Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Tal av Jan Myrdal 1 maj i Degerfors

INTE EN MAN INTE ETT ÖRE

Detta tal höll Jan Myrdal första maj i Degerfors. Han har gett allmänt tillstånd att fritt återge det om det sker oförkortat och med uppgivande av när och var det hölls.


INTE EN MAN INTE ETT ÖRE

Jan Myrdal

De reformer vilka drevs igenom i Sverige från trettiotalet och framåt var resultatet av folklig kamp. Dock, den härskande klass som tvangs till vissa eftergifter behöll sin ekonomiska makt. Nu när kraftförhållandet inom och utom Sverige ändrats genomför den därför en sig lönsam ekonomisk politik och social nedmontering som direkt drabbar de arbetande. I Degerfors vet ni det väl.

Det rör sig dock inte enbart om nedläggningar och nedmontering inom riket; i sitt profitintresse driver den härskande klassen i Sverige nu igenom en kortsynt antinationell utrikespolitik och en aktivistisk krigspolitik.

Det var inte bara tur att Sverige i tvåhundra år hölls utanför krigen. Den neutralistiska politik som Karl Johan Bernadotte formulerade i de dåtida stormaktskonflikterna den 4 januari 1834 förblev, all vacklan och alla motsättningar till trots, i nästan tvåhundra år riktningsgivande för svensk utrikespolitik. I olika lägen kunde man kritisera vissa inslag; men i stort tjänade denna politik det svenska folket.

Nu har den härskande klassen i sin giriga jakt på profit drivit igenom att denna politik övergivits och inte bara det. Sverige är inte längre en suverän stat. Den har inlemmats i den europeiska överstatlighet som enligt det mönster Bismarck gav (med tvångsenandet av de tyska länderna från tullunion till kejsardöme) nu omvandlas till en imperialistisk stormakt och som sådan deltar i en blodig och oblodig kamp om världsvälde.

Detta innebär att Sverige som stat, för vår egen överlevnads skull måste bryta med detta EU. Den är en oss farlig och folkfientlig statsbildning. Av samma skäl som vi vägrade vara med då det gällde Hitlers Europa bör vi nu kräva Sverige ut ur EU.

Det kravet innebär att vi återställer vår svenska suveränitet samt den — i och för sig formella — rättssäkerhet det svenska folket kämpade sig till från trettonhundratalet och framåt och den — borgerliga för att vara exakt — parlamentariska demokratin. Kring dessa krav är det möjligt att samla stora grupper också bland sådana som allmänt anser sig vara borgerliga. Alltså, för att tala politiskt, mellanskikt och småborgare.

I vår epok har det i mer än hundra år bland ledande militärer i riket funnits grupper av så kallade aktivister. Dessa aktivistiska höga officerare sökte föra Sverige i krig mot Norge under unionskrisen. Bland andra Hjalmar Branting och Zeth Höglund ställdes inför rätta för att ha påpekat att gevären i sådant fall kunde riktas mot dem. Sedan förmådde den organiserade arbetarklassen tvinga igenom en fredlig uppgörelse mellan Sverige och Norge.

Under Första världskriget misslyckades dessa höga militärer driva igenom att Sverige modigt — som det hette — slöt upp på Tysklands sida. Det av två skäl. Dels det starka och medvetet organiserade folkliga krigsmotståndet. (Också då ställdes Zeth Höglund och hans kamrater för övrigt inför rätta.) Dels visade slaget vid Marne 1914 att Tysklands seger inte var given.

Under denna tid var militarismen en huvudfiende i våra länder. Paroller som: Inte en man! Inte ett öre! uttryckte inställningen och det medvetandegörande politiska arbetet bland manskapet inom militären var en viktig politisk uppgift.

Läget förändrades under fascismens frammarsch. Det blev än mer nödvändigt att skilja på militär och militarism. Visst visade det sig under såväl Francos uppror som de tyska angreppen på Danmark, Norge, Holland, Belgien och Frankrike att det fanns förrädiska officerare vilka i kraft av sina klassintressen gick med fascisterna mot det egna folket. Det var därför — vilket min farbror Gösta Gestad, socialdemokrat och aktiv i det frivilliga försvarsarbetet då berättade för mig och som bland andra Ivar Lo skrivit om — fackligt aktiva beredskapsmän vid gränsen till Norge hade kommit överens om att i händelse av ett tyskt angrepp skulle kända nazistiska officerare skjutas ned innan de hunnit ge någon order.

Till Per Albins styrka som politiker och statsman hörde att han först stod mot aktivisternas krav på att Sverige skulle sluta upp på Finlands sida i kriget mot Sovjetunionen, att han insåg att Englands och Frankrikes krav på genommarsch för att hjälpa Finland blott var ett svepskäl för att ockupera våra gruvor, och att han trots ledande svenska militärers sabotageförsök verkade för ett fredsslut mellan Helsingfors och Moskva. Han förlamade sedan den av höga aktivistofficerare som Rappe planerade statskupp vilken hade stöd från Tyskland.

