Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XXVII

Tim Mcgraw — Let It Go

Tim McGraw — Let It Go.Jag har aldrig lyssnat på ett enda album av den cowboysnubbe men sett honom dyka upp på countrygalorna på tv då Nashville delar ut sina priser till året country. Han uppträder där med stelbenta kritvita tråkiga låtar. Så det är knappast med någon större entusiasm jag plockar fram den skiva som hamnade på Blaskans redaktion. Mitt ogillade bekräftades direkt. Det fanns inga bra låtar eller sväng utan vit tråkcountry för mainstreamvärlden. Det låter för vattenkammat och alltför vuxet för min smak. Ingen fylla, sorg, knulla eller olycklig kärlek utan bara enkla låtsastuffa sånger med en trist sångare klädd i cowboyhatt och boots. Ett av årets magplask.

Hilary Duff — Dignity

Hilary Duff — Dignity.Protest mot titeln, värdighet saknas på plattan och feminismen är ersatt av gubbsjuk storbolagspop med vacker sexig tjej och intetsägande låtval. Ännu en skiva som inte tar sig själv på allvar eller blöder i det inre. Till slut återstår bara snygga sånger med instrument som plockar fram det ordinära och supertrista faktumet att Hilary Duff inte har något att tillföra musiken. Varför recenserar jag dylikt skräp. Nyfikenhet? Nej mera för att se om det kan komma något roligt från storbolagen. Men inte denna gång i alla fall fick jag upptäcka eller uppleva något fräscht från mainstreamvärlden.

Joe Cocker — Hymn for My Soul

Joe Cocker — Hymn for My Soul.Jag tycker lite synd om Joe Cocker som artist, han är numera ännu en i raden av tråkiga artister som gör onödig trist musik. Tar man Rod Stewart, Eric Cplaton, Sting så gör dom stendöda plattor som är ungefär lika roliga som en trädstock. Joe Cocker som har en så fin röst verkar inte längre bry sig om vad han gör. Han gjorde några briljanta album under 80-talet som jag verkligen älskade. Sedan tappade jag bort honom förrän flera år senare i slitet av 90-talet- 2000-talet lyssna på ett par 90-talsalbum. Det var ingen upplevelse. Men han gjorde fina skivor under Leon Russells ledning. Särskilt Mad Dogs & Englishmen gjorde ett par bra skivor plus en film. Men det nya albumet avslutar i min värld Joe Cocker med en trist lagom tempererad vuxenrockplatta utan smärta, känsla eller någonting. Högst ett par låtar får godkänt.

Marillion — Somewere Else

Marillion.Vita band som Foreigner, Chicago, Toto eller Marillion är nästan färdiga exempel på när AOR rocken är för trist och urvattnat. Särskilt som Marillion gör verkligen trist musik eller bakgrundsmusik som Dr. Rock ansåg att deras förra liveplatta var — Marillion — Smoke

Nya skivan lider brist på engagemang utan låter bara så fin och blankpolerad tystlåten men med någon låt som möjligen orkar sticka ut ur resten av anonyma meningslösa låtar. Det är som vanligt i AOR-landskapet. Dyster, dyster, tråkig kommersiell musik för lata lyssnare.

Maximo Park — Our Earthly Pleasures

Maximo Park — Our Earthly Pleasures.Suck, mainstreampop som klär upp sig indiefracken och vill så gärna göra total förutsägbar pop eller nästan kommer få gratis speltid i närmsta reklamradio och MTV kommer hylla dom för sin inställning. Tomheten lyser sakta i varje liten sång Maximo Park presenterar på sin mindre intressanta utgåva. En skiva som man raskt lägger undan och glömmer bort.

Relient K — Five Score and Seven Years Ago

Jaha, så lyssnar jag återigen på ett band som låter som modern mainstreampop fast dom låtsas vara indiestuk. Totalt intetsägande musik som knappast förmår tränga sig igenom något av större format. Man undrar varför man lyssnar på sådant trams. Jo den enkla anledningen till att jag lyssnar på ¨ådan menlös och dålig musik är för att jag är nyfiken på nästan all musik och vill ge vissa grupper en chans. Men det här går bara inte att få till det på något sätt. Dålig musik som smakar Pripps blå- smaklöst med andra ord.

