Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Varför satir?

Jag kan inte låta bli

Det är pretentiöst och egentligen en tämligen onödig hobby. Innerst inne vet vi ju alla att vi lever i den bästa av världar. Att skriva politisk satir, beklaga sig över den svenska demokratins och dess tjänstemäns brister i Sverige är att vältra sig i välfärdsproblem. Varför kritisera det perfekta, peka på skönhetsfläckar som inte finns och leta efter sprickor i den perfekta fasaden? I den bästa av världar behövs ingen politisk satir. Det var onödigt av mig. Förlåt så jävla mycket!

Däremot behöver svenskar utländsk satir, Michael Moore, till exempel. Han säljer många böcker i Sverige. Men han har ju udden riktad mot ett samhälle som förtjänar att satiriseras. Vi svenskar vet ju det. USA är ett land som byggts av de horor, hallickar, brottslingar och religiösa dårar som inte platsade i Europa. Inte undra på att det gått snett over there och att det måste satiriseras.

Man kan göra listan lång över alla galenskaper som finns i USA. Ta till exempel det här med att amerikanska politiker alltid ska motivera och rättfärdiga skattehöjningar inför medborgarna, som om folk hade med att göra. Och varenda svensk vet att det amerikanska rättsväsendet är något man verkligen klarar sig utan. Tänk om vi svenskar skulle kunna kräva en anständig ersättning när vi blivit felbehandlade av en läkare eller när vi överhuvudtaget inte får någon vård för våra skattepengar. Vad skulle vi få för samhälle då? Ta alla dessa slarviga kvinnor som inte kan planera sin graviditet på ett samhällsoptimalt sätt, utan prompt måste föda barn samtidigt… Tänk om de dessutom skulle få ersättning för att de tvingas åka till andra sidan landet för att krysta. Då skulle de ju ta pengar från landstingen och det blev mindre vård kvar, så att fler kvinnor måste åka ännu längre bort för att föda. Nej, det säger sig självt. Så kan vi inte ha det. Men lik förbannat ställer folk krav på samhället och frågar vad vi får för våra skattepengar. Det borde de ge fan i. Folk borde fatta att den stora staten vill oss väl och vet vårt bästa.

Det är nog inte lätt att vara politiker. Kanske borde vi vara tacksamma för att de bestämmer åt oss. Det är ju trots allt en ganska trygg tanke att någon däruppe i byråkratin vill oss väl. Vi borde kanske ge dem friare tyglar. Jag tror att med mindre insyn i deras arbete skulle också beslutsfattandet gå smidigare. Framför allt i kommunerna, där de upplever stora problem. Många kommunpolitiker anser att deras makt är alldeles för kringskuren. Exempelvis är det alldeles för enkelt att stoppa detaljplaneändringar, bara för att någon råkar bo på den mark där de kloka politikerna vill bygga ett nytt köpcentrum (en kilometer från det gamla), eller så vill folk lägga sig i när kommunalpolitikerna har hittat på ett till synes onödigt dyrt skattefinansierat projekt. Så nu vill de göra om lagen och det är väl inte att undra på. Folk ska inte hålla på och tycka en massa när de beslutsfähiga politikerna beslutar. Vem tror väljarna egentligen att de är? Och här är politikerna tämligen överens över parti- och blockgränser. Som vanligt, när frågorna inte handlar om hur vi kan skapa ett bättre samhälle utan ett bättre klimat för dem som är satta att bestämma.

Det sägs ofta att det är svårt att få människor att ställa upp i det för demokratin så viktiga arbetet. Om det är sant, och jag har inte skäl att tro annat, måste vi nog tyvärr fundera på vad det är för människor som blir politiker. En del är direkt olämpliga. Ta det här exemplet för några år sedan i ett stort svenskt så kallat arbetarparti. Striden om ledarskapet i partiet utkämpades mellan en man och en kvinna. Kvinnan hade köpt Toblerone med fel kort. Karln vann partiledarstriden. Det säger sig självt att man inte kan ha ohederliga människor som partiledare. Att samma person som vann partichefskapet har snattat godis, brutit mot arbetsmiljölagen, skrutit om hur han ljugit inför konstitutionsutskottet, sysslat med avancerad skatteplanering och fått en fånig hatt av den internationellt erkända lärdomsstaden Örebro är oväsentligt. Man kan inte ha en slarver som partiledare. Framför allt inte om hon är kvinna.

