Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Sham 69-special

Hershams hjältar — Sham 69

Sham 69.Mitt i mellan engelska sydkusten och Londons södra förorter ligger Hersham. Hersham är inte fattigt men inte rikt, inte tråkigt men inte roligt, det är så där svenskt lagom. Tack vare närheten till London är det många som pendlar och det är också många som väljer att bo här för närhetens skull. Julie Andrews bodde här som barn och kanske var det en reaktion på just det sista faktumet som fick antitesen till Julie Andrews, Sham 69, att uppstå i just Hersham. Bandet började repa 1976 och bestod då bara av en medlem som skulle gå vidare till den slutliga uppsättningen, hans namn var Jimmy Pursey och han var sångare i bandet. Det var först 1977 som Sham 69 fick sin klassiska sättning som bestod av Jimmy Pursey på sång, Dave Parsons på gitarr, Dave Tregunna på bas och Mark Cain på trummor.

Redan tidigt i karriären var den stora fanskaran skinheads av alla schatteringar, vänster- höger- och ickepolitiska kunde för en gångs skull samlas kring en gemensam nämnare — Sham 69. Gruppen ville därför rida högt på imagen om sig själva som streetpunk, det vill säga ett band som kom direkt från gatan utblottade och ett slags arbetarklasspunkband.

1977 när den slutliga versionen av gruppen var klar, släppte man den första singeln Ulster som nådde högt på olika indie-listor under samma år. Singeln släpptes för det lilla independentbolaget Step Forward Records men redan samma år kontaktades man av det betydligt större polydor som var intresserade av att kontraktera bandet. Första releasen för det nya bolaget, var albumet Tell Us The Truth som släpptes 1978. Det lite udda med denna skiva är att första sidan är inspelad live och andra sidan är inspelad i studio — en klassiker är den i varje fall. Bandet som var produktivt och snabba i vändningarna vilade inte på lagrarna, utan redan samma år följde man upp med albumet That’s Life. Återigen var det inget ”normalt” album, den här gången var det något för punken så udda som ett temaalbum. Skivan berättar ur ett vardagligt perspektiv, om en dag i en alldeles vanlig ung mans liv. Om hur han försover sig och kommer för sent till jobbet, hur han får sparken från det samma och hur han satsar sina pengar på hästar på vägen hem och hur han på kvällen firar vinsten med polaren på puben. Skivan är i mitt tycke fantastisk, den innehåller inte bara en vardaglig ton utan något ännu viktigare — starka låtar. Hitten Hurry Up Harry sa allt och mer, en låt som för övrigt fick en renässans när den användes i en reklamfilm förra året, med klöset, den obändiga viljan att berätta och skaka lyssnarens röv samtidigt togs låten och albumet långt, faktiskt till och med mycket långt. Albumet gav bandet ett massivt genombrott på flera marknader runt om i Europa och USA. Eftersom Sex Pistols skrev sitt sista kapitel ungefär samtidigt som releasen av That’s Life, seglade Sham 69 upp som det största bandet inom punkscenen.

Hjulen rullade nu mycket fort och bandet red högt på den stora framgången, sin vana trogen följde man snabbt upp med ett nytt album. The Adventures Of Hersham Boys kom redan 1979 och var ytterligare en fjäder i hatten rent kommersiellt. Skivan drog mer åt klassisk brittisk rock och paradoxalt nog närmade man sig soundmässigt ett band som en unison punkrörelse åren före dömt ut fullständigt — The Who. Den nya musikaliska trenden bekräftades redan året efter med skivan The Game (1980), men denna skiva bekräftade också två mycket bekymmersamma saker. Det första var att bandet gått i stå rent musikaliskt och var knappast längre ett intressant band ur denna synvinkel, det andra var att det inom bandet fanns splittringstendenser. Redan samma år som The Game kom var sagan Sham 69 över när Dave Tregunna lämnade bandet för att ägna sig åt sitt nya projekt Lords Of The New Church som han hade tillsammans med Stiv Bator (ex Dead Boys), Brian James (ex Damned) och Nicky Turner.

Jimmy Pursey som också gick åt sitt håll vid splittringen, började samarbeta med Steve Jones och Paul Cook från Sex Pistols under namnet Sham Pistols. Detta visade sig dock bara vara en grupp som existerade på pappret.

Det som var tänkt att bli Sham 69 sista konsert gästades av just Steve Jones och Paul Cook som spelade med bandet. Allt verkade frid och fröjd när ljuv musik uppstod mellan Jimmy Pursey, Steve Jones och Paul Cook. Man gick in i studio för att spela in två låtar som redan var klara då diskussioner uppstod om bandnamn. Pursey tyckte att Sex Pistols var ett bra namn, övriga intressenter tyckte detta var ett förbrukat namn. Till sist tågade Jones och Cook ut med kommentaren att det var värre än att jobba med Johnny Rotten. Istället startade Steve Jones och Paul Cook gruppen The Professionals. Låtarna, Some Play Dirty och Natural Born Killer var det enda trion hann med att spela in och den sista låten tog duon Steve Jones och Paul Cook med sig till The Professionals men den döptes om till Kick Down The Doors. Ingen annan inspelning har någonsin sett dagens ljus så projektet blev minst sagt resultatlöst.

Jimmy Pursey gick istället vidare med soloprojekt. Bland annat samarbetade han 1981 med Peter Gabriel när man gemensamt släppte singeln Animals Have More Fun som floppade helt.

