979. Varsågoda, hoppas läsningen blir god.

De tidigaste åren UnderrubrikerThe Who.

The Who framför allt var ungdomsupprorets röst när de slog igenom 1965. Pete Townshend som tillsammans med John Entwistle utgjorde ursprungsduon i det som var embryot till The Who, The Detours, slog sig tidigt ihop med sångaren Roger Daltrey och så småningom tillkom Keith Moon 1964 och gruppen var därmed komplett. Tidigt i sin karriär hade The Who starka kopplingar till mods-rörelsen. Denna var en ungdomstrend främst inriktad på mode och musik samt att åka vespa. Rörelsen var redan tidigt på kollisionskurs med samhället då dess utövare var en rebellisk ansamling unga ligister i varje fall om föräldragenerationen fick bestämma. Också de så kallade ”Rockers” som kan liknas vid raggare, hatade mods då det bara fanns plats för en grupp av rebeller.

Redan tidigt stod det klart att också The Who var en orolig och arg samling unga män som tyckte det mesta stank av ålder och instängdhet, precis vad modsrörelsen tyckte och tänkte. Nej, det var dags att ventilera ut det gamla och ringa in det nya i form av ung arg och progressiv musik, men först dags att skaffa sig en manager. Peter Meaden anställdes för att promota The Who, den första åtgärden var att döpa om gruppen till The High Numbers. Under detta namn släppte man sin första single Zoot Suit/I’m The Face. Singeln ratades dock, Peter Meaden sparkades och ordningen återställdes då man återtog namnet The Who. Nya tag krävdes efter det inledande fiaskot och 1965 slog man till med inte mindre än tre efter varandra följande hits. I Can’t Explain med sitt Kinksinspirerade sound inledde sviten, Anyway, Anyhow, Anywhere följde upp och My Generation golvade hela branchen som aldrig blev sig lik efter generalangreppet på en hel föräldrageneration när man sjöng den odödliga linen ”I Hope I Die Before I Get Old”. Om ni lyssnar på denna banbrytande låt kanske ni upptäcker en annan textrad nämligen den som går ”Why Don’t You All F… F… Fade Away” där alla förstod vad man egentligen velat sjunga men inte fick för censuren — hjältestatus. Året efter följde man upp succén med Substitute, I’m a Boy och Happy Jack, och 1967, året efter detta, kom Pictures of Lily, I Can See for Miles och Magic Bus. Nu hade The Who etablerat sig som en kraft att räkna med. Musiken utmärkte sig för att vara kaxig, gapig och behandlade många gånger kontroversiella ämnen. Pictures of Lily handlar till exempel om något så delikat som onani, Happy Jack beskriver galenskap och My Generation berättar naturligtvis om stofiler. Bandet ansågs därför med all rätt av den äldre generationen, som allt annat än rumsrena. Kom ihåg att det är det puritanska Storbritannien i mitten av 60-talet vi talar om.

Experiment med musiken Underrubriker

Så här långt hade The Who gjort sig kända som single-bandet nummer ett, därför ville den ambitiösa Pete Townshend börja göra Lp-skivor som ett sammanhängande arbete där det fanns en röd tråd genom musiken. Skivan A Quick One från 1966 var först ut efter detta koncept och där återfanns A Quick One While He Was Away som kom att omnämnas som den första mini-operan. The Who Sell Out (1967) fortsatte i samma spår då skivan var uppbyggd som en radioshow från en av de otaliga piratradiostationerna som florerade under denna period med jinglar, reklaminslag och allt. Också denna skiva innehöll en mini-opera i form av Rael. 1967 var också året då The Who fick chansen att spela i de stora sammanhangen när man erbjöds att spela Monterey Pop Festival. The Who tackade för chansen genom att dänga sönder instrument och utrustning på scen och ytterligare ett kännemärke var fött. Smothers Brothers Comedy Hour var nästa milstolpe på instrumentdestruktionens väg, där gick det så långt att Keith Moon hade riggat sprängämnen i trummorna vilka han brände av under själva slutakten. Trummorna gick naturligtvis i bitar, men det gjorde också resten av bandets nerver. Keith Moon var dessutom tvungen att uppsöka sjukhus då bitar av en cymbal nästan skurit av ett ledband vilket kunde ha slutat med att Keith Moon spelat trummor för sista gången.

The Who — trumsprängning.Mini-operorna hade satt sina spår, och 1969 hade Pete Townshend beslutat att bandet skulle ta steget fullt ut och spela in en rockopera betitlad Tommy. Denna rock-opera markerade ett nytt kapitel i The Who’s karriär. Den var inte bara nyskapande, den var inte bara en stor succé utan den innebar också det stora genombrottet för gruppen i framför allt USA. Samma år — 1969, framträdde gruppen på Woodstock och där framförde man stora delar av Tommy och efter detta hade man säkrat sin plats som en supergrupp. Filmen om konserten som kom 1970, underströk att en ny viktig grupp vars musikaliska tyngd var stor nu var född.

