Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Symfonirock/Progressiv rock

Genesis — 1976–1982

Gongs 70-tal

Phil Collins — Face Value.Jag måste erkänna att jag alltid varit splittrat inför Genesis som grupp och deras olika stilar som formad bandet under åren som kommit sedan dom försvann under 90-talet. Deras tidiga symfoniska rockplattor på tidiga 70-talet var något som jag avskydde som punkare. Då stod band som Genesis för allt som var fel med musiken då. Genesis.Men det hände lite saker då Peter Gabriel hoppade av bandet 1975 precis efter dom släppt sit bästa album The Lamb Lies Down on Broadway. Då tog Phil Collins över rollen i som sångare liksom han var trumslagare som även utvecklade bandet åt sin riktning. Den karaktär av musik som även senare blev Phil Collins egen signatur på sina soloplattor. Kommersiell och ganska så tunn rock.

Genesis — The Lamb Lies Down on Broadway.Låt oss först bara påpeka att skivan The Lamb Lies Down on Broadway var en skiva som jag tyckte var fundamental fel och ful symfoniplatta. Men så lyssnade jag på den förra året då min gode vän Lars plockade fram den åt mig igen. Då var det en lysande platta som Genesis och framförallt Peter Gabriel tog bandet åt. Då var det en lysande skiva för första gången när jag äntligen upptäckte skivans storhet. Men jag tycker att det nog ligger i Peter Gabriels egen styrka att han hade stil och klass. Peter Gabriel gjorde sin egen karriär och blev superstjärna och öppnade skivbolag för världsmusik. Men han blev föraktat av puritaner och indietalibaner som fortfarande anser att han är hemsk. Löjliga små hjärnor som anser sig själva stå för det äkta. Däremot är jag inte så övertygad om Phil Collins ledarskap för Genesis mellan åren 1976-1982. För på skivan blir det mest utslätade och trista låtar som blir just vuxenpop men som saknar själ.

Genesis — Duke.Själv köpte jag Genesis skiva Duke som är popig kommersiell platta som föranleder Phil Collins egna plattor. Då är bandet bara ekon av sitt symfoniska arv utan här härbärgerar enbart mainstreampop som jag då gillade. Men idag känns det fadd och sömnigt vid ny genomlysning.

Genesis — We Can’t Dance.Andra medlemmar som hoppade av blev lysande musikern Steve Hackett, som gjorde egna bra symfoniska skivor som stundtals som jag faktiskt gillade på 80-talet. Kärnan var numera Phil Collins, Tony Banks och Mike Rutherford. Det var dom som gav oss 80-talet i en musik som blev verkligen kommersiell och så bjöd Phil Collins på vissa politiska låtar som var helt okej. Fast när jag lånade skivan Invisible Touch som var deras största succé, särskilt den fascinerande videon till Land of Confussion med dockorna som förställde en mardröm som Reagan hade under kalla krigets retorik. Genesis — Invisible Touch.Men dess överspelade hemska 80-talsyntar förstör det mesta och ljudbilden blir grotesk till slut. Det är ingen rolig platta längre. Då fungera 1991 års We Can’t Dance med driften med amerikanska tv-predikanter i låten Jesus Knows Me alldeles utmärkt. Det var min sista kontakt med bandet under flera år. Idag när denna skiva 1976–1982 kommit så betvivlar jag styrkan i bandet. För låtarna är inte kul att lyssna på för det är bara banala popiga sånger som jag känner mig främmande inför.

Annat bra istället kring Genesis:

Genesis — The Genesis Of Genesis. Samling 2006

Phil Collins första soloplatta face Value 1981

Mike Rutherford i gruppen Mike + Mechanics 1985

Låt oss ta 70-talets underliga progressiva grupp Gong som gjort musik sedan 1968 och släppt åtskilliga plattor som verkligen betyder att musik som tar så olika vägar in i varandra och korsar hit och dit. Gong har haft otaliga line-ups med olika medlemmar men i grunden så är före detta Soft Machinemedlemen Daevid Allen och hans hustru Gilli Smyth som samlade ihop alltifrån Doft Machinestjärnan Robert Wyatt. Dom släppte märkliga progressiva skivor som jag lyssnade på under flera år på 80-talet. Men så slutade jag att lyssna för att nu 2007 finna att deras 70-talsproduktion var av det mest coola jag lyssnat på och det var en skön att känsla att återknuta bekantskapen med detta märkliga band Gong igen.

Musik

Anthony Hamilton — Southern Comfort

Arctic Monkeys — Favorite Worts Nightmare

B.B. King — Sings Spirituals & Eric Burdon — Soul of a Man

Black Sabbath — Best of Black Sabbath & Chris Caffery — Pins and Needles

David Bowie × 3

Dimmu Borgir — In Sorte Diaboli (Miss Vampyria)

Dinosaur Jr — Beyond

Dr. Hook — Hits and History

Elliott Smith — New Moon

Electric Light Orchestra × 5

Erasure — Light at the End of the World

Franky Lee — Cutting Edge

Gary Moore — Close as You Get, Fu Manchu — We Must Obey & Porpucine Tree — Fear of a Blank Planet

Genesis — 1976–1982 & Gongs 70-tal

Grinderman — Grinderman

Groove Armada — Soundboy Rock, Feist — The Reminder & Björk — Volta

Head Cat — Fool’s Paradise

Hallucinations: Psychedelic Pop Nuggets from the WEA Vaults & The Shadows — Greatest Hits Live

Isolation Years — Sign Sign & Pelle Carlberg — In a Nutshell

Joe — Ain’t Nothing Like Me, Bobby Valentino — Special Occasion & The Eclectic Collective — The Flux

Jorn — The Gathering & Unlocking the Past

Korta musikrecensioner XXVIII

Manowar — Gods of War

Maria McKee — Late December

Ne-Yo — Because of You & Robin Thicke — The Evolution of Robin Thicke

Nikki Sudden — The Truth Doesn’t Matter

Nine Inch Nailes — Year Zero

Norman Brown — Stay with Me & Holly Cole — Holly Cole

Punk Rawk & Only Crime — Virulence

Rockhistorik × 4

Rush — Snakes & Arrows

Sahara Hotnights — What if Leaving Is a Loving Thing

The Ark — Prayer for the Weekend

The Concretes — Hey Trouble

Tom McRae — King of Cards & Tori Amos — American Doll Posse