Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Artikel

När samvetet får bestämma

För ett par år sedan åkte jag till Indien för att under en tid arbeta på flera sjukhus och samtidigt kunna vara tillsammans med min dåvarande indiska flickvän Preet, som bodde i staden Indore, i indiens hjärta i delstaten Madhya Pradesh. Jag åkte dit och allting i tillvaron var ljust och lyckligt. Preet och jag hade inga andra planer än att vi två skulle vara tillsammans så mycket som möjligt. Mitt arbete på flera indiska sjukhus och hennes påbyggnadsstudier i konst- och modedesign fick komma i andra hand medan jag var där.

Preet hade tidigare arbetat i Delhi men trivdes inte i den enormt stora och mycket förorenade storstaden. Hon flyttade därför tillbaka till Indore för att studera vidare och bodde där tillsammans med sina två systrar och sin mor som sedan fem år var änka.

Eftersom jag i min medicinska profession är specialist på LASER-behandling av innerörats sjukdomar hade jag ordnat det så att jag skulle åka till Indien för att utbilda läkare, vilka sedan skulle utföra behandlingen på diverse sjukhus och privatkliniker. Jag kunde styra mina egna arbetstider och det kliniska arbetet och föreläsningarna tog inte speciellt mycket tid eller kraft i anspråk. Preet och jag hade mycket tid för varandra.

När jag anlände till staden Indore gick jag omedelbart in på ett av de sjukhus som specialiserat sig på önh-sjukdomar. Det första jag såg där var en kalender från Bontons möbelfabrik som ligger i Indore i Indien. Almanackan stod på disken i receptionen och avbildad i almanackan fanns en sådan soffa som jag själv hade köpt mig för nästan 20 år sedan. Min soffa var alltså tillverkad i Indore i Indien. Var det ett omen? I möbelkalendern fanns det dessutom en bild på gurun och den heliga mannen Sri Satya Sai Baba, en man som i Indien påstås utföra mirakel. Han idkar välgörenhet och jag kom i kontakt med honom redan 1980. Han var en av de två gurus som jag har haft kontakt med. Den senaste var en swamee i Indore.

Det hela kändes mycket overkligt och det blev inte mindre märkligt av att jag dagen därpå, på ett av stadens större sjukhus, upptäckte att den första indiska LASER-medicinska kongressen hade hållits just i Indore fem år tidigare och att jag faktiskt på Internet hade läst igenom programmet innehållande alla de föreläsningar som hölls där utan att jag ens hade noterat var kongressen hölls. Att upptäcka allt detta på plats tillsammans med flera andra ”tecken och under” kändes mycket overkligt. Jag kände mig märkligt hemmastadd i Indore, dess omgivningar och bland dess invånare.

I Indore bor det ungefär 300.000 människor och de utgör omkring 0,25 promille av indiens befolkning. Jag undrade varför så många, uppenbara spår ledde till just Indore i Madhya Pradesh – en ort i en mycket glesbefolkad del av Indien, ett område dit knappt några västerlänningar alls tar sig. Delstatshuvudstaden Bhopal drar till sig en del västerlänningar, men absolut inte Indore.

På samma märkliga sätt hade jag några år tidigare, på en medicinsk kongress i Prag, träffat den indiske önh-läkaren och skallkirurgen Jaianath Gurtu, som var bosatt i Calcutta (Kolkata) – ”glädjens stad”, som det betyder om man översätter stadens namn korrekt. Han liksom jag kom ett par dagar före kongressen till kongresshotellet i Prag och vi slog följe under kongressveckan. Han förvånades över att jag kunde uttala hans namn perfekt och jag berättade för honom att jag har en vän i Kalifornien som är basist och heter Kai Eckhart. Kai spelade tillsammans med gitarristen John McLaughlin och slagverkaren Trilok Gurtu i slutet av 1980-talet, och att jag hade själv träffat John flera gånger och även hans indiska musikgrupp Shakti redan 1976, och sedan dess har även jag spelat indisk musik och jag har förutom Kai spelat tillsammans med många musiker som både Trilok och John har spelat med. Jaianath lyste upp och sa: ”Trilok? My wifes sisters son!” Jaianath förklarade sedan för mig att det hela var mycket märkligt eftersom det i Indien inte alls finns många som heter Gurtu, även om namnet onekligen låter mycket indiskt. Släkten Gurtu består bara av några hundra individer. Var det också ett omen? Jaianath var i alla fall övertygad om det eftersom vi båda sysslade med hörselrubbningar.

