Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Artikel

Brendan Behan (1923–64) — en bråkmakare som retade gallfeber på de flesta

Behan föddes i Dublin och levde sitt liv som passionerad författare, suput och självutnämnd skådespelare. Att han bara blev lite drygt 40 år kan enkelt förklaras av en i förtid förfettad lever som tidigt lämnat in sin avskedsansökan samt det extremt höga tempo i vilket han levde sitt osedliga och bullrande liv. Trots det höga tempot, eller snarare tack vare det, hann han med att stöta sig med de flesta och med det mesta på denna jord yta. Det gjorde honom ökänd som författare. Han uppträdde ofta under kraftig alkoholpåverkan med ett oartikulerat och ganska svårbegripligt vokabulär, vilket självfallet berodde på den ständigt höga promillehalten i hans blod.

Trots sitt råbarkade beteende och en obotlig alkoholism levde han och hans hustru lyckliga fram till hans död. Hon beundrade kärleksfullt hans tandlösa framfart och var inte sen med att förklara hans nonkonforma beteende för omvärlden. ”Det finns ingen möjlighet att hålla honom under kontroll”, sa hon vid ett tillfälle. ”I går kväll kom han hem sent. Jag hade låtit nyckeln sitta kvar i dörrlåset. Men varken han eller hans kamrat kunde öppna dörren, så de slog in den i stället.”

Behan älskade att ställa till med bråk, något som han upprepade gånger påpekade i intervjuerna med honom. På ett flygplan i internationell trafik gick han bärsärkargång och uppfann därmed flygkapningen innan begreppet existerade. Överallt ställde han till med slagsmål och kalabalik.

Behan är mest känd för sina skildringar av fängelsevärlden. Som medlem av IRA planerade han ett attentatsförsök mot ett brittiskt slagskepp strax före det andra världskriget och skrev därmed in sig i fängelsevärldens hotelliggare. Två planerade mordförsök på ett par detektiver utökade tidsmässigt vistelserna bakom lås och bom.

Hans litterära verk om fängelsemiljöerna utgjorde en del av den icke obetydliga, progressiva, radikala litteratur som började att frodas i kölvattnet av surrealismen. Den mer framträdande absurdismen som utvecklades under 1950-talet var Brendan Behan en del av men hans absurdism var av det mer realistiska slaget och hans litterära alster speglade krasst den absurda tillvaro och värld som vi lever i. Mäskligheten beskriver han som förhärdad, arrogant och vinningslysten. Livet beskriver han som ett enda stort skämt.

Behans författarskap var banbrytande och mycket skarpsynt, vilket bäst framkommer i självbiografin ”Borstalpojken”. Hans författarskap inom dramatiken är också något som bör nämnas eftersom det var hans pjäser som förärade honom de största intäkterna. De två främsta av hans pjäser är ”Gisslan” och ”Den dödsdömde”, vilka avhandlar samma tema som ”Borstalpojken”, nämligen fängelsevärlden. Pjäserna sattes upp på Broadway och därmed kom hans intäkter av sitt skrivande att skjuta rejält i höjden.

Många menar att Behan hade en social avsikt med sitt författarskap men Behan förnekar att hans författarskap skulle ha någon annan anledning än att han skrev för att få ihop pengar till de stora mängder sprit som han konsumerade. Hans mor sa urskuldande att hans hjärta var lika stort som hans törst.

Det absurda i hans livssyn speglas av den replik som han yttrade vid det tillfälle då han i sina yngre år skulle få sparken från sitt arbete som målare, ett yrke som han ändå inte tyckte särskilt mycket om: ”Snälla, ge mig inte sparken. Jag har fem barägare att försörja.”

Sin livstid tillbringade Brendan Behan, frånsett sina fängelsevistelser, i huvudsak på de irländska pubarna och på ”torken”. På Irland fanns det under Behans sista år bara fyra pubar som inte kunde skryta med att vara ”Behans favoritställe”. På pubarna festade, skrålade och skrävlade Behan (vilket han även alltid annars gjorde). På pubarna åt, drack och sov han.

”Min man är underbar. Låt honom hållas”, sa hans fru vid ett tillfälle. ”För att vara irländare dricker han måttligt.” Brendan Behan levde på lånad tid. Han dog vid 41 års ålder av alkoholens skadeverkningar, ett öde som han förmodligen delar med fler irländare, i alla fall om man får tro hans hustru.

Mikael Bäckman

Musik

Black Sabbath — The Dio Years

Blank & Jones — Relax Edtion Three, Ministry of Sound — Chillout Classics & Paul Wall — Get Money Stay Free

Bright Eyes — Cassadaga & Noise Floor Rarities 1998–2005

Bryan Ferry — Dylanesque

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dolly Parton — The Very Best of Dolly Parton

François Couturier — Nostalghia: Song for Tarkovsky

Ghostface Killah — Hidden Darts & Big Mike — March Madness 2

Good Charlotte — Good Morning Revival, Baby Shamble — Blinding & HorrorPops — Hell Yeah!

James Brown — Number 1s

Katharina Nuttall — This Is How I Feel

Kings Of Leon — Because of Times

Koko Taylor — Old School

Korn — MTV Unpugged

Korta musikrecensioner XXVII

LCD Soundsystem — Sound of Silver

Little Man Tate — About What You Know, Hot Gossip — Angles & Goldrush — The Heart Is the Place

Lloyd — Street Love & Joss Stone — Introducing… Joss Stone

Macy Gray — Big

Måns Jälevik — For the Loveless & the Heartless

Masterplan — Mk V.2

Modest Mouse — We Were Dead Before the Ship Even Sank, Lodger-How — Vulgar & The Redwings — Love in the Ladies

Neil Young — Live at Massey Hall 1971

Redman — Red Gone Wild: Thee Album, Prodigy — Return of Mac & Timbaland — Timbaland Presents Shock Value

Rickie Lee Jones — The Sermon on Exposition Blvd.

Rob Zombie — Educated Horses (Miss Vampyria)

Rockin’ Hepcat Rockablly

Rotting Christ — Theogonia (Miss Vampyria)

Ry Cooder — My Name Is Buddy

Simply Red — Stay

Skinny Puppy — Mythmaker, Static X — Cannibal & Pro Pain — Age of Tyranny: The Tenth Crusade

The Alan Parsons Project — The Essential, Stevie Nicks — Crystal Visions: The Very Best of Stevie Nicks & Elton John — Rocket Man: The Definitive Hits

The Doors — The Best of The Doors: 40th Anniversary Mixes

The Hi-Winders — The Hi-Winders Story 1994–1996

The Horrors — Strange House

Therion — Gothic Kabbalah (Miss Vampyria)

Tiesto — Elements of Life

Tool — 10,000 Days (Miss Vampyria)

Trojan Lovers & The Kings of Reggae

Type O Negative — Dead Again