Fast det var för ett decennium sedan. Nu duger hon. Därför att han som intrigerade mot henne för ett decennium sedan har nu gjort sitt och har pekat ut henne som efterträdare. Då spelar det ingen roll vad partikongressen säger, för nu är det dags att sluta leden. Och sluter man leden ska man inte analysera varför det så kallade arbetarpartiet förlorade valet. Det har han som ledde partiet i valnederlaget deklarerat. Det är skönt när politikerna tar hand om oss och bestämmer vad vi ska tycka.

Men trots att jag borde veta bättre kan jag inte låta bli att tycka och reagera. Till och med bli förbannad.

Ilska kan vara en positiv kraft. Det var ren och skär ilska som fick mig att börja skriva NOG, min första politiska satir. Den fristående uppföljaren Statsministerns revansch föddes på samma premisser, i svavelosande affekt. Jag tror att det är ett produktivt tillstånd att befinna sig i när man ska skriva politisk satir. Jag ville säga något, jag ville skrika för full hals att såväl kejsaren som alla hans agonister och antagonister var nakna. Jag vet, det är pretentiöst men jag kunde inte låta bli.

Ett lands politik är delvis en effekt av den oppositionspolitik som förs. Det finns ingen opposition i Sverige och har inte funnits under de senaste 20 åren. Under fjolårets valrörelse stod det klart att 2006 innebar ideologins undergång i Sverige. Samtliga sju riksdagspartier trängde ihop sig i mittfåran. Bara små larviga symbolfrågor skiljde dem åt, möjligen med undantag av miljöpartiet som på synnerligen vaga grunder anser att människan var lyckligare på stenåldern och att det är det samhället vi borde sträva emot.

Och moderaterna förde alliansen till en seger just genom att kopiera stora delar av socialdemokraternas hjärtefrågor.

Men vi måste fråga oss vad som händer med demokratin när i princip alla partier tycker likadant i de stora frågorna och ingen egentligen är intresserad av att föra en diskussion om hur vi ska göra Sverige till ett bättre land för medborgarna. Vad händer med demokratin när dess främsta representanter inte tar den på allvar utan är mer intresserade av makten än av resultatet? Tänk på att ungefär 95 procent av riksdagens ledamöter säger sig vara feminister. Inte undra på att FI aldrig blev något mer än en PR-kupp i Almedalen. Tänk på dessa horder av moderater i klubblazer som över en natt förvandlades till kollektivavtalskramare eller alla vänsterpartister som plötsligt slopade femårsplanerna med nationaliseringar för att istället lägga fram förslag för att underlätta för småföretagare.

Politik har blivit en skönhetstävling där det gäller att vara så mainstream det bara går, i tron att väljarna är så korkade att de bara skulle störas av komplicerade frågor. När man sedan får makten fattar man bara beslut som man tror ska befästa makten ytterligare. Makten är viktigare än resultatet. Samtidigt gnäller politiker på att det blir allt svårare att få folk att engagera sig den politiska processen. Det är märkligt att de inte förstår varför folk resignerar och struntar i politiken.

Det finns bara ett bekymmer med den ökande politiska likgiltigheten, nämligen att det är den perfekta grogrunden för obehagliga strömningar. Finns det en bättre mylla för antidemokratiska krafter än dagens svenska mellanmjölksriksdag? Tro mig, jag är en övertygad demokrat. Men jag oroar mig för att den svenska demokratin ska ta död på sig själv genom den ideologiska åderlåtning som pågår.

