Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Till E. lite om ord

Lite om ord. Börjar jag med vad de betyder för mig. Jag skroderar ju aldrig egentligen, lite som du här. Ord är för mig vad de säger, säger när jag kan stå för ett något. För mig är en utsago något så sant. I mitt författarskap är det orden som gäller, förmer än handling, de kronar den som det egentliga, gör den än verkligare än sann, förtydligar den till ultra, de bestämmer handlingen, för sannar den, styr den mot detta, det intressanta kanske hur de kommer till sig. Tänker du dig att jag skriver ner texten och sedan lite korrekturläser med att putsa den. Egentligen inte alls så, jag brukar skriva en ganska enkel ordinär text, rätt okonstlad i språk, rätt ointressant, rätt dåligt skriven, nästan direkt trist och banal, på kanske ett par sidor eller lite mer, får till mig en viss stil ändå, och en förtjusning för den, bestämmer att den duger till upptrappning på en roman, har också något litet hum om vad. Jag läser den sedan ett otal gånger på skärm, lägger varje gång in lite mer ord, några fler meningar, gör texten yvigare också i språket enligt vad jag redan fick fatt i, högvrider det bara mera, mina två sidor har sakta stigit till 5, ropar jippi, har 5 % text nu av roman, tänk vad mycket, och kanske gått några dagar, sedan har jag fått många idéer på fortsättning, de bara slår boncklubba i huvudet, eller porlar upp inifrån snarare nog, sedan går jag vidare, kanske trampar luff på till sidan 50, har dålig text, gör vidare efter hand som med de första sidorna, yvar den, ger ord, skapar meningar, och börjar där på nytt från början, slutligen för vete hur månte gången, tycker den är urdålig, är lite förbannad, trött, enveten, hög på ett amfetaminliknande preparat som angriper spårckentrat i hjärnan (dr Jonas Thente), men får varje sida att bli yvligare och att växa med mångdubbelt, utan att jag eg. säger så mycket mera i sak, en dag har mina femtio sidor blivit hundra, och de blir sedan slutligen tvåhundra, utan att grundhandlingen alls vuxit nämnvärt av berättelse, lägger in nya meningar, nya ord, blir bara lite bättre, så skriver igen lite nya små episoder jag klistrar in här som där, och under hela processen kommer jag på ord, egna konstruktioner, kommer ihåg ord som finns, men måste kolla i ordböcker, finner nya ord, skriver upp en massa ord, vet ungefär var de ska läggas in men hittar inte rätt ställe så bra i texten, hamnar ibland välja fel ställe och får gör det till ett nytt bra ställe, men kommer dock rätt på något sätt, kör ganska snart med nytt skrivsätt också, lägger in ord och skriver fler sammanhang, mer meningar, mer nivå, grumlar till det, och tidigare sammanhang passar inte alls in, får börja skriva om dem för att orden ska passa, sido- och stickspåren kräver allt mer av eget, börjar tänka på att få alltmer en melodi i det hela, en språklig sång, och här kommer min förmåga eg. kanske bäst som författare, rimmar och melodiserar med konstiga ord som gett konstiga kohesioner. Blir allt mer fascinerad av vissa ord, sammanhörande ord ska komma igen i texten, lornjett ska t.ex. efter ett visst antal sidor följas av pincené som ska få monokel, så många sammanhängande ord som möjligt, gärna efter utseende bilda något, visa på min bildning också, som eg. inte ens finns alls, bara av ett svek, en potemkinkuliss, och blir glad om jag kommer på eller finner fler ord, ju fler ord, desto desto, får ibland jobba lite på det, minnet räcker inte till, men söka lite överallt, och brukar ha en otrolig tur med att finna bra, annueller måste ha bienner, och det perenner, orden behöver sitt liv, är ordromaners vara, och handling böja sig för det, måste göra något som passar, och får jag förbindelse mellan monokel och perenner via andra ord så jättebra, får inte här nu men skulle om jag hade ordböcker tillhanda eller funderade, grubblade mera, försökte riktigt, och lyckas jag inte