Människorna i Indien är mycket vänliga och hjälpsamma. Samtidigt är de mycket hårt styrda av sociala normer samt av religiösa och kulturella värderingar. Att, som jag, komma från en annan kultur och dessutom ha ett avvikande utseende medför naturligtvis en viss exponering och en något inskränkt integritet – i Indien tittar alla, och de ”TITTAR” verkligen. Talar man med någon så tittar de, tränar man så tittar de och de tittar till och med om man går på en offentlig toalett. De TITTAR!!

Jag framstår ju också som ganska blek i jämförelse med genomsnittet av den indiska befolkningen även om jag faktiskt har varit brunare än flera indier som jag har jämfört min solbränna med. Men jag är ändå en blekfis i deras ögon och jag fick ganska snart smeknamnet Zaahir, vilket betyder ”den skinande och lysande”. När jag och Preet var ute så syntes jag alltså. Jag syntes till och med under den mörka indiska natthimlen, i synnerhet vid fullmåne. Att jag var så ”lucid” (lysande) bidrog även till att jag och även Preet var igenkända av mängder av stadsinnevånare i Indore. Vi var definitivt inte inkognito och var vi än gick så tillfrågades Preet ständigt av människor var hon hade hittat mig någonstans. Ibland kunde det komma människor på andra sidan gatan och med tjo och tjim ropa ”I know you!” till mig, även när Preet inte var med. Min lysande hudfärg medförde att man även kallade mig ”Phanindra, vilket ungefär betyder gudarnas konung på Sanskrit”. Indier är inte alltför modesta i sina epitet och många hinduiska gudar är just ljushyade eller till och med vithyade i de indiska gudasagorna med dess tillhörande illustrationer.

En indisk kvinna, även en mycket ung sådana, förväntas inte ha en kärleksrelation med en icke-indisk man. Till hindu och sikh föds man och man bör också vara född i Indien eller åtminstone av indiska föräldrar. Inte ens zigenskt ursprung hjälper särskilt mycket i det sammanhanget, även om zigenare etnologiskt sett anses härstamma från Indien.

Preet är troende sikh. Sikhismen är en med hinduismen närbesläktad religion som utvecklades för ett halvt sekel sedan och sikher och hinduer gifter sig ofta med varandra, men jainister, buddister och muhammedaner gifter sig inte med hinduer eller sikher. Även om det inte finns någon rasism i Indien så är de religiösa gränserna mycket tydliga trots att alla folkgrupper och trosuppfattningar lever sida vid sida i samförstånd.

Preet tog under denna vistelse med mig till sitt heliga tempel Guruduwara och jag deltog, trots att jag själv är buddist, i hennes Sikhiska religiösa ceremonier för att visa henne respekt för hennes trosuppfattning. Alla människor, oavsett tro, är välkomna att träda in i Guruduwara. Troskonverteringar förekommer, men är inte vanliga i Indien. Kraven för att tillåtas att träda in i Guruduwaras tempel är att man täcker huvudet med en turban eller scarf (det gäller även kvinnor) och tar av sig skorna och tvättar sina fötter innan man går in i sikhernas helgedom, ett religiöst centrum som varje år är målet för en pilgrimsfärd. Med scarfen på huvudet såg jag ut som en pirat, men det var helt ok enligt Preet som själv virade en halsduk runt sitt långa, tjocka, svarta hår.

Tidigare hade Preet och jag välsignats av en indisk swamee som företrädde ”the God Love Group”. Då han välsignade oss sa han även att han tyckte att det var bra att en indisk kvinna och en europé hade träffats. Inte heller någon av de religiösa tempelmännen som regerade på Preets och min samvaro eller på min relativt ljusa hudfärg. Min närvaro verkade betraktas som helt naturlig. Jag kan väl erkänna att jag tidigare har haft nära kontakt med hinduismen under 1970-80-talet då jag tilldelades namnet Shanti Sarvatah Shakti och hade Subramaniam som personligt tilldelad gud. Men i mina tvivel på gudomlighetens existens kom jag så småningom att inse att jag i stjäl och hjärta är buddist och att min stjäls boning finns någonstans uppe i Himalayas berg, vilka jag till slut kom att besöka.