Fram till 1987 famlade Jimmy Pursey sig fram genom tillvaron men just detta år fick han snilleblixten att låta Sham 69 återuppstå. Tillsammans med originalgitarristen Dave Parson återuppstod gruppen med halva ursprungssättningen och i övrigt med en helt ny besättning satte de så igång. Den andra upplagan av gruppen nådde dock vare sig samma kommersiella nivå, eller samma kvalitativa nivå som den första Bandet fick uppmärksamhet för ”fel” saker, som när vegetarianen Jimmy Pursey tvingades konstatera att polydor som ägde rätten till den gamla slagdängan If The Kids Are United, sålde rätten att använda låten i reklamsyfte till ärkefienden McDonalds vilket naturligtvis retade upp honom. Han vädjade förgäves till McDonalds att låta bli att använda låten. Samma låt hamnade i blåsväder igen när Tony Blair använde låten i en av sina valkampanjer, problemet var bara att Tony vid detta lag gett grönt ljus åt engelsk trupp i Irak vilket också retade upp den nu lätt irriterade Jimmy Pursey som protesterade genom att göra om texten till en antikrigslåt i en ny version. 2006 Fick Sham 69 sätta tänderna i vad som antagligen var ett fett lönsamt kontrakt när engelska fotbolls-förbundet ville använda låten Hurry Up Harry i en nyinspelad version till världsmästerskapet i fotboll. Det nya var texten som istället för att gå ”We’re Going Down The Pub”, lät ”We’re Going To Win The Cup”. Låten nådde som bäst plats tio på top forty och var bandets första hit på 25 år. Styrkta av framgången gick bandet in i studio för att spela in nytt material till en ny skiva. Glädjen blev dock inte långvarig, inre slitningar och allmänt gnabb mellan Jimmy Pursey och Dave Parson gjorde snart att allt rann ut i sanden och 2007 meddelades det på bandets hemsida att Dave Parson lämnat bandet. Dave Parson i sin tur hävdade i ett eget pressutlåtande att Jimmy Pursey sparkats av resten av bandet, vilket Jimmy Pursey betecknade som ”en version hämtad ur Myteriet på Bounty”. Som ni förstår var allt en enda soppa och den var garanterat inte välsmakande. Det blev inte bättre när bandets trummis, Ian Whitewood, tog Dave Parsons parti och skapade en ny grupp som man hävdar har rätten till namnet Sham 69. Jimmy Pursey fortsätter på egen hand med ett eget projekt som också han kallar Sham 69. Med andra ord, just nu finns två Sham 69 som båda hävdar att det är just dom och bara dom som är Sham 69. Namnbyte någon, jag menar Scam 69 vore väl inte helt fel?

Dr. Da Capo

Sham 69-special

Hershams hjältar — Sham 69

Tillbaka till Sham 69

Musik

Black Sabbath — The Dio Years

Blank & Jones — Relax Edtion Three, Ministry of Sound — Chillout Classics & Paul Wall — Get Money Stay Free

Bright Eyes — Cassadaga & Noise Floor Rarities 1998–2005

Bryan Ferry — Dylanesque

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dolly Parton — The Very Best of Dolly Parton

François Couturier — Nostalghia: Song for Tarkovsky

Ghostface Killah — Hidden Darts & Big Mike — March Madness 2

Good Charlotte — Good Morning Revival, Baby Shamble — Blinding & HorrorPops — Hell Yeah!

James Brown — Number 1s

Katharina Nuttall — This Is How I Feel

Kings Of Leon — Because of Times

Koko Taylor — Old School

Korn — MTV Unpugged

Korta musikrecensioner XXVII

LCD Soundsystem — Sound of Silver

Little Man Tate — About What You Know, Hot Gossip — Angles & Goldrush — The Heart Is the Place

Lloyd — Street Love & Joss Stone — Introducing… Joss Stone

Macy Gray — Big

Måns Jälevik — For the Loveless & the Heartless

Masterplan — Mk V.2

Modest Mouse — We Were Dead Before the Ship Even Sank, Lodger-How — Vulgar & The Redwings — Love in the Ladies

Neil Young — Live at Massey Hall 1971

Redman — Red Gone Wild: Thee Album, Prodigy — Return of Mac & Timbaland — Timbaland Presents Shock Value

Rickie Lee Jones — The Sermon on Exposition Blvd.

Rob Zombie — Educated Horses (Miss Vampyria)

Rockin’ Hepcat Rockablly

Rotting Christ — Theogonia (Miss Vampyria)

Ry Cooder — My Name Is Buddy

Simply Red — Stay

Skinny Puppy — Mythmaker, Static X — Cannibal & Pro Pain — Age of Tyranny: The Tenth Crusade

The Alan Parsons Project — The Essential, Stevie Nicks — Crystal Visions: The Very Best of Stevie Nicks & Elton John — Rocket Man: The Definitive Hits

The Doors — The Best of The Doors: 40th Anniversary Mixes

The Hi-Winders — The Hi-Winders Story 1994–1996

The Horrors — Strange House

Therion — Gothic Kabbalah (Miss Vampyria)

Tiesto — Elements of Life

Tool — 10,000 Days (Miss Vampyria)

Trojan Lovers & The Kings of Reggae

Type O Negative — Dead Again