Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Queensr˙che — Operation: Mindcrime II B.B.B.

Operation: Uppstädning av bortglömda skivor

Queensr˙che — Operation: Mindcrime II.Skäms på mig, skäms är det enda jag säger. I maj förra året släpptes i all tysthet uppföljaren till Operation: Mindcrime, Queensryche's klassiska platta från 1988. Då första plattan kom var den inget annat än en sensation. Ett av få konceptalbum i hårdrocksgenren var skapad. Bandet etablerade sig som en slags motsvarighet till hårdrockens Pink Floyd, en progressiv musikstil med många vändningar och snabba scenförändringar. Albumet var alltså en historia berättad i musik, varje låt var en liten pusselbit i helhetsbilden. Naturligtvis har Queensryche gjort plattor sedan dess, men ingen har nått samma publika framgång så i maj förra året blev det dags att släppa uppföljaren och det är först nu jag recenserar den — skamligt, men bättre sent än aldrig.

På den nya plattan får vi följa en fiktiv huvudpersons väg mot undergången sedan han anklagats för mord. Fortfarande cirklar musiken i trakterna kring progressiv rock men den har blivit mjukare och poppigare tycker jag. Musiken har tagit några ordentliga kliv mot klassisk Pink Floyd-mark, men utan att helt ha övergett hårdare tongångar. Skivan inleds storstilat. Fläskiga ackord och skarpa tillrättavisningar, smisk och smakfullhet i en schyst blandning helt enkelt. Högerkrokarna haglar och man mår riktigt bra över vilket driv Queensryche kan uppbåda. Kombinera detta med berättarförmågan och vi har högklassig och högoktanig musik med rätten att vara knyckig och motspänstig. En av rollerna i skivans persongalleri sjungs av ingen mindre än Ronnie James Dio, ni vet grabben med monsterhiten Holy Diver från spandexens förlovade årtionde. Så här långt har skivan infriat alla förväntningar men i just låten — The Chase — där Ronnie James Dio sjunger, spårar något ur. Bandet sliter förbrilt, Ronnie James Dio sjunger så att stämbanden glöder men vad hjälper det när producenten Jason Slater tryckt på "sug-knappen". Han har lyckats skala av musiken dess bärande tema och kvar finns på sina ställen bara stommen kvar och snabbt glider musiken över från att ha varit Queensryche till att mer likna Tom Jones. Jag har inget emot denna härliga artist, tvärtom, men när man lyckats få Queensryche att låta som honom börjar det rycka nervöst i ögonlocken på mig. Trots denna fadäs håller det sig på rätt sida strecket med hjälp av inledningen och fortsättningen. Låtar som Freiheit Overture, I'm American, One Foot In Hell med flera gjuter olja på de flesta av mina vågor.

Storheten ligger i att gruppen hela tiden lyckas återuppfinna sig själva med ständigt nya vinklar på musiken, det är helt enkelt både varierat och durkdrivet. Brutaltyngden i One Foot In Hell balanseras skickligt upp med mer nyanserade tongångar i Hostage som visar upp både en brutal och en mer finstämd sida som exempel. De båda sidorna gruppen visar upp är i många stycken en stilstudie i balans. Så här långt alltså riktigt bra. Variationsrikedomen tar gruppen in på musikaliska utmarker där man inte drar sig för att blicka så där lagom inspirerat på Pink Floyd. Trots detta håller man den egna linjen och musiken har med detta grepp vunnit snarare än förlorat.

De snabba bytena av teman och tonarter kräver naturligtvis sina musiker. Det märks att Queensryche är ett väl sammansvetsat gäng vars muikaliska kunskaper håller en hög nivå. Kanske är det några för många gitarr-solon i titta-vad-duktig-jag-är-skolan á la kräkmedlet Yngwie Malmsteen. Trots detta fungerar det i nio fall av tio. Jag hade dock personligen hellre sett att de satsat på fler brötiga-och-feta-ackord-dräpar-lösningar. Det går ändå i rätt tonart då det finns ett ganska varierat utbud av just kör-gitarren-i-väggen-invektiv.

Men som allt för ofta stupar detta tyvärr på mållinjen. Allt har ditintills varit frid och fröjd, ja till och med riktigt bra till den sista låten börjar. Då börjar också tyvärr något som tyvärr bara går att beskriva som ett pekoral. All The Promises får mina franska nerver att börja skaka i frossa på grund av ett fenomen som kallas gullofobi. Allt med låten andas nämligen en total överdos av gullighet. Tjejen som sjunger duett med sångaren drar ut båda väl valda stavelser som I llllove you. Lägg därtill en spansk mi corazon-gitarr som ligger som en insmickrande smet över eländet. Cheezuz, jag vet inte ens om jag orkar beskriva mina känslor i ord. Det hela får mig att må så pass illa att en psykolog inte vore helt felplacerad. Höjdpunkterna staplas på varandra mot slutet av skivan: An International Confrontation, A Junkies Blues och Fear City Slide är alla utmärkta små pärlor. Mitt i detta inferno av superba låtar kommer en enda låt som får hela lasset att välta. Ett enda antiklimax och allt känns lite grann förgäves. Tja, man kan inte få allt men att strykning en viss låt hade kanske inte varit ett helt fel beslut.

Queensr˙che.Sammanfattningen ger en hyfsat bra skiva som kunde blivit bättre utan vissa småmissar och en helt felplacerad låt. Kanske handlar det om att man kunde ha hittat en bättre producent. Jag misstänker att det kanske kunde både arrats och utförts bättre på sina ställen. Men på det hela taget en trevlig skiva ändå som har både insikt och tyngd samt idéer som tar den längre än de flesta i genren.

Dr. Da Capo