Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Essä

Joan Didion — USA:s skarpsinnigaste författare

Hon skriver ovanligt lättsamt och har ett språk som flyter på i sin prosa eller så har Joan Didion som kvinna ett snyggt sätt att närma sig sina reportage så att man hajar till ordentligt. Det är det där uttrycket eller den där känslan som infinner sig att man har funnit en ton som gör att Joan Didions texter är så suveräna att läsa. Hon formulerar sig så att man ser hur bra författare hon är medan Joan Didion lyckas även med att behålla den politiska diskursen så att allting flyter ihop. Jag har fått en ny favoritförfattare som jag älskar att läsa. Hon är född 1934 och har en bred erfarenhet både som skönlitterär författare och som essäist. Hennes politiska bok Miami påminner i formen av både Norman Mailer, Noam Chomsky eller Ernst Hemingways klassiska reportage. Hon skrev den ursprungligen 1987 i slutet av Reagans presidentperiod. I Miami är det den amerikanska relationen till Cuba som gäller eftersom det bor över en miljon exilcubaner i Miami med den gemensamma nämnaren: hatet till Fidel Castro. Här finns det alltifrån reaktionärer till vänsterfolk som bara har den bas som kan förenas i drömmen om Fidels död. CIA och FBI har figurerad i denna smältdegel genom åren. Joan Didion besöker, beskriver och intervjuar alla som kan berätta om händelserna från Grisbukten 1961.

Men hon skriver lika bra om sin egen familj i boken Where I Was From där hon berättar om vad som hände hennes förfäder som föddes 1766 och hur släkten rotade sig i Kalifornien där hon levde länge men bor numera i New York. Jag läser hänförande boken som berör mig ordentligt. Så stilsäker att jag vill svimma av pur läseglädje. Det är verkligen en av världens främsta berättare som jag möter i helfigur genom hennes böcker. Jag åker bil och bläddrar i hennes fotografier och blir hennes nära förtrogna och vän i böckernas värld.

Fastän det är när man läser samlingsvolymen Live and Learn där tre böcker sammanställs så att vi enkelt kan leva med hennes böcker.

Här är titlarna:

Slouching Towards Bethlehem

The White Album

After Henry

Första boken är en samling reportage från 60-talets USA med polariseringen angående Vietnamkriget. I boken The White Album skriver Joan Didion om The Doors, Janis Joplin, Jerry Garcia och tidsepoken så att det rinner sav ur texterna. Briljanta koncisa bärkraftiga som signaler från tidens oceaner som enbart brinner av känslan hur tiden blir den förgyllda tillvaro vi minns från förr. Men hon skriver med värme men har distansen klar framför sig som skribent. Det vilar ingen nostalgi över hennes böcker utan skarpsinnig beskrivning av USA:s samhälle. Jag har sällan läst en författare som verkligen brinner för det hon skriver eller att det brinner om hennes texter för det gör det. I Sverige är det bara Sten Jonsson som kan skriva lika briljanta reportageböcker. Joan Didion är bara bäst helt enkelt.