Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Artikel

Handling och konsekvens

För varje handling en människa utför, finns en konsekvens. Om jag påstår att Dr. indie är dum i huvudet och behandlar honom som en debil dåre, kommer inte Dr. indie att bemöta mig med respekt. Han kanske till och med tycker att Dr. dacapo borde få en rynkig bakdel på byxorna där en stor fet doctor martinskänga kan smita upp. Det är likadant inom politiken, men konsekvenserna ligger på ett lite mer subtilt plan. Snarare än att smita upp kängor upp trånga kroppsöppningar, brukar man inom politiken ”dra sig tillbaka”, ”hitta nya arbetsuppgifter” eller ”känna att det är dags att lämna plats till yngre förmågor”. Det är just detta fenomen som nu senast drabbat Lars Leijonborg.

Det har under några års tid knorrats och klynkats när denne en gång så framgångsrika partiledare, försökt att upprepa det indiska reptricket med bättre opinionssiffror genom att flört med krafter som normalt för en ljusskygg tillvaro. Språktest, hårdare krav, hårdare straff är ju alla paroller som både en och annan samhällsmedborgare med någorlunda rak rygg kan ställa upp på. Det har dessutom, till allas förtjusning, lett till kortsiktiga vinster i opinionsmätningar men har det lett till bestående förändringar som har varit positiva? Nej, och det är här som Lars Leijonborgs dilemma har börjat.

Varje parti har kärnväljare som alltid har röstat och alltid vill rösta på ett visst parti. Dom är helt enkelt övertygade i en eller flera frågor. Folkpartiets kärnväljare är socialliberaler, dvs de tror på frihet och marknadsekonomi där man mildrar de värsta avarterna för att utsatta grupper inte ska råka illa ut. Dessa socialliberala grupper finns framför allt i storstadsregionerna Göteborg och Stockholm och är traditionella fästen, särskilt Göteborg. Under en längre tid har båda regionerna klagat ganska högljutt på den nya linjen med ”uppgörelsen med snällismen inom partiet”. Dessa känner inte längre igen sig och känner att partiet har övergett sina klassiska socialliberala linje, och istället gett sig in på en krogig stig där hula-hula dans-poliken har gjort att folkpartiet har bytt åsikt som andra byter kalsonger. Behöver jag understryka hur allvarligt det är när kärnväljare i ett parti börjar överge detta och dess politik för att söka nya hemvister.

Till detta har på det sista året kommit två riktigt försvårande omständigheter. Den första omständigheten var dataintrångsskandalen som nu fått sin upprinnelse i domstol. När hela affären nystades upp begicks en rad misstag som nu har blivit försvårande för Lars Leijonborgs framtid. Dels handterades hela skandalen på ett extremt mediokert sätt, denls begicks en rad stratrategiska misstag. Vetskap om skandalen förnekades, vilket öppnade för spekulation, ord stod mot ord vilket tidningarna och socialdemokratin var snara att utnyttja och till sist var allt en enda soppa som inte gick att reda ut och som framstod som en fet enda stor rökridå. När en så här stor kris dyker upp ska man snabbt lägga alla kort på bordet på ett övertygande sätt — det gjorde inte Lars Leijonborg. I kölvattnet till hela skandalen har vikande opinionssiffror kommit som ett brev på posten och läget framstår därmed som alltmer omöjligt för Lars Leijonborg. Vad han än gjorde så resulterade det i än mer misstankar och än mer vikande förtroendesiffror. Till slut blev helt enkelt hans valhänta hanterande av affären till en så stor belastning att han bara av denna anledning inte kunde sitta kvar.

Nästa försvårande omständighet kom i kölvattnet på ”uppgörelsen med snällismen”. Kommer ni ihåg när Pia Kjersgaard försökte lägga sig i den svenska debatten (avskyvärda tanke), vem var det som försvarade den svenska linjen ivrigast i Tv-debatt och allt — jo, Lars Leijonborg. När han cirka två år senare började flörta med samma krafter som hon flörtar med framstod han bara som det han kom att bli — en hycklare.

Lasternas summa är konstant sägs det, men i Lars Leijonborgs fall fann redan alltför mycket i bagaget och med ännu mer felgrepp kom pendeln att svänga alltför långt för att kunna rädda hans framtid som partiledare. Partidistrikten har sagt sitt i demokratisk anda och det utslaget får vi andra acceptera. Att en människa har kommit i kläm och säkert är förtörnad och förorättad är spelets obönhörliga konsekvens vilket är beklagligt, men Lars Leijonborg får väl ”ägna sig åt andra arbetsuppgiftert” i framtiden.

Dr. Da Capo

Musik

Anthony Hamilton — Southern Comfort

Arctic Monkeys — Favorite Worts Nightmare

B.B. King — Sings Spirituals & Eric Burdon — Soul of a Man

Black Sabbath — Best of Black Sabbath & Chris Caffery — Pins and Needles

David Bowie × 3

Dimmu Borgir — In Sorte Diaboli (Miss Vampyria)

Dinosaur Jr — Beyond

Dr. Hook — Hits and History

Elliott Smith — New Moon

Electric Light Orchestra × 5

Erasure — Light at the End of the World

Franky Lee — Cutting Edge

Gary Moore — Close as You Get, Fu Manchu — We Must Obey & Porpucine Tree — Fear of a Blank Planet

Genesis — 1976–1982 & Gongs 70-tal

Grinderman — Grinderman

Groove Armada — Soundboy Rock, Feist — The Reminder & Björk — Volta

Head Cat — Fool’s Paradise

Hallucinations: Psychedelic Pop Nuggets from the WEA Vaults & The Shadows — Greatest Hits Live

Isolation Years — Sign Sign & Pelle Carlberg — In a Nutshell

Joe — Ain’t Nothing Like Me, Bobby Valentino — Special Occasion & The Eclectic Collective — The Flux

Jorn — The Gathering & Unlocking the Past

Korta musikrecensioner XXVIII

Manowar — Gods of War

Maria McKee — Late December

Ne-Yo — Because of You & Robin Thicke — The Evolution of Robin Thicke

Nikki Sudden — The Truth Doesn’t Matter

Nine Inch Nailes — Year Zero

Norman Brown — Stay with Me & Holly Cole — Holly Cole

Punk Rawk & Only Crime — Virulence

Rockhistorik × 4

Rush — Snakes & Arrows

Sahara Hotnights — What if Leaving Is a Loving Thing

The Ark — Prayer for the Weekend

The Concretes — Hey Trouble

Tom McRae — King of Cards & Tori Amos — American Doll Posse