Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

The Stooges — The Weirdness B.B.B.

Kaoskungarnas comeback

The Stooges — The Weirdness.I år är det 34 år sedan Iggy Pop & The Stooges släppte sitt sista album, Raw Power. 1974 Gick bandet officiellt i graven och det var inte förrän härom året när man återförenades för en turné, som bandet över huvud taget spelade tillsammans igen sedan 1973. Den turnén resulterade i livealbumet Telluric Chaos. Nu har samarbetet resulterat i ett studioalbum, det första på 34 år, med helt nytt material. Anförda av legenden Iggy Pop som frontfigur, har delar av originalsättningen återigen sett dagens ljus. Bröderna Ron och Scott Ashton på gitarr respektive trummor har naturligtvis tackat ja, originalbassist Dave Alexander dog tyvärr av en drogöverdos och är därför ersatt Mike Watt. Skivan gästas också av Steve Mackay på Sax och Brandon Benson från Racounteurs och Green Longhorns på bakgrundssång. Därmed har kaoskungarna inlett en ny era som hälsas med öppna armar.

Man skulle ju kunna förledas att tro att Stooges anno 2007 är en samling grubbstruttar som borde ha pensionerats för länge sedan. Inget kan bli mer fel, det här svänggänget vet fortfarande hur man gör en rocklåt med långfingret i luften och man vet dessutom hur man dompterar flera hundra spottloskor samtidigt. Rent musikaliskt och svängmässigt är det märkligt hur tiden stått stilla, vore det bara för dessa faktorer hade albumet fått en femma rakt av. Nu får den inte det och det beror på helt andra saker som vi ska återkomma till. Ron och Scott Ashton låter både tajta och fruktansvärt brötiga, det är helt enkelt högoktanig rock hela vägen. Ron Ashtons gitarr ligger och krigar, den finns överallt och gör små underverk mest hela tiden. Karlen trakterar den med en respektlöshet och självklarhet som får mig att se stjärnor. Scott Ashtons driv i trummorna är också vägledande, med en självklar pondus spöar han upp dom och till sist är det bara att kasta in handduken. Musiken är helt enkelt musik som kan få den lokala hem & skolaföreningen att skrika av ångest och börja skrika på förbud, egenskaper som bra rock ska ha med andra ord.

Nej, problemet ligger på ett helt annat plan och det är tyvärr stundtals så pass påtagligt att betyget dras ner betänkligt mycket. Texterna, vad fan har det lyckats göra med texterna. Ibland är de rent pubertala och ibland upprepas samma grundtema till dess man skriker SLUTA!!!

Några exempel ur mängden kan vara på sin plats. My idea of fun, is killing everyone upprepas som om idéerna tagit slut i låten My Idea Of Fun till dess att man inte klarar mer. I Trollin’ lyckas någon mästerlyriker dikta ihop textraden I see your hair as energy my dick turns into a tree. I The End Of Christianity kommer vi tillbaka till tjattemat igen när Iggy spottar fram de inte fullt så odödliga orden It’s the end of christianity x 4, It’s the end of you and me. Ibland undrar man faktiskt om det inte är en fyraåring som skrivit texten på vissa ställen. Jag brukar tycka att texter är ganska sekundära men när de blir överdrivet bra eller erbarmligt dåliga reagerar till och med jag. I fallet Stooges är det tyvärr ibland påtagligt så en bättre textskrivare vore på sin plats. För att inte bara utstöta klagomål på texterna kan jag nämna en textrad som är riktigt träffsäker. Maybe I should swollow a little pill, maybe I should listen to doctor Phil är klockrent om neuroser i låten Mexican Guy.

Ett av världens bästa rockband är återigen ett faktum. Men om bara musiken fick råda vore allt frid och fröjd. Nu är dock texterna på sina ställen inte helt och hållet vad dom borde. En trea är dock inget att hänga läpp för tvärtom, en trea för mig är ett bra betyg. För att ytterligare sporra mina gamla hjältar kan jag säga att det är få band i dag som klarar av att spela rock som Stooges gör. Gammal är äldst brukar det ju heta och beviset finns ute nu. Trots gnäll och gny vill jag sluta med att ändå uppmana alla fans av rock, att genast springa iväg och inhandla en väl värd investering i en på många sätt viktig skiva. Det övervåld på dina trumhinnor som du får för pengarna överskrider vida det pris du får betala samt de pinsamma plumparna i texterna.

Dr Da Capo

Musik

Alcaline Trio — Remains

Ambassador 21 — Drunken Crazy with a Gun

Arcade Fire — Neon Bible

Asta Kask — Dom får aldrig mig & En för alla ingen för nån

Cannibal Corpse — Kill (Miss Vampyria)

Dead Poetic — Vices

Dusty Springfield — The Very Best of Dusty Springfield

Ebba Forsberg — Ebba Forsberg

Elephant Man — Energy God: Monsters of Dancehall

Elliott Murphy — Come Home Again

Explosions in the Sky — All of a Sudden I Miss Everyone

Fall Out Boy — Infinity on High

Field Music — Tones of Town & Naked Lunch — This Atom Heart of Ours

Frida Hyvönen — Pudel

Further Beyond Nashville

Gerald LeVert — In My Songs & Missippi — The Book of Life Chapter 1

Ginuwine — I Apologize & Marques Houston — Veteran

Jean Michel Jarre — Teo & Tea

John Lee Hooker Jr. — Cold as Ice & Charlie Musselwhite — Delta Hardware

John Mellencamp — Freedom’s Road

Kaiser Chiefs — Yours Truly Angry Mob

Klaxons — Myths of the Near Future

Korta musikrecensioner XXVI

Kristin Hersh — Learn to Sing like a Star

Lindsey Buckingham — Under the Skin

Lucinda Williams — West

Mikael Herrström — The Second Waltz

Pat Travers & Carmine Appice — Bazooka

Saxon — The Inner Sanctum

Sofia Talvik — Street of Dreams & Sophie Zelmani — Memories Loves You

SUSA — Små rara hemligheter

The Earlies — The Enemy Chorus

The Stooges — The Weirdness

The Used — Berth & The Blackfield — Blackfield II

Timbuktu — Oberoendeframkallande

Weeping Willows — Fear & Love

Within Temptations — The Heart of Everything

Yes Boss — Look Busy