Trots fattigdom, sjukdomar och djup misär så är Indien på många sätt ett mycket färgstarkt och fantastiskt land. Att under en tid arbeta där på sjukhus och kliniker och ges möjlighet att utbilda läkare, så att de i sin tur kan hjälpa landets befolkning för med sig en viss lyckokänsla. Jag bidrog med något betydelsefullt för andra människor och därmed blev det också betydelsefullt för mig. Mina kunskaper blev min gåva till indiens folk och jag har sedan dess hjälpt flera indiska läkare och professorer med råd om hur de ska utföra behandlingen på sina patienter.

Men så hände det som jag en gång tidigare såg i en film med skådespelerskan Aishwarya Rai. Preet skulle helt plötslig giftas bort och det var hennes mamma som bestämde att så skulle ske. Preets mor hade i flera år tjatat och tjatat på Preet om att hon måste gifta sig och mamman var mycket ond på Preet för att hon inte ville gifta sig. Preet var den äldsta av tre systrar och ingen av dem hade ännu gift sig. Pappan i familjen hade dött fem år tidigare och mamman, som var lärarinna, fick ensam dra det tunga ekonomiska lasset, kanske även det en anledning till att hon ville få döttrarna bortgifta. Om en indisk kvinna inte är gift vid 25 års ålder så betraktas det som konstigt och det faktum att hon i så fall ännu inte har ”blivit” gift ses som ett tecken på att det är något fel på hennes familj och att ingen därför vill ha henne. Grannar och bekanta till en sådan familj talar därför illa om de ogifta döttrarna och föräldrarna kallas för alla möjliga oförskämda saker.

Preet fogade sig handlingsförlamat i enlighet med sin mors önskningar och på ett ögonblick förvandlades hon från den förälskade, upproriska unga, fria kvinnan som struntade blankt i omvärldens värderingar till den kuvade blivande hustrun som skulle leva upp till de sociala normerna och uppfylla omgivningens förväntningar. Jag försköts av Preet och hon ville aldrig mer tala med mig eller träffa mig. Jag gick hem till henne dagen efter hennes totala omvändelse på ett klockslag då jag visste att hennes mor och systrar inte var hemma och jag fick mig mitt livs utskällning. Det var bara hennes hund som verkade tycka om mig just då och han kelade glatt med mig på trapphusets golv medan Preet upprepade gånger sa: ”I told you not to come.” Allt var så overkligt, men det var ju inte första gången som något sådant inträffade i mitt liv.

Det sociala trycket är alltså mycket hårt i Indien. Man gifter sig helt enkelt inte över kastgränserna trots att kastväsendet avskaffades i indisk lag för över 30 år sedan. Inte heller gifter man sig över de religiösa gränserna och promiskuöst leverne är mycket illa sett i Indien, särskilt då det förekommer hos kvinnor. Så, med tanke på det så hade vår kärleksrelation kanske inte de bästa framtidsutsikterna. Men vi gjorde i alla fall ett mycket seriöst försök, åtminstone gjorde jag det.

Preet skar helt av kontakten med mig. Jag visste dock helt säkert att hon själv inte ville det. Innerst inne hade jag en önskan där jag hoppades att vi skulle försonas och åtminstone fortsätta att vara nära vänner, men hon blev i stället en bland alla de människor, som jag mött på min väg genom livet, som låtit ouppriktighet och elakhet ta kommandot över samvetet och den egna viljan. Jag förstod att hon inte alls mådde särskilt bra då jag lämnade Indore. Jag fick också genom hennes och mina gemensamma vänner veta att hennes tillkommande man kände till vår tidigare relation och att han var mycket ond på henne för att hon hade haft en relation med någon annan. Det bådade inte gott med tanke på att indiska män i stor utsträckning misshandlar sina kvinnor när missnöje och frustration tar överhanden. Indiska kvinnor får utstå mycket.

Innan jag for tillbaka till Europa arbetade jag en tid i delstaten Maharashtra i staden Poona och även i Bombay. I Bombay träffade jag en läkare som bjöd med mig på en fest som hans syster arrangerade tillsammans med sina vänner, däribland en massa musiker och skådespelare och faktiskt också skådespelerskan Aishwarya Rai. Jag träffade Aishwarya och vi kom bland annat att prata om det öde som vi båda för tillfället delade. Hon hade just gjort slut med sin pojkvän, en indisk filmstjärna som, hade det visat sig, haft en massa kontakter och relationer med olika kvinnor vid sidan av Aishwarya. Hon och jag var helt överens om att det inte är många här i världen som håller sig till sanning och uppriktighet och det är få som man kan lita på.

