Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Grinderman — Grinderman B.B.B.

Ojämnhetsorgier

Grinderman.Grinderman är Nick Caves nya projekt. Tillsammans med Warren Ellis, som jobbat med Nick Cave & The Bad Seeds, Martyn P Casey och Jim Sclavunos har han skapat ett nytt projekt och därmed tar musiken en delvis ny inriktning. Det är mer organiskt och ett sökande efter rötterna. Ibland är musiken så enkel att den är basal, men den lever i stället på nerv och närvaro. Positivt nog är skivan väl lyssningsvärd och rent av genial i sina ögonblick, trots betyget. Dess största fiende är bristen på jämnhet då vissa låtar är så oengagerade och slätstrukna att man funderar på om inte sömnpiller hade kunnat liva upp de alstren.

Skivan präglas av låtar med en nerv som skulle kunna få blåvalar att dansa hambo. Det är skitigt, det är organiskt, det är banalt, basalt och fruktansvärt primitivt. Lyssna på No Pussy Blues och förundras över hur primal tonen i det hela är. Låten fullständigt vibrerar av nerv, samtidigt som den är enkel och brutal. En distorsionsförvrängd bas är det enda instrumentet som målar upp en melodi, trummorna ligger bakom och hackar hotfullt och lagom till refrängen exploderar allting i ett enda crescendo. Distorsionsgitarr och sataniskt oväsen