Statsministerns Revansch handlar om vad som händer när det varken finns politik eller oppositionspolitik i ett land och vilket spelrum det ger för en lagom tjock politiker i sina bästa år. En före detta statsminister går och surar på sitt sörmländska gods och tycker att han egentligen är alldeles för viktig för att bli bortglömd. Han måste givetvis skriva sina memoarer och han måste skriva själv eftersom han inte litar på att någon annan kan ge en rättvis bild av honom. Som jag skriver i förordet är det ren fiktion, "alla eventuella likheter med verkligheten vore förfärligt". Men det räcker inte för mannen som är född att leda, han behöver mer. Och eftersom politikerna i regeringen och riksdagen varken ser eller förstår vad som händer ute i samhället inser den före detta statsministern att han har en ypperlig chans att komma tillbaka. Med en stor portion fräckhet, vassa armbågar, slipade PR-konsulter och framför allt odugliga politiker anträder den sörmländske godsherren en maktresa som tar honom långt, obehagligt långt.

Jag ber om ursäkt för att jag blev långrandig. Syftet med den här artikeln var att förklara varför jag skriver politisk satir. Den kortare förklaringen lyder: jag är förbannad. Självklart vill jag väcka debatt och stimulera människor till att tänka kritiskt och självständigt.

I min första roman NOG skrev jag om medelklassen och den bärande frågan var om människan är till för staten eller om det är staten som är till för människan.

Statsministerns revansch handlade om den så kallade arbetarklassen och vad som händer när en politiker tillåter sitt maktbegär få fritt spelrum.

Min tredje roman, som går under arbetsnamnet Fader vår, är precis färdig för att skickas till förlaget. Romanen kretsar kring det svenska samhällets stora rädsla för förändring, berättad genom överklassen i form av en bindgalen uppländsk lantgreve och hans två debila söner.

Tack för ordet.

Tomas Linnala

Tomas Linnala

Varför satir?

Musik

Black Sabbath — The Dio Years

Blank & Jones — Relax Edtion Three, Ministry of Sound — Chillout Classics & Paul Wall — Get Money Stay Free

Bright Eyes — Cassadaga & Noise Floor Rarities 1998–2005

Bryan Ferry — Dylanesque

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dolly Parton — The Very Best of Dolly Parton

François Couturier — Nostalghia: Song for Tarkovsky

Ghostface Killah — Hidden Darts & Big Mike — March Madness 2

Good Charlotte — Good Morning Revival, Baby Shamble — Blinding & HorrorPops — Hell Yeah!

James Brown — Number 1s

Katharina Nuttall — This Is How I Feel

Kings Of Leon — Because of Times

Koko Taylor — Old School

Korn — MTV Unpugged

Korta musikrecensioner XXVII

LCD Soundsystem — Sound of Silver

Little Man Tate — About What You Know, Hot Gossip — Angles & Goldrush — The Heart Is the Place

Lloyd — Street Love & Joss Stone — Introducing… Joss Stone

Macy Gray — Big

Måns Jälevik — For the Loveless & the Heartless

Masterplan — Mk V.2

Modest Mouse — We Were Dead Before the Ship Even Sank, Lodger-How — Vulgar & The Redwings — Love in the Ladies

Neil Young — Live at Massey Hall 1971

Redman — Red Gone Wild: Thee Album, Prodigy — Return of Mac & Timbaland — Timbaland Presents Shock Value

Rickie Lee Jones — The Sermon on Exposition Blvd.

Rob Zombie — Educated Horses (Miss Vampyria)

Rockin’ Hepcat Rockablly

Rotting Christ — Theogonia (Miss Vampyria)

Ry Cooder — My Name Is Buddy

Simply Red — Stay

Skinny Puppy — Mythmaker, Static X — Cannibal & Pro Pain — Age of Tyranny: The Tenth Crusade

The Alan Parsons Project — The Essential, Stevie Nicks — Crystal Visions: The Very Best of Stevie Nicks & Elton John — Rocket Man: The Definitive Hits

The Doors — The Best of The Doors: 40th Anniversary Mixes

The Hi-Winders — The Hi-Winders Story 1994–1996

The Horrors — Strange House

Therion — Gothic Kabbalah (Miss Vampyria)

Tiesto — Elements of Life

Tool — 10,000 Days (Miss Vampyria)

Trojan Lovers & The Kings of Reggae

Type O Negative — Dead Again