Jag reste tillbaka hem och hoppades att Preet skulle höra av sig till mig, men jag insåg samtidigt att det kanske skulle krävas för mycket av Preets geist för att hon skulle klara av det, för att inte tala om hur mycket det skulle krävas av henne för att hon skulle be mig om förlåtelse och förklara varför hon agerade på det sätt som hon gjorde, om hon nu själv förstod varför.

Att Preet var rädd och skräckslagen kunde jag inte undgå att förstå. Att giftas bort mot sin vilja och förhindras att leva tillsammans med den som man älskar och litar på är verkligen ett övergrepp. Självmordsfrekvensen bland indiska kvinnor som mot sin vilja gifts bort är inte negligerbar. Statistiken talar sitt tydliga språk om hur kvinnor väljer döden framför att leva kuvade och förtryckta, ofta som misshandlade hushållsslavar åt påtvingade män och deras familjer. Under min vistelse i Indore läste jag minst två tidningsartiklar om kvinnor som valt att ta livet av sig strax efter sina giftermål. Stark rädsla kan få nästan vem som helst att göra vad som helst mot vem som helst, både mot sig själv och mot andra. Hjärntvätt är ett begrepp som ständigt och lite oförsiktigt används av dem som inte har studerat socialpsykologi. Men begreppet fyller definitivt en funktion.

Hjärntvätt har sedan mitten av 1970-talet fått en innebörd som kan korreleras till psykologiska mekanismer som styr individerna sett ur ett socialpsykologiskt perspektiv. Det handlar om att en förtryckt individ integrerar (tar till sig) förtryckarens ideologi och värderingar. Ett mycket känt exempel är Patti Hearst, en ung kvinna som i USA kidnappades av en extremistisk grupp i mitten av 1970-talet. Hennes familj betalade en stor lösensumma för hennes frigivning, men efter det att lösensumman hade erlagts lät Patti Hearst själv meddela att hon hade anslutit sig till den väpnade gruppen och hon deltog senare även i genomförandet av bland annat ett väpnat bankrån. Det visade sig emellertid att hon hade hotats till livet och våldtagits upprepade gånger av gruppens medlemmar. I den situationen hade hon valt att bli en av gruppen för att ha en större chans att överleva och för att minska riskerna att utsättas för lika många eller lika allvarliga övergrepp som tidigare.

Ett annat exempel på integrering är flickan Natascha Kampusch som i tioårsåldern rövades bort i Wien i Österrike av en man vid namn Wolfgang Priklopil. Flickan hölls fånge hos honom i nästan tio år men lyckades sedan rymma. Priklopil tog livet av sig innan polisen hann anhålla honom. Flickan ställde upp i intervjuer i TV och i tidningarna, men hon förteg att hon hade blivit sexuellt utnyttjad och att hon upprepade gånger blivit våldtagen av honom. Att hon hade blivit det framkom senare, då man fann videofilmer som Priklopil hade spelat in under genomförandet av de sexuella övergreppen. Förklaringen till att flickan inte ville att det skulle komma ut var delvis hennes skam- och skuldkänslor och givetvis också hennes behov av integritet. Även på grund av skuldkänslorna för att Wolfgang Priklopil hade begått självmord besparade hon också omvärlden den informationen.

Det framkom i intervjuerna att hon under åren i fångenskap hade integrerat en del av hans idéer och värderingar och hon hade även utvecklat ett med honom till viss del symbiotiskt beteende, vilket var en av anledningarna att hon inte till en början fördömde honom, utan i stället tyckte synd om honom eftersom hon visste att hennes rymning lett till hans självmord. När hon just hade rymt från Priklopil var ett av hennes första uttalanden att hon aldrig mer ville träffa sina föräldrar, något som förfärade många människor som tog del av nyheten. Nataschas yttrande var dock inte så annorlunda Patti Hearsts val att gå med i den grupp som hade kidnappat henne.