För att tydliggöra vill jag påpeka att jag som femtonåring gick med såväl i U-30, Ungdomslandstormens avdelning i Bromma, som i Sveriges kommunistiska ungdomsförbund. Det fanns ingen motsättning. Som ungkommunist var jag anti-militarist men inte pacifist. Det fanns också då många i verklig mening patriotiska officerare.

Men under femtiotalet var stora grupper bland de höga militärerna åter ordrätt landsförrädiska. I strid med Sveriges officiella politik organiserade de väpnade diversionistuppdrag i Baltikum. Den militära signalspaning de på Förenta staternas uppdrag lät genomföra mot Sovjetunionen i Östersjöområdet var brottslig. (Hade kunnat vara casus belli om Moskva så velat.) Den kom att kosta flera svenskar livet. Jag var då inte överens med den försiktighet med vilken den kommunistiska pressen skrev om detta. Men jag böjde mig för argumentet — det var ju på Enbomsprovokationens tid! — att om det i detalj trycktes det jag och andra då hade inhämtat från militära uppgiftslämnare skulle följden bli partiförbud. (Den som var med på den tiden vet hur tongångarna gick i press och radio!)

Vi lever i de många krigens tid. Nu för imperialisterna åter öppna krig i Irak och Afghanistan. Det väntar flera krig. Krigsherrarna och damerna säger sig mörda och bränna och spränga i fredens, demokratins och de mänskliga rättigheternas intresse. Det är lika lustigt som när Rysslands tsar sade sig kämpa för de små europeiska folkens rätt. Alla vet vi ju att de för krig för råvaror, marknader och baser.

I denna situation är Sverige som stat en liten internationell asätare vilken tassar i de stora rovdjurens spår. Det är till denna asätaruppgift det som förr var ett försvar för nationen omvandlats. Militärutgifterna i Sverige stiger men det som kallades Sveriges försvarsmakt har — också officiellt — blott blivit en legotrupp åt imperialismen. Arbetslösa ungdomar lockas med höga månadslöner att göra krigstjänst åt imperialismen.

En direkt politisk uppgift är att med olika aktioner tvinga den svenska staten att ta hem sina legosoldater från kriget i Afghanistan. De svenskar som stupat där och de som kommer att där stupa dör på samma vanärans fält som de svenskar vilka som Hallberg-Cuula stupade vid Hangö eller på östfronten 1941 – 1945.

Det är alltså också nödvändigt att åter — nu som då, lagar och förordningar till trots — även inom militären genomföra samma slags medvetandegörande agitation som inför Första världskriget.

Jan Myrdal


Musik

Anthony Hamilton — Southern Comfort

Arctic Monkeys — Favorite Worts Nightmare

B.B. King — Sings Spirituals & Eric Burdon — Soul of a Man

Black Sabbath — Best of Black Sabbath & Chris Caffery — Pins and Needles

David Bowie × 3

Dimmu Borgir — In Sorte Diaboli (Miss Vampyria)

Dinosaur Jr — Beyond

Dr. Hook — Hits and History

Elliott Smith — New Moon

Electric Light Orchestra × 5

Erasure — Light at the End of the World

Franky Lee — Cutting Edge

Gary Moore — Close as You Get, Fu Manchu — We Must Obey & Porpucine Tree — Fear of a Blank Planet

Genesis — 1976–1982 & Gongs 70-tal

Grinderman — Grinderman

Groove Armada — Soundboy Rock, Feist — The Reminder & Björk — Volta

Head Cat — Fool’s Paradise

Hallucinations: Psychedelic Pop Nuggets from the WEA Vaults & The Shadows — Greatest Hits Live

Isolation Years — Sign Sign & Pelle Carlberg — In a Nutshell

Joe — Ain’t Nothing Like Me, Bobby Valentino — Special Occasion & The Eclectic Collective — The Flux

Jorn — The Gathering & Unlocking the Past

Korta musikrecensioner XXVIII

Manowar — Gods of War

Maria McKee — Late December

Ne-Yo — Because of You & Robin Thicke — The Evolution of Robin Thicke

Nikki Sudden — The Truth Doesn’t Matter

Nine Inch Nailes — Year Zero

Norman Brown — Stay with Me & Holly Cole — Holly Cole

Punk Rawk & Only Crime — Virulence

Rockhistorik × 4

Rush — Snakes & Arrows

Sahara Hotnights — What if Leaving Is a Loving Thing

The Ark — Prayer for the Weekend

The Concretes — Hey Trouble

Tom McRae — King of Cards & Tori Amos — American Doll Posse