1970-tal — Uppgång och fall Underrubriker

The Who inledde 70-talet lika framgångsrikt som man avslutat 60-talet. 1970 släppte man vad som beskrivits som den bästa live-skivan i rockens historia, Live at Leeds. Man påbörjade också arbetet med ett nytt studioalbum, ett projekt som dock övergavs då musikskrivandet tog Pete Townshend in på nya spår. Istället började man kalkylera på en ny rock-opera som uppföljare till Tommy, projektet gick under namnet Lifehouse. Inte heller Lifehouse fullföljdes då låtarnas utveckling återigen ville ta gruppen åt ett annat håll. Lifehouse övergavs mitt i inspelandet av de första låtarna, dessa kom inte att spelas i sin helhet igen förrän år 2000 då de restaurerades till ett BBC radioprogram. Strax därefter släpptes dessa låtar som en 6 cd-box med allt som spelats in under Lifehouse-projektet. Boxen fick namnet Lifehouse Chronicle. Några Lifehouse-låtar återfinns också på single-samlingsskivan Odds and Sods där alla låtar som inte hörde hemma på en Lp-skiva hamnade. Också Pete Townshend’s soloplatta Who Came First (oktober 1972) innehöll låtar från det nu nedlagda Lifehouse-projektet, men hela verket spelades aldrig igen förrän år 2000. Istället bytte gruppen spår igen och påbörjade inspelningen av vad som kom att bli den största framgången i karriären både om man ser vad kritikerna tyckte och vad publiken tyckte. Den 31/7 i USA och den 25/8 1971 i Storbritannien släpptes Who’s Next, än i denna dag betraktad som en av rockens hörnstenar. Med klassiska låtar som Baba O’Reilley (ledmotiv till CSI New York), Won’t Get Fooled Again (du har säkert hört den som ledmotiv till CSI Miami) och Behind Blue Eyes skapades flera milstolpar i rockens historia. Skivan innehöll den första hitlåten, Won’t Get Fooled Again, vars musikaliska grund vilade på synthesizerteknik.

Succén med plattan Who’s Next såg ut att bli svår att upprepa men mycket tack vare framför allt Pete Townshend’s låtskrivargeni lyckades man upprepa framgångarna. Monologen eller Rockoperan, välj själv vilket, Quadrophenia (1973) är också den en av rockens stöttepelare. Skivans namn kommer från en ordlek med ordet schizofrenia och är historien om Jimmy som lider av just denna sjukdom. De fyra personerna som hemsöker Jimmy berättar ur var sitt perspektiv om olika händelser utifrån en tonårings perspektiv som alla utspelar sig i London och Brighton. Alla fyra är mods och händelserna utspelar sig under modsens gyllene era 1964–1965. Historien handlar i symboliska bilder om Modsrörelsens uppgång och fall där Jimmy är berättaren av historien, eller snarare de demoner som rider honom berättar. Skivan blev film 1979 och är mycket bra, i denna kunde vi stifta bekantskapen med en mycket ung Sting i en av rollerna.

Men säg den lycka som varar för evigt. Här stod ett band på en större höjd i sin karriär än många andra band ens vågar drömma om, men samtidigt hopade sig problemen. Bandet hade sålt lastbilslaster med skivor men var långt fram i karriären inte alls så rika som man kunde förvänta sig. Historien förtäljer nämligen att 60-talets totalkraschande av både instrument och utrustning hade satt dem i så stor skuld att de fick betala länge till skivbolag som hade lagt ut för alla kostnader. I slutet var man tvungen att krascha fejk-gitarrer av balsaträ för att man inte längre hade råd. Pete Townshend började också hacka då hans tilltagande alkoholism hade hunnit ikapp honom och inte längre gick att kontrollera. Också Keith Moon flöt ut i ett slags drogspektakel som bara tog sig mer och mer bisarra uttryck. Också i hans fall var det tilltagande alkoholism som var boven i dramat. Bland annat körde han ner en Rolls Royce i en bassäng, vid flertalet tillfällen kastade han ut både sina egna och även hotells möbler under turnéer. Hans pyrotekniska talanger från trumsprängningen 1967 använde han till att spränga toalettstolar och möbler i luften. John Entwistle började också visa upp liknande problem och bitarna sammanföll i ett allt mer destruktivt pussel.