Frank Sinatra — Romance: Songs from the Heart

Frank Sinatra — Romance: Songs from the Heart.Det kan tyckas att det inte behövs mera Sinatrautsläpp men eftersom jag älskar Frank Sinatra och han är min största idol genom tiderna. Så låturvalet är det knappast något fel på så det är bara att gratulera om flera kids och andra vuxna börjar upptäcka och älska Mr. Sinatra så som jag gör. Den här skivan är bara snygg och framförallt mästerlig. Så ta den till dig på allvar.

Depeche Mode — Construction Time Again Remastrad nyutgåva

Jovisst är det deras mest politiska skiva som dom gav ut under Thatcher-årens politiska omvälvningar i ett trist England men det var samma England som Ian Curtis och Joy Division gav ut sina plågsamma nattsvarta låtar. Men Depeche Mode lade in lite mera dansanta tongångar och befriade sig från Vince Clarks lättsamma syntpopiga lekfullare låtmaterial. Den här skivan tillhör inte deras bästa skivor men den har ändå en viss experimentell del som visar deras utveckling mot ett annat mörkare musikklimat.

Silverchair — Young Modern

Efter det att bandet släppt två bra skivor som Diorama och ännu starkare Neon Ballroom som gav Austrlaiens grungehopp Silverchair ett av dom bästa alternativa indierockplattor. Dom hade melodier och snygga rocklåtar. Men så släpper dom ett nytt album med stråkorkester och popigare sound som får dom att närma sig Coldplay och det vill jag inte veta av alls. Visst är arrangemangen mäktiga och låtarna melodiska så att det stänker om det. Men skitet och rockfettet har dom tvättat bort. Ta deras debutplatta Frogstomp då dom rockade och var så sympatiska rockdjävlar. Nu har dom bara blivit mainstream för MTV så allt det alternativa existerar mest som ritual. Så synd på ett band som jag älskade att spela och lyssna på. Så nu får jag väl bara spela deras gamla alster. För den nya skivan är bara lagom mättat på pop.

Soul Desirables En soulsamling 2007

Soul Desirables.Det är en skön samling nya eller åtminstone några år på nacken som låtarna har på samlingen. Jag tycker egentligen att det är en perfekt sommarblandning av bilåkar musik eller sandstrandens gamla hederliga kassettradiomusik. Sommarsoul som bara glider längs strandvågorna. Men nu är det vårmånaden april som jag och musiken samkör med varandra.

Det är till exempel fint att få höra Mica Paris som jag inte hört en låt av sedan 80-talet eller tidiga 90-talet. Luther Vandross är alltid bra som artist. Jag blir även förtjust i att den alltför sällan förekommande underverket Kenny Lattimore som gör undrskön sånginsats. Han borde jag kolla upp mera av i framtida Blaskan. Men i alla fall så är det en bra samling av ny soulmusik för alla årstider, tror jag i alla fall.

Magnet — Simple Life

Magnet — Simple Life.Det låg en skiva som såg väldigt ensam ut på Blaskanredaktionen. Magnet var gruppnamnet och jag hade aldrig hört talas om gruppen i fråga. Men magnet gör förförisk snygg pop med stil och känsla inför det han sysslar med. Ensamheten med denna skiva förvandlades raskt till ett engagerade i en grupp som förlöser och skapar skönhet omkring sig. En mysig snygg indieskiva som har potential att bli nästa stora popsensation med Coldplayvibbar. Jag gillar det här väldigt, väldigt mycket.

Ash — Then and Now

Ash.Jag ser att ett av dom få vitala indiebanden från 90-talets brittrock/indiescen fortfarande lever. Ash som gjorde poppunk och gav oss smarta snygga låtar. Precis som den nya skivan faktiskt fungerar bra med riviga rocklåtar med punken i botten, så bra att jag blir förvånad av deras kraft i musiken. Jag tog mig för att kolla in min skivsamling och såg att jag bara hade deras debutskiva 1977 och singel. Dom andra plattorna hade jag inte kvar längre. Men nya skivan är bra och den kan göra att gruppen får nytt liv igen. När man ändå talar om gamla 90-talsband så finns även The Charlatans fortfarande kvar. Deras förra platta har jag inte lyssnat på i skrivande stund. Fast Ash duger så bra.

Melanie C — This Time

Melanie C — This Time.Melanie C är före detta Spice Girlssångerska och skvallerpressens favorittjej via David Beckham. Jag har inte gillat hennes förra skivor som var mest blask och trams. Men hennes nya är inte så rejält uselt som jag befarade. Lite Coldplaykänsla i första låten som är bästa spåret. Men resten av skivan är dålig mainstreampop utan substans eller musik av något relevans. Det är bara tråkig menlös pop med andra ord.

Sarah Connor — Soulicious

Sarah Connor — Soulicious.Lite disco, soul och pop så kan man besegra världen men det räcker bara för några ögonblick för resten av skivan blir lika förutsägbar som alla dessa mainstreampopartister. Musiken är bara rolig så länge dom har någon hit. Men hela skivor med mainstreamartister brukar aldrig vara intressanta längre än när hitlåten har gått några varv i radion. Det här är inget undantag.

Musik

Black Sabbath — The Dio Years

Blank & Jones — Relax Edtion Three, Ministry of Sound — Chillout Classics & Paul Wall — Get Money Stay Free

Bright Eyes — Cassadaga & Noise Floor Rarities 1998–2005

Bryan Ferry — Dylanesque

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dolly Parton — The Very Best of Dolly Parton

François Couturier — Nostalghia: Song for Tarkovsky

Ghostface Killah — Hidden Darts & Big Mike — March Madness 2

Good Charlotte — Good Morning Revival, Baby Shamble — Blinding & HorrorPops — Hell Yeah!

James Brown — Number 1s

Katharina Nuttall — This Is How I Feel

Kings Of Leon — Because of Times

Koko Taylor — Old School

Korn — MTV Unpugged

Korta musikrecensioner XXVII

LCD Soundsystem — Sound of Silver

Little Man Tate — About What You Know, Hot Gossip — Angles & Goldrush — The Heart Is the Place

Lloyd — Street Love & Joss Stone — Introducing… Joss Stone

Macy Gray — Big

Måns Jälevik — For the Loveless & the Heartless

Masterplan — Mk V.2

Modest Mouse — We Were Dead Before the Ship Even Sank, Lodger-How — Vulgar & The Redwings — Love in the Ladies

Neil Young — Live at Massey Hall 1971

Redman — Red Gone Wild: Thee Album, Prodigy — Return of Mac & Timbaland — Timbaland Presents Shock Value

Rickie Lee Jones — The Sermon on Exposition Blvd.

Rob Zombie — Educated Horses (Miss Vampyria)

Rockin’ Hepcat Rockablly

Rotting Christ — Theogonia (Miss Vampyria)

Ry Cooder — My Name Is Buddy

Simply Red — Stay

Skinny Puppy — Mythmaker, Static X — Cannibal & Pro Pain — Age of Tyranny: The Tenth Crusade

The Alan Parsons Project — The Essential, Stevie Nicks — Crystal Visions: The Very Best of Stevie Nicks & Elton John — Rocket Man: The Definitive Hits

The Doors — The Best of The Doors: 40th Anniversary Mixes

The Hi-Winders — The Hi-Winders Story 1994–1996

The Horrors — Strange House

Therion — Gothic Kabbalah (Miss Vampyria)

Tiesto — Elements of Life

Tool — 10,000 Days (Miss Vampyria)

Trojan Lovers & The Kings of Reggae

Type O Negative — Dead Again