Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musikkrönika

Countryikoner möts på slagfältet

George Jones & Merle Haggard — Jones Sings Haggard, Haggard Sings Jones: Kickin’ out the Footlights… Again

George Jones & Merle Haggard — Jones Sings Haggard, Haggard Sings Jones: Kickin’ out the Footlights… Again.Det är nästan magi i luften när dessa två herrar från countryns guldålder tillsammans efter många år återigen släpper en gemensam skiva. Den förra som kom ut i början av 80-talet A Taste of Yesterday’s Wine vilket är en skiva som jag faktiskt inte har hört men den hamnar nu på min kommande inköpslista. Men det är ändå två röster som både sjunger i duett och ensam på låtar som de båda har skrivit var för sig. På slutet så levererar dom en countryjazzlåt av Duke Elington Don’t Get Around Much Anymore. Det vill säga att arrangemanget på låten blir en sådan lugn countryballad till version. På skivan som innehåller 14 låtar av den där kalibern att man nästan spricker av lycka. För det är en 70 årig ärrad räv som Merle Haggard som vid 70 år äntligen bygger upp sin karaktär med hjälp av sin livslånga utveckling på det personliga planet. Han låter lite trött och släpig i rösten. Men det är erfarenhetens röst som ger oss bilder att frammana inför oss själva och vad som sker i vår tillvaro. Även George Jones som är numera 75 år kan också lägga sig i förgrunden och sjunga så där smärtsamt självsäker om livet så att jag själv får insikter i tillvaron Dessa två stora legender kan verkligen skapa den stora breda country som Johnny Cash kunde göra tillexempel under decennier.

På ett sätt är skivan en sammanfattning av flera decenniers stora breda amerikanska sångbok där de stora själva som varit med och skapade själva urgrunden får komma till tals. Det är klassisk hardcorecountry men ändå är det mjuka låtar från två machomän som gav countryn det där tvättäkta uttrycket som här mejslats ur graniten som utgör stommen i musiken.

Jag lyssnar på denna väldiga platta och förstår snabbare än någonsin hur mästerverk skapas och hur musik växer sig större än vad livet nästan kan ge. Men ändå är det en långsam skön skiva som inte skyndar på utan håller sig till en atmosfär där harmoni råder men visst kan musiken vara lite kantig men inte så att den stör en helhetsbild av två åldrade gentlemän som plockar fram varsin gitarr för att skapa stor konst inför våra ögon och öron.

Så till slut kan jag bara säga att om du söker en bra skiva så är det denna som gäller vintern 2007.