Pete and John.Skivproduktionen fortsatte trots detta, 1975 kom skivan The Who by Numbers som innehöll hiten Squeeze Box. Många ansåg att skivan var Pete Townshend’s självmordsbrev, ett enda stort skrik på hjälp. Texterna är mörka och cyniska, och skivans texter är ingen munter läsning. Låtarna däremot är bisarrt nog mindre mörka — ja rent av muntra. The Who började skaffa sig ett rykte som ett band med sarkasmer som det största kännemärket vad gällde texter. Who Are You (1978) var plattan som satte punkt för skivproduktionen under 70-talet. Plattan präglas av ett mer radiovänligt sound och var enligt många ett steg ner i kvalitet. Utslätad och intetsägande är några av omdömena. Den innehöll i varje fall låten Who Are You som den stora hiten (kan höras som signatur till CSI Las Vegas). Det annars mest sensationella med denna skivan var att redan innan skivan släpptes dog Keith Moon. Denne kongeniale trummis hade länge kämpat med att få bukt på sina tilltagande problem med alkoholen men utan framgång. 1978 hade han slutligen sökt läkarhjälp och blivit ordinerad medicin som skulle ta bort suget. Problemet var bara att Keith läste fel på burken och tog 32 piller istället för ett vilket resulterade i andningsuppehåll. När man fann honom var han bortanför hjälp — en av rockens största trummisar var död. Året efter var tanken att man skulle ge sig ut på en turné för att följa upp plattan Who Are You, men denna turné kom egentligen bara att visa att allting inte riktigt gick The Who’s väg. Vid en spelning i Cincinatti Ohio hemlighölls att innan konserten startade hade elva fans krossats till döds. Incidenten hade börjat med att flertalet ur publiken som samlats utanför då man försökte att storma en av ingångarna i ett desperat försök att komma över biljetter. Myndigheterna ville inte avslöja detta innan konserten då man var rädd för att en inställd konsert hade inneburit ännu mer problem. Bandets medlemmar var förkrossade — 70-talet hade slutat i moll på mer än ett sätt för gruppen. Ett roligare sätt att avsluta 70-talet, beroende på hur man ser det, var att Guinniess Rekordbok uppmärksammade att nu var The Who världens mest högljudda band. På en konsert uppmättes 125 decibel, vilket noggrannt noterades i boken och återfinns där än idag då ingen har haft lust att spela högre med tanke på att det kunde bli det sista fansen hörde.

Diskografi — The Who Underrubriker

My Generation
The Who — My Generation.Releasedatum: 3:e december 1965
A Quick One
The Who — A Quick One.Releasedatum: 9:e december 1966
Sell Out
The Who — Sell Out.Releasedatum: 15:e december 1967
Tommy
The Who — Tommy.Releasedatum: 23:e maj 1969
Live at Leeds
The Who — Live at Leeds.Releasedatum: 16:e maj 1970
Who’s Next
The Who — Who’s Next.Releasedatum: 31:a juli 1971
Quadrophenia
The Who — Quadrophenia.Releasedatum: 19:e oktober 1973
Odds and Sods (Single-samling)
The Who — Odds and Sods.Releasedatum: 28:e september 1974
The Who by Numbers
The Who — The Who by Numbers.Releasedatum: 18:e oktober 1975
Who Are You
The Who — Who Are You.Releasedatum: 18:e augusti 1978
Face Dances
The Who — Face Dances.Releasedatum: 16:e mars 1981
It’s Hard
The Who — It’s Hard.Releasedatum: 4:e september 1982
Then and Now: 1964–2004
The Who — Then and Now: 1964–2004.Releasedatum 30:e Mars 2004 innehåller de två nyskrivna låtarna Old Red Wine och Real Good Looking Boy
Wire & Glass
The Who — Wire and Glass.Releasedatum 3:e Augusti 2006
Endless Wire
The Who — Endless Wire.Releasedatum 30:e oktober 2006

Pete Townshend’s soloplattor och andra The Who-utgåvor Underrubriker

Pete Townshend — Who Came First
Pete Townshend — Who Came First.Releasedatum: oktober 1972
Pete Townshend — The Empty Glass
Pete Townshend — The Empty Glass.Releasedatum: 21:a april 1980
Pete Townshend — All The Best Cowboys Have Chinese Eyes
Pete Townshend — All the Best Cowboys Have Chinese Eyes.Releasedatum: juni 1982
Pete Townshend — Scoop
Pete Townshend — Scoop.Releasedatum: April 1983
Pete Townshend — White City: A Novel
Pete Townshend — White City: A Novel.Releasedatum: 11:e juli 1985
Pete Townshend — Another Scoop
Pete Townshend — Another Scoop.Releasedatum: 8:e juli 1987
Pete Townshend — The Iron Man: A Musical
Pete Townshend — The Iron Man: A Musical.Releasedatum: 27:e juni 1989
Pete Townshend — Psychoderelict
Pete Townshend — Psychoderelict.Releasedatum: 15:e juni 1993
Pete Townshend — A Benefit for Maryville Academy (Live)
Pete Townshend — A Benefit for Maryville Academy (Live).Releasedatum: 1998
Pete Townshend — Lifehouse Chronicles 6 CD-box
Releasedatum: 2000
Pete Townshend — Lifehouse Elements 1 CD utdrag från 6 CD-boxen
Pete Townshend — Lifehouse Elements.Releasedatum: 2000
The Who — The Filmore (Live)
Releasedatum: 2000
The Who — The Empire (Live)
Releasedatum: 2000
The Who — The Sadler’s Well (Live)
Releasedatum: 2001
The Who — La Jolia (Live)
Releasedatum: 2001
Pete Townshend — Scoop 3
Pete Townshend — Scoop 3.Releasedatum: 11 december 2001
Pete Townshend — O Parvardigar
Tonsatt bön som ursprungligen publicerades på soloplattan Who Came First och återutgiven som Ep 2001

Fortsättning i nästa nummer

Dr. Da Capo