Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XXV

K-Ci & JoJo — 20th Century Masters: The Millennium Collection

K-Ci & JoJo — 20th Century Masters: The Millennium Collection.Soul och hip hop blandas i en mix och visar upp denna duos klassiska samarbete under dom senaste åren som sammanställs och vägs upp så snyggt i den här samlingen. Jag lyssnar och bävar över vilka vackra harmonier som fanns på skivan. Manliga röster som trollbinder lyssnaren, den tilltänkte kvinnan förmodar jag. Men det är musik som både män och kvinnor kan förälska sig i och att det är musik som känns som om den vore nödvändig för att leva dessutom. En bättre modern soulskiva finns inte för att kunna sammanfatta denna undersköna manliga duos röstvibrerande sångpålägg.

Eric Matthews — Foundation Sounds

Eric Matthews.Den här sångaren dök upp på den alternativa scenen på 90-talet efter det att Lou Barlow från Dinosaurs Jr och Sebadoh och som gav Eric Matthews den support som gjorde att han fick liv i sin musik. Nya skivan är tillexempel verkligen harmonisk pop/rock i den stil som Bee Gees eller Beach Boys skulle kunna fånga in musiken i. Snygga vokalinsatser till välarrangerade musikstycken som överraskar mig ordentligt. En väl lycklig skiva att lyssna på i mitt tycke.

Panic at the Disco — A Fever You Can’t Sweat Out

Jag tyckte att Panic at the Disco var ett band som kändes sisådär då jag först hörde bandet i fråga. Så sitter jag med deras senaste skiva och våndas över varför dom plockar fram först lite disco och sedan lite trist radiorock. För den här skivan är inte speciellt bra och den är för trist och innehåller mest sega radiorocklåtar för kids som är uttråkat. Musiken borde kunna vara lite utmanade men allting förblir den ordinära rockmusiken som tappar fart och går på halvt knop. Synd på så rar skiva.

N.W.A — The Best of N.W.A.: The Strength of Street Knowledge

N.W.A. — The Best of N.W.A.: The Strength of Street Knowledge.Dr. Dre och Ice Cube är några av dom som var medlemmar i bandet som tog över den hårda attityden från Public Enemy men där det handlar om politik så blev N.W.A bandet som skrev texter om brudar, skjutvapen och andra av gangstarapens pionjärer. Men skillnaden mot detta band som mellan 1986 till början av 90-talet släppte flera bomber av storartade låtar så är deras epigoner ofta tröttsamma schabloner. Den här samlingen innehåller remixer och andra coola låtar som jag så gärna kastar mig över med stor behållning.

Spandau Ballet — Singles Rarities and Remixes

Spandau Ballet.M och Gary Kemp var några av new romantic och new wave musikens främsta stilorakel i min värld vid sidan av Lustans Lakejer. Nu finns det låtar utgivna på två cd-skivor som visar upp hur den bättre delen av 80-talets musikvärld som jag kunde uppleva. Och nu blir jag glad igen då musiken flödar ut ur skivorna och allting känns så bekant för att musiken blir återigen restminnen från min 80-talsvärld.Spandau Ballet — Singles Rarities and Remixes. Jag minns hur jag sitter vid videon och fascineras av Spandau Ballet, Duran Duran, ABC eller OMD som öppnar musikens hemligaste hjärterum. Då var tiden så lycklig trots att sluttampen på kalla kriget fanns där medan Gorbatjov slog sönder kommunismens världsbilder för evigt. Reagan var fienden men ändå satt jag med Martin Kemps kläder snurrande i skallen medan musiken pumpandes ut på syntpopdansklubbarna. Tiden var fast i dess egna drömmar som dog ut med tidens anda försvann med 80-talet.

Van Morrison — At the Movies Soundtrackhits 2007

Van the Man släpper ut en skiva med låtar som varit med i filmer, och gärna amerikanska romantiska komedier så finns dessa låtar gärna med som utfyllnad eller som markeringar att något har hänt på duken. Så jag blir ytterst trött på en skiva som man som vanligt bara släpper ut utan att den behövs. För det är inget fel i låtarna för dom finns med på hans egna album och dom älskar jag att spela och lyssna på. Men när Van The Man faktiskt släppte ett bra countryalbum förra året så nu behövs det inget slentrianmässigt utsläpp för att tjäna pengar eller prestige.

Så det blir bara ännu ett onödigt album igen från Van Morrison — ännu en i raden av dessa misslyckanden.

Amy Winehouse — Back to Black

Amy Winehouse — Back to Black.Många jämför henne med Joss Stone men jag tycker att hennes nya skiva är trist och osäker platta som ingenting för musiken framåt. Jag hör snarast en tråkig trött skivbolagsskapelse som vill få fram en enormt vacker ung kvinna för att sjunga soul som har en märklig osymmetrisk känsla och sången är konstig i förhållande till musiken där ingenting riktigt verkar stämma överens med varandra. En skiva som bör intagas så att man slipper dess störningar. Det finns roligare musik att lyssna på för tillfället.

Katharine McPhee — Katharine McPhee

Katharine McPhee.Urtrist radioskval från en ung söt American-idolvinare som gör musik för en uttråkad modern r&b-publik som tycker att det här är höjden av stor musik som inte förhöjer utan sänker all hederlig känsla för vad som är essensen av bra musik. För här stinker det storbolagssoul utan finess eller minsta känsla för någonting av äkthet i musiken. Det är bara samma sångupplägg vi har hört från miljoner andra sångerskor i samma tråkmusikbransch. Så glöm bort denna enfaldiga skiva utan substans.

The Holmes Brothers — State of Grace

The Holmes Brothers.En stor mäktig skiva av solig folkmusik och världen har återigen blivit så mycket bättre än den var förut. The Holmes Brothers från New York blev en världsangelägenhet hos Peter Gabriel, Joan Osborne med flera andra artister som på olika sätt backad upp dessa tre färgade bröder som bjuder upp på fantastisk musik på nya skivan. Magisk modern och uråldrig på samma gång — en paradoxal skiva med ständiga ögonblick då min nyfikenhet väcks på nytt. Gamla gubbar som väcker liv i bra sånger. The Holmes Brothers är bara bäst i världen på det de gör inom musiken.

Chuck Loeb — Presence

Chuck Loeb — Presence.Lättuggat, lättlyssnat och snabbt bortglömt underhållningsjazziga soulvibbar med klassisk pop som man minns från Kenny G eller David Sandborns musikvärld. Chuck Loebs platta landade ned i Blaskans redaktion och jag började lyssna först lite uppmärksamt och desto mera skivan pågick så blev allting så mycket tröttare musik. Skvalet tog över allting och det blir bara musiksirap utan känsla eller fantasifullhet. Det är för banal musik med andra ord.