Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

The Who — 1980–2006

Fortsättning från föregående nummer

1980-talet Underrubriker

1980 var The Who ett band i spillror på många olika plan. En av centralfigurerna i bandet, Keith Moon, var död, bandet plågades av drogmissbruk och problem mellan medlemmarna framför allt mellan gitarristen Pete Townshend och sångaren Roger Daltrey där förhållandet blev allt sämre. Tragedierna kring bandet tog tyvärr inte heller slut i och med att Keíth Moon dog, en konsert i Cincinatti Ohio hade till bandets förtvivlan slutat med ett antal fans död vilket nu plågade gruppen. Ändå samlades bandet än en gång för att spela in nytt material. Ny bakom trummorna var Kenney Jones som alltså ersatte Keith Moon. Resultatet blev två skivor, Face Dances (1981) och It’s Hard (1982). Trots goda intentioner gick det ändå inte riktigt The Who’s väg. Försäljningssiffrorna för båda albumen pekade nämligen nedåt. Ytterligare en frustration var därmed ett faktum och nu hade den sammantagna situationen blivit mer eller mindre ohållbar. 1980 hade bandet signerat ett nytt kontrakt med Warner Bros och 1983 spenderade Pete Townshend tid med att skriva material till en ny skiva som man var skyldig för att uppfylla kontraktet, men känslan ville inte infinna sig och till slut släppte han en pressrelease där han förklarade varför han vare sig kunde eller ville fortsätta med The Who längre. Därmed slogs den sista spiken i kistan in och i december 1983 upphörde gruppen att existera.

1985 var världsförbättrarnas år med Bob Geldof i spetsen. Wembley stadium i London var epicentret för korståget mot världssvälten och The Who lät sig övertalas att ställa upp för en engångskonsert, så gruppen återförenades för en spelning. Bandet framförde många av sina klassiker som My Generation, Won’t Get Fooled Again (som lät för bedrövlig kommer jag ihåg, då den var helt orepad), Pinnball Wizard och Love Reign O’er Me. Halva världen missade dessvärre dessutom första delen av My Generation då BBC’s sändningsutrustning blåste en säkring. Också 1988 återförenades bandet för en kväll då man mottog British Phonographic Industry´s Lifetime Achievment Award, ett pris instiftat av den brittiska skivindustrin för att belöna för lång och trogen tjänst. Det dröjde dock inte längre än till 1989 så kunde bandet inte hålla sig i skinnet längre, man firade 25 års jubileum med en turné som bland annat gick över den delen av världen där man varit som störst — USA. Efterfrågan efter biljetterna ville inte ta slut, bland annat sålde man ut Giant Stadium i New York fyra kvällar efter varandra vilket innebar över 300 000 sålda biljetter bara i New York. Nytt för turnén var den nya trummisen Simon Philips. Exempel på hur The Who egentligen fortsatte att vara en grupp trots att man officiellt var upplöst fortsatte att dyka upp, men dock bara som tillfälliga spelningar förutom amerikaturnen när man firade 25 år.