Men med tanke på vad Priklopil hade sagt till Natascha om hennes föräldrar var nog inte Nataschas reaktion särskilt konstig. Natascha hade före bortrövandet nämligen våldtagits av föräldrarnas vänner, vilket Priklopil självfallet utnyttjade för att Natascha skulle ty sig till honom och visa honom tillgivenhet under interneringen. Med hjälp av professionell hjälp kom Natascha ganska snart över den påtvingade känslan att hon inte ville träffa föräldrarna och hon återförenades lyckligt med föräldrarna. Att Priklopil tog livet av sig tyckte hon till slut var rätt åt honom.

Men det är inte bara i andra länder som sådant händer. Kändisar berättar ibland i skvallerpressen om hur de har blivit slagna och misshandlade av sina före detta män. Det kommer fram tiotalet år efter det att övergreppen inträffade. Anledningarna till att det sker så sent kan vara många. Rädslan för vendettor minskar med åren. Brotten preskriberas så att våldverkarna inte kan dömas för det som de har gjort. Offren tycker till viss del synd om dem inom familjen eller den närmaste gemenskapen som har förgripit sig på dem. Den skam och skuldkänsla som offret har känt i årtal har med tiden minskat eller kanske rent av försvunnit, och då är det lättare att klämma fram sanningen, även om det är i senaste laget, i synnerhet om det har drabbat tredje man.

Gemensamt i de ovan beskrivna fallen är att kvinnorna, då de en tid hade varit borta från förövarnas inflytande, återtog sina grundläggande värderingar. Hoten och riskerna att mördas eller allvarligt skadas hade försvunnit och i och med det kom den fria tanken åter att göra sig gällande. Patti Hearst dömdes till fängelse, men frigavs mot borgen och hon gifte sig senare med en av de poliser som hon hade träffat under tiden från anhållandet av henne fram till den rättegång som hölls mot henne. Hon gjorde inte så mycket väsen av sig efter det att hon hade frisläppts, men senare fördömde hon offentligt den gruppering som hade kidnappat henne och ur vilken medlemmar hade förgripit sig på henne. Patti Hearst blev ett skolexempel på hur integrering av andras uttalade åsikter och värderingar fungerar i verkligheten och hur adaption (anpassning) snabbt sker i och med inlåsning, fysiska övergrepp och bestraffning.

Min före detta flickvän var på sätt och vis i samma position och hon tvingades att integrera omgivningens förväntningar, åsikter och värderingar i sitt beteende. Överlevnadsinstinkten kan tyvärr få vilken moralpredikare som helst att ljuga, stjäla och till och med mörda.

Ett drygt år förflöt och jag hörde ingenting från Preet. Några gånger såg jag henne gå in på vårt gemensamma chat-program på Internet, men hon gick snabbt ur det då hon såg att jag fanns där. Jag gick aldrig mer in där för att hon inte skulle behöva känna något obehag av min närvaro.

Jag levde mitt liv vidare och försökte att inte bry mig mer om det som föreföll omöjligt att reparera. Jag lade ner mycket kraft på en ny relation, men den rann av någon oförklarlig anledning ut i sanden.

Februari månad i år var för mig en turbulent månad på många sätt. Det var många, mycket positiva och upplyftande besked som nådde mig men det var även djupt kränkande och fruktansvärda saker som jag också fick ta del av. Men jag har ju lärt mig att stå ut med det mesta.

Vid fullmånetid i början av mars fick jag ett brev från Preet. Hon bad om förlåtelse och ville återuppta kontakten med mig. Hon skrev till mig att hon var uppriktigt ledsen för det som hade hänt. Det gjorde mig innerligt glad att en människa för en gångs skull vände tillbaka till sanningen och dessutom hade styrkan att uppriktigt och innerligt be om förlåtelse för sitt beteende. Det har ju hänt några gånger tidigare i mitt liv, men det tillhör absolut inte vanligheterna. Det är inte ofta sådant händer, men då det gör det så inger det ännu större hopp om att människor som innerst inne vet med sig att de har betett sig illa, som har ljugit eller bedragit någon, kanske ändå till slut kan släppa rädslan och komma tillbaka och säga förlåt och samtidigt förklara vad det var som förhindrade sanningen, den egna viljan och den innersta önskan, att komma fram den där gången då allt blev så fel.

