Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert på Debaser

Irlands stolthet — Sultans of Ping F.C.
B.B.B.B.B.

Världsmästerskap i lätt spanking

Det är lördagkväll och dagen efter är en arbetsdag. Inte läge med andra ord för några extravaganta planer på dionysiska utsvävningar. Man får väl rikta in sig på en date med Anna Book eller Tommy Nilsson om man föredrar honom, en lugn kväll framför den papperstunna schlagerspektakelförmedlaren helt enkelt. Men signalerna sa att i kväll kunde det vankas smisk nere på Debaser, så vad göra? vad välja? Tommy och Anna eller smisk?

Efter en lång stunds överväganden vann smisket och herr Nosslin och jag anträdde vägen till världsmästerskapet i lätt spanking.

Några timmar senare stod vi så där på parkettplats framför epicentrum varifrån smisket skulle utdelas. En ivrig väntan tog vid, jag menar Sultans Of Ping's återföreningsturné med bara två speltillfällen i Svedala. In steg förbandet som generellt sett inte brukar vara en direkt glädjehöjare. Döm om min förvåning när Songbird som förbandet hette, var bättre än bäst. Ett stycke syntsnubbe med barpianokänslan och ett uppåtsträvande pubeshår i Jarvis Cocker-kostymering hittade in i gränslandet mellan pop och easy-listening i Burt Bacharach-land. Triunferna avlöste helt enkelt varandra i samma takt som låtarna serverades. Lätt spanking redan där och detta var bara förbandet. Efter någon halvtimme med den dynamiska duon var det så dags att säga adios. Nu tog ytterligare en lång och mödosam väntan vid i avvaktan på bandet med stort B. Stora teaterdraperiet hängdes ut och soundcheck tog vid. Discjycken kliade vax som visserligen var väldigt bra men det vi alla ville se var ju smiskets okrönta mästare. Och så plötsligt slogs så förhänget upp och där stod Niall O'Flaherty (sångare) med sina medkombatanter och i nästa ögonblick började så de feta men ack så sköna piskrappen att utdelas. Han var klädd i äkta pervo-krisklädsel där lackpumpsen på fötterna var mest framträdande. De svartprickiga flanellbrallorna med ljusrosa botten samt börje-brynja linne med guldlamé-skjorta över var pricken över i:et. Men tydligast av alla språk talade musiken. En schyst smiskorgie nere hos Madame X hade inte kommit i närheten av detta, det var helt enkelt underskönt. Pogodansarpolarna med stagedivar-divisionen var genast på plats och förstärkte känslan av totalt jävla kaos. De feta riffen pumpade på medan Niall fortsatte att köra pervostilen i glatt samarbete med publiken som dessutom önskade låtar som inte fanns med i körschemat vilket uppskattades av bandet. Hela tiden fanns en förtätad och nära kontakt med publiken som i sin tur var med på varje not. Till exempel kastade bandet kärleksfulla pikar när publiken missade slutrefrängen i en av låtarna - sadism är gött. Men man kostade också på sig oralsex med mikrofon, publikklättring och närkontakt av 54:e graden. Spankorgien var nu total. När jag lite senare fick slicka Niall's lackpumps var i varje fall min lycka fulländad. Kommentaren var också kärleksfull när Niall vrålade "You don't know what bootlicking is, last night fifteen people from Gothenburg licked my shoes all night long".

Kombinationen vrålös och kärleksfulla/sadistiska handlingar kunde gärna ha fått fortsätta hela kvällen lång, men allt måste ha ett slut. Bandet vandrade ut men under stort jubel kom man snart in igen och vi bjöds på inte mindre än tre extranummer. Lyckokoofficienten pekade rakt upp. Japanese Girls, You Talk To Much, Where's Me Jumper är alla exempel på vilket högpotentat-band vi hade lyckan att få se. Allsång, skrål, stagedive och allmänt kaos var symptomen på samma sak. Med andra ord, alla bitarna föll på plats.

Ett band som förtjänar andra besök än det från sur-fredde, en person vars åsikter ingen bryr sig om när man är utnummrerad med 350 mot 1 dessutom, och som fick det är alltid ett band som älskar sin publik. Ett sådant band är dessutom ett band som levererar låtar upphöjda till 10. Allt detta var Sultans Of Ping och mer därtill, vi bjöds på en afton som få kommer att glömma (förutom sur-fredde då förstås). Fick jag önska kommer jag att skriva till Debaser och be dom bjuda tillbaka bandet som ger mest stryk för pengarna igen. Få gånger har väl så mycket pisk utdelats på så kort tid.

Dr Da Capo

Musik

Alcaline Trio — Remains

Ambassador 21 — Drunken Crazy with a Gun

Arcade Fire — Neon Bible

Asta Kask — Dom får aldrig mig & En för alla ingen för nån

Cannibal Corpse — Kill (Miss Vampyria)

Dead Poetic — Vices

Dusty Springfield — The Very Best of Dusty Springfield

Ebba Forsberg — Ebba Forsberg

Elephant Man — Energy God: Monsters of Dancehall

Elliott Murphy — Come Home Again

Explosions in the Sky — All of a Sudden I Miss Everyone

Fall Out Boy — Infinity on High

Field Music — Tones of Town & Naked Lunch — This Atom Heart of Ours

Frida Hyvönen — Pudel

Further Beyond Nashville

Gerald LeVert — In My Songs & Missippi — The Book of Life Chapter 1

Ginuwine — I Apologize & Marques Houston — Veteran

Jean Michel Jarre — Teo & Tea

John Lee Hooker Jr. — Cold as Ice & Charlie Musselwhite — Delta Hardware

John Mellencamp — Freedom’s Road

Kaiser Chiefs — Yours Truly Angry Mob

Klaxons — Myths of the Near Future

Korta musikrecensioner XXVI

Kristin Hersh — Learn to Sing like a Star

Lindsey Buckingham — Under the Skin

Lucinda Williams — West

Mikael Herrström — The Second Waltz

Pat Travers & Carmine Appice — Bazooka

Saxon — The Inner Sanctum

Sofia Talvik — Street of Dreams & Sophie Zelmani — Memories Loves You

SUSA — Små rara hemligheter

The Earlies — The Enemy Chorus

The Stooges — The Weirdness

The Used — Berth & The Blackfield — Blackfield II

Timbuktu — Oberoendeframkallande

Weeping Willows — Fear & Love

Within Temptations — The Heart of Everything

Yes Boss — Look Busy