1990-talet Underrubriker

1990 valdes bandet in i Hall Of Fame och i samband med denna händelse genomförde man ytterligare framträdande. Året efter spelade man dessutom in kollegan Elton Johns gamla låt Saturday Night’s Alright For Fighting till ett hyllningsalbum. Rykten om en återförening sattes igång inför 30-årsjubileet av gruppens tillkomst 1994 och likadant till dess att Roger Daltrey firade 50-årsjubileum men trots minneskonserter där alla medlemmarna samlades satsade dessa på egna inslag och endast gästinslag hos varandra. 1996 var det dags igen för att samla gruppen för ett ny engångsevenemang nämligen ett nyuppförande av Quadrophenia som skulle framföras i Hyde Park i London. Alla var med på noterna och som trummis kontrakterades ingen mindre än Zak Starkey — son till Ringo Starr vars egentliga namn ju är Richard Starkey. Andra storheter kontaktades också och namn som David Gilmore från Pink Floyd och den gamle glamkungen Gary Glitter går att nämna som medverkande. Samma konsert framfördes senare på grund av det ökade publiktrycket på andra sidan atlanten. Sammantaget sex föreställningar såldes ut till Madison Square Garden i New York men inte under namnet The Who. Konserterna ledde dock till spelningar under namnet The Who året efter vilket resulterade i en turné som innefattade Europaspelningar och USA-spelningar. Från början hade denna turné gått under de enskilda medlemmarnas namn, men till sist tryckte man upp biljetter med namnet The Who på. Efter denna turné återgick dock medlemmarna till sina andra göromål, Pete Townshend framförde sin egen musik från soloplattor i akustisk form, John Entwistle spelade med sitt sidoband The John Entwistle Band och Roger Daltrey framförde Who-låtar med symfoniorkester under namnet British Rock Symphony. 1999 var det dags igen att skramla ihop bandet igen för en välgörenhetsturné. Zak Starkey var återigen trummis och John ”Rabbit” Bundrick spelade keyboard. En av dessa välgörenhetskonserter var Royal Albert Hallkonserten till förmån för The Teenage Cancer Trust som också senare släpptes som CD och DVD under namnet Live At Royal Albert Hall. I intervjuerna som gjordes började alla tre originalmedlemmarna till pressens stora förvåning tala om möjligheterna till ett nytt album under namnet The Who. Annars hade The Who bara existerat som ett liveband sedan bandet lades ner 1983.

2000-talet Underrubriker

Efter de tragiska händelserna i september 2001 i New York framträdde The Who för att hedra de brandmän och poliser som hade kämpat för andra och i vissa fall själva blivit offer. Samma år mottog man en amerikansk grammy för Lifetime Achievment. 2002 var tänkt att vara startskottet för ytterligare en turné, men istället blev det tragedins år. Las Vegas Nevada blev skådeplatsen för ytterligare en nagelbitare i The Who’s historia när John Entwistle hittades död på sitt hotellrum på Hard Rock Hotel. Den efterföljande undersökningen visade att han avlidit av en mindre dos kokain som i sig inte kunde ha dödat honom om det inte hade varit för kombinationen av droger. Det visade sig nämligen att John Entwistle misshandlat sin kropp under så lång tid med alkohol, cigaretter och kokain, att kombinationen brutit ner hans kropp till dess att den inte längre orkade. Den lilla men ändå fatala dosen kokain skickade honom till andra sidan med en hjärtattack när kroppen helt enkelt gav upp. Turnén fick skjutas upp och när den väl gick av stapeln var det med ersättaren Pino Palladino på bas. En liten tröst i all sorg efter John Entwistle, var att Q Magazine utnämnde The Who till ett av de 50 band du måste se innan du dör. Också Rolling Stone Magazine instämde och utsåg The Who till det 29:e bandet av hundra som man ansåg vara världens genom tiderna bästa band. De flesta showerna under 2001 års turné samlades på albumet Encore Series 2002 som gavs ut strax efter turnén.

Ytterligare en händelse som kastade en skugga över medlemmarna var den arresteringsorder som 2003 gick ut på Pete Townshend. Amerikanska FBI hade gjort en stor kartläggning och efterföljande tillslag mot ägare av datorer som hade använts för att införskaffa barnpornografiskt material. En av dessa var Pete Townshend som arresterades. Han erkände att hans kreditkort hade använts till inträdesavgift på en site men inte att han innehade barnpornografiskt material. Vid en vidare undersökning visade sig datorn vara ren från sådant material. Förklaringen som Pete Townshend anförde via sina advokater, var att besöket på siten skett därför att han behövde bakgrundsmaterial till sin biografi som han skrev och att ämnet var valt därför att han själv utsatts för övergrepp som ung. Så småningom avskrev London-polisen Pete Townshend från anklagelserna, men han fick finna sig att vara kvar i ett landsomfattande register över misstänkta i fem år. För att stilla de värsta formerna av sensationsmakeri från vissa tidningar, höll polisen en särskild presskonferens där man officiellt frikände Pete Townshend från alla anklagelser. Han fick också en muntlig ursäkt där misstankarna skingrades och sedan var hela historien överstökad.