Kanske var det så att Preet sökte sig tillbaka till vår gemensamma relation därför att den alltid hade varit sann och uppriktig. Kanske vågade hon det av den enkla anledningen att hon har ett behov av att leva ett uppriktigt och sanningsenligt liv. Hennes moral är alltså hög. Faktum är att de flesta indiers höga moral utgör ett grundkrav för att en dryg miljard människor ska klara av att bo på den lilla plätt som Indien faktiskt är. Det går inte att stjäla eller bedra andra människor i ett land där en förlorad lerkruka fylld med rent vatten kan innebära att man dör. I Indien stjäl man inte. Mina 25.000 kronor som låg kvar på mitt hotellrum i en annan indisk stad i tio dagar i sträck vittnar om att indier är att anse som mycket pålitliga.

Slutet gott, allting gott, som Shakespeare skrev. Samvetet är sanningens tjänare. Om vi håller oss till sanningen så skadar vi inte våra medmänniskor så lätt eller så mycket eller så ofta. Om vi håller oss till sanningen och inget annat än sanningen så riskerar vi inte att förstöra andra människors liv med uppdiktade lögner. Jag är livet och sanningen, sa Kristus. Den enda gång som det är tillåtet att ljuga är när man försöker att rädda sitt eget eller någon annan människas liv. För den som är troende är det mycket enklare att förstå att sanningen är den enda vägen till en god självkänsla. Att hålla sig till sanningen gör att vi kan leva livet utan att drabbas av oro, skuld och skam. Jag vet inte om det finns någon gudomlighet. Jag är buddist sedan decennier, men jag tror på sanningen och endast sanningen.

Det finns hopp. Ta hand om era medmänniskor. Be dem som ni har behandlat illa om förlåtelse. Var uppriktiga. Håll er till sanningen och dölj den inte! Det är nämligen detsamma som att ljuga. Osanningar skadar själens frid.

Mikael Bäckman

Hovmantorp

Musik

Black Sabbath — The Dio Years

Blank & Jones — Relax Edtion Three, Ministry of Sound — Chillout Classics & Paul Wall — Get Money Stay Free

Bright Eyes — Cassadaga & Noise Floor Rarities 1998–2005

Bryan Ferry — Dylanesque

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dolly Parton — The Very Best of Dolly Parton

François Couturier — Nostalghia: Song for Tarkovsky

Ghostface Killah — Hidden Darts & Big Mike — March Madness 2

Good Charlotte — Good Morning Revival, Baby Shamble — Blinding & HorrorPops — Hell Yeah!

James Brown — Number 1s

Katharina Nuttall — This Is How I Feel

Kings Of Leon — Because of Times

Koko Taylor — Old School

Korn — MTV Unpugged

Korta musikrecensioner XXVII

LCD Soundsystem — Sound of Silver

Little Man Tate — About What You Know, Hot Gossip — Angles & Goldrush — The Heart Is the Place

Lloyd — Street Love & Joss Stone — Introducing… Joss Stone

Macy Gray — Big

Måns Jälevik — For the Loveless & the Heartless

Masterplan — Mk V.2

Modest Mouse — We Were Dead Before the Ship Even Sank, Lodger-How — Vulgar & The Redwings — Love in the Ladies

Neil Young — Live at Massey Hall 1971

Redman — Red Gone Wild: Thee Album, Prodigy — Return of Mac & Timbaland — Timbaland Presents Shock Value

Rickie Lee Jones — The Sermon on Exposition Blvd.

Rob Zombie — Educated Horses (Miss Vampyria)

Rockin’ Hepcat Rockablly

Rotting Christ — Theogonia (Miss Vampyria)

Ry Cooder — My Name Is Buddy

Simply Red — Stay

Skinny Puppy — Mythmaker, Static X — Cannibal & Pro Pain — Age of Tyranny: The Tenth Crusade

The Alan Parsons Project — The Essential, Stevie Nicks — Crystal Visions: The Very Best of Stevie Nicks & Elton John — Rocket Man: The Definitive Hits

The Doors — The Best of The Doors: 40th Anniversary Mixes

The Hi-Winders — The Hi-Winders Story 1994–1996

The Horrors — Strange House

Therion — Gothic Kabbalah (Miss Vampyria)

Tiesto — Elements of Life

Tool — 10,000 Days (Miss Vampyria)

Trojan Lovers & The Kings of Reggae

Type O Negative — Dead Again