kan jag göra egna ord, börjat allt mera med det, får jag inte ord som förbinder, skriver jag något sammanhang, nån handling. Detta kan bra börja med att jag blir förtjust i något ord, ibland kanske t.o.m. i ett ganska vanligt ord, säg eponychium nagelband, då behöver jag ord och blir road av ord som har med naglar, fingrar att göra, och handflata råkar dessutom heta ”manus”, och ”reduvia” är nagelflisor, onödigt stoff, om jag minns rätt, ganska påfallande skenbart beskrivet för det tillsynes kaoset hos texten, då vill jag kanske också ha en synonym till reduvia som blir frustrum, smula, nagelsmuts, eller skrapad brödkant, det blir sedan kanske om fötter och nageln, talgs hållbarhet, kommer till ett podoskop där man med en slags röntgen kan se fötterna utan skor, eller hurpass, i konstigt sken, kommer in på ben nära, ben i kroppen, kommer tillbaka till handen, palpering, blir kram kanske sedan också, och kommer in på kön. Dessa ord är dock inte helt styrande, vill få handlingen grotesk, galen, galghumor uti snara, men inte desto mindre sann. Lägger jag in perenner, måste jag fundera ut något sant om perenner, därtill få den där förbannade melodien, och detta jämkande är lite jobbigt. Sedan behöver jag inte alltför mycket ske skillnader på olika språks ord, kan också tänka mig att rimma på finska, eller skriva in ett finskt ord för att få en betydelselänk där, finska har dock kommit bara i några böcker, blygsamt. Sedan vet jag inte alltid så bra hur andra språk klingar med svenskan, jag uttalar fel och får ett klingch med min svenska, tror väl det för andra kan bli något mycket jävligare. Lät cp när de gjorde talbok av min mebs. Skulle gärna själv läsa lite smakprov åt dig. Finns en term pleonasm, pleonasmism, tror heter så, att man har ord som kan plockas bort, att betydelsen ändå ligger där, skenbart kanske så med mina romaner, dock varje ord är med omsorg utvalt, varje ord har jag sugit på, tänkt mig rim på, fastän folk ofta säger att jag inte just har av rim, och varje ord uttänkt om sitt sammanhang, och fått bortskrivna tidigare sammanhang, ändrat till nya gemensamma, inte av någon automatskrift alls, utom en del där riktigt i början. Har ord uppskrivna i häften, går igenom dem åter igen, om där finns fascinationer, blir ofta förtjust i ord, skriver upp, tar nu till heder, söker bra ord, efter ljud, efter skrivsätt gör, efter betydelser, det jobbiga är ändå att ju mer fullskriven och färdig romanen är, att dem få inskrivna, och att inte mer behöva ändra där, inte förstöra melodi, och ett nytt ord kan hamna ge arbete för en dag och en ny sida, dock är ordet mig kärt, pockar på har ett samröre med andra ord, då måste det onekligen också med där nånstans, eg. skulle mina romaner aldrig bli klara, slutligen ger jag bara bort dem, kapitulerar, och de där skarvarna märks lite och är inte så bra i dem, bli slarvat med kontinuiteten och röda tråden blir allt mindre som något alls. Dock i några kommande böcker har jag börjat fokusera mera på handling, mindre på ord och språk, fastän nog ändå ordrika för det, lyckas dock lite håll handlingen uppe, och det har varit lite lyckat. Tror de flesta författare väger sina ord, lägger otroligt med tid på det, frånsett måvara de som spottar ut dussinromaner och deckare jämt och som skrivandet flyter på i samma takt, och inte ens de slipper det helt, dock som en ordinär författare väger orden i meningen, inte för dess egen skull, utan att få meningen bra och vanligt hygglig läsbar sådan, och där förefalla rikt språk, här hos mig som orden tagit meningen, byggt den verklighet, och det verkligt blev just ordet, ordet i världen, pekade på en del av världen där ordet hjälpte förståelsen, och fler ord kanske delar på meningen, varje enskilt dock tagit meningen för give självt. Du har kanske läst för lite text av mig för att ändå riktigt se detta, har ju så mycket inedita dessutom.

Stefan Hammarén

textråd, jernlyxpoet