2004 var det mer än 20 år sedan bandet släppte nytt material vilket man firade med att släppa två nya låtar på singlar. Old Red Wine och Real Good Looking Boy, dessa ingick på single-samlingsalbumet The Who — Then And Now. Samma år gav man sig ut på turné som sträckte sig över Japan, Australien, Storbritannien och USA. Turnén avslutades med att albumet Encore Series 2004 släpptes. Samma år återvände bandet till en gammal klassisk konsertarena när man framträdde på Isle Of Wight-fesivalen. Onödigt att säga men vrålet som bandet rev ner, överröstade till och med världrekordet bandet satte 1979 när man uppmätte 140 decibel på en konsert. Allting tycktes nu vara tillbaka på rätt spår och bandet kunde surfa på en framgångsvåg som man inte känt på länge. Det var därför ganska naturligt att bandet 2005 meddelade att man officiellt var återförenade och att man just då arbetade på sitt nästa studioalbum, det första sedan 1982. Den 30: e oktober 2006 kom detta ut och fick titeln Endless Wire. Albumet möttes världen över av ovationer och välvilliga recensioner — utom av Dr Indie som tyckte det var obegripligt hur man kunde hylla detta tråkband. Själv var jag extremt välvillig och tyckte att skivan platsade in som det fjärde bästa albumet 2006. Innan det hann värma upp skivaffärsdiskarna hade Pete Townshend fått i uppdrag att göra musiken till fotbollslaget Arsenals tack och avsked till Highbury som var stadion där man spelat i 93 år. Låten Highbury Highs framfördes innan den sista matchen som genomfördes på denna legendar bland fotbollsarenor. 2006 och 2007 ger sig bandet ut på turné för att backa upp det nya albumet och ett av speltillfällena kommer att vara Stockholms Stadion i sommar. Kom ihåg vad Q Magazine skrev om bandet så kanske det inte är så svårt att förstå att det är dags släppa lös mammon inom dig och köpa en biljett. Blaskanläsare hälsas med andra ord välkomna till publikvimlet.

Dr Da Capo

Musik

Alcaline Trio — Remains

Ambassador 21 — Drunken Crazy with a Gun

Arcade Fire — Neon Bible

Asta Kask — Dom får aldrig mig & En för alla ingen för nån

Cannibal Corpse — Kill (Miss Vampyria)

Dead Poetic — Vices

Dusty Springfield — The Very Best of Dusty Springfield

Ebba Forsberg — Ebba Forsberg

Elephant Man — Energy God: Monsters of Dancehall

Elliott Murphy — Come Home Again

Explosions in the Sky — All of a Sudden I Miss Everyone

Fall Out Boy — Infinity on High

Field Music — Tones of Town & Naked Lunch — This Atom Heart of Ours

Frida Hyvönen — Pudel

Further Beyond Nashville

Gerald LeVert — In My Songs & Missippi — The Book of Life Chapter 1

Ginuwine — I Apologize & Marques Houston — Veteran

Jean Michel Jarre — Teo & Tea

John Lee Hooker Jr. — Cold as Ice & Charlie Musselwhite — Delta Hardware

John Mellencamp — Freedom’s Road

Kaiser Chiefs — Yours Truly Angry Mob

Klaxons — Myths of the Near Future

Korta musikrecensioner XXVI

Kristin Hersh — Learn to Sing like a Star

Lindsey Buckingham — Under the Skin

Lucinda Williams — West

Mikael Herrström — The Second Waltz

Pat Travers & Carmine Appice — Bazooka

Saxon — The Inner Sanctum

Sofia Talvik — Street of Dreams & Sophie Zelmani — Memories Loves You

SUSA — Små rara hemligheter

The Earlies — The Enemy Chorus

The Stooges — The Weirdness

The Used — Berth & The Blackfield — Blackfield II

Timbuktu — Oberoendeframkallande

Weeping Willows — Fear & Love

Within Temptations — The Heart of Everything

Yes Boss — Look Busy