Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Americana på Svenska

Måns Jälevik — For the Loveless & the Heartless
B.B.B.B.

Skivbolag: Fair Frank

Måns Jälevik.Americana är ett sådant där kryptiskt ord på en musikstil som egentligen ligger mitt emellan två musikstilar. Ta en nypa folkmusik oftast country, och en nypa pop och rock och du har musikstilen. Artister som Neil Young (på vissa plattor då han gör rockplattor också), Calexico, Uncle Tupelo, Tom Petty, KD Laing och några till är exempel på denna musikstil, men som vanligt finns anden av det alltid närvarande musikgeniet Bob Dylan där i bakgrunden, särskilt hans elektriska folkmusikperiod i slutet av 60- och början av 70-talet. Måns Jälevik är en svensk artist med ett klart släktskap med Neil Young, Bob Dylan och Tom Petty framför allt. Han har ett förflutet som piercare och medlem i Göteborgsgruppen Her Majesty. Debutplattan i eget namn har nu kommit och den är på många sätt imponerande.

Stilen är som sagt rock med klara anstrykningar av country och folkmusik Penseldragen pendlar mellan tjocka tunga streck som i countryskumpiga Legendary Girlfriend eller rockcountrytunga Walk Alone och finare linjer som i Ain’t That Lonely Yet. Den sistnämnda låten är för övrigt en låt som borde uppmärksammas för den fullständigt dräpande goda bakgrundssången. En sångerska vars namn jag tyvärr aldrig stött på tidigare vid namn Jennie Abrahamson, knäcker det mesta jag hört förut, årets röst någon?

Den förstnämnda låten, Legendary Girlfriend, är så där hästguppande som bara äkta hästjazz kan vara. Det är dock ingen jämrans kneipenponny som står för guppandet, nej det är tvättäkta fullblod hela vägen och rackarns vad det svänger. Mina ben gör förvånansvärt stora krumbukter.

Det är som sagt variationsrikt och det är ett styrketecken då Måns Jälevik visar att han behärskar ett brett utbud av uttryckssätt inom musikstilen. Här finns bullriga crescendon och finstämda balladlika anrättningar. Här finns rena countryanstrykningar och mer rockinfluerade vilket gör att det aldrig blir tråkigt eller stillastående. Nyanserna är många och därmed är underhållningsvärdet högt. En och annan låt tangerar nästan den där magiska ruskebästlinjen. Lyssna till exempel på hur snyggt Måns Jälevik lyckas med konststycket att göra en låt som är till uttryckssättet är Måns Jälevik, men hur han sedan väver in små slingor av en orgel i låten All Rise som bara för en kort sekund pekar på Bob Dylan och säger ”tack ska du ha för musiken”. Eller lyssna på hur mycket han har fattat av hur bra musik i denna genre egentligen fungerar när han använder sig av gospel-influenser i framför allt refrängen i låten Anyone. Det är musik som inte bara innehåller hjärna, nej här finns hjärta också. Man märker ganska snabbt att den gode Måns brinner för detta, både känslan för musiken och hantverksskickligheten finns där precis hela tiden. Lyssna bara på uppbyggnaden av låten Killing Time och låt dig knäckas. Det finns egentligen bara en låt som inte riktigt lever upp till de andras kvalitéer, och det är Lighthouse som är lite mer ordinär men helt okey.

Texterna är stundom ganska mörka men musiken andas förhoppning och är minst sagt en välsmakande komposition.

Bandet har jag ännu inte nämnt men en sak är säker, ett durkdrivet gäng som gör det dom ska och mycket mer. Lyssna på låten Walk Alone och hör hur urbota tajta de är. Detta är inte direkt John Labanz Dansorktester med trähårdhetsgrad femtioelva. Njet, mina damer och herrar det är inget annat än en krutkvartett med rätt att spela skiten ur det mesta.

Det finns slutligen, all anledning att köpa vad som är en fullödig skiva i country- och rockgenren som Måns Jäleviks debut är. En skiva som i varje fall i mitt tycke kommer att ha en allvarlig chans att knipa titeln årets svenska platta. Så piska mina tomma brallor med en riktigt välsmakande direktdos fjortisfjunfri högoktanig spankingcountry med urproffsiga förtecken.

Dr. Da Capo

Musik

Black Sabbath — The Dio Years

Blank & Jones — Relax Edtion Three, Ministry of Sound — Chillout Classics & Paul Wall — Get Money Stay Free

Bright Eyes — Cassadaga & Noise Floor Rarities 1998–2005

Bryan Ferry — Dylanesque

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dolly Parton — The Very Best of Dolly Parton

François Couturier — Nostalghia: Song for Tarkovsky

Ghostface Killah — Hidden Darts & Big Mike — March Madness 2

Good Charlotte — Good Morning Revival, Baby Shamble — Blinding & HorrorPops — Hell Yeah!

James Brown — Number 1s

Katharina Nuttall — This Is How I Feel

Kings Of Leon — Because of Times

Koko Taylor — Old School

Korn — MTV Unpugged

Korta musikrecensioner XXVII

LCD Soundsystem — Sound of Silver

Little Man Tate — About What You Know, Hot Gossip — Angles & Goldrush — The Heart Is the Place

Lloyd — Street Love & Joss Stone — Introducing… Joss Stone

Macy Gray — Big

Måns Jälevik — For the Loveless & the Heartless

Masterplan — Mk V.2

Modest Mouse — We Were Dead Before the Ship Even Sank, Lodger-How — Vulgar & The Redwings — Love in the Ladies

Neil Young — Live at Massey Hall 1971

Redman — Red Gone Wild: Thee Album, Prodigy — Return of Mac & Timbaland — Timbaland Presents Shock Value

Rickie Lee Jones — The Sermon on Exposition Blvd.

Rob Zombie — Educated Horses (Miss Vampyria)

Rockin’ Hepcat Rockablly

Rotting Christ — Theogonia (Miss Vampyria)

Ry Cooder — My Name Is Buddy

Simply Red — Stay

Skinny Puppy — Mythmaker, Static X — Cannibal & Pro Pain — Age of Tyranny: The Tenth Crusade

The Alan Parsons Project — The Essential, Stevie Nicks — Crystal Visions: The Very Best of Stevie Nicks & Elton John — Rocket Man: The Definitive Hits

The Doors — The Best of The Doors: 40th Anniversary Mixes

The Hi-Winders — The Hi-Winders Story 1994–1996

The Horrors — Strange House

Therion — Gothic Kabbalah (Miss Vampyria)

Tiesto — Elements of Life

Tool — 10,000 Days (Miss Vampyria)

Trojan Lovers & The Kings of Reggae

Type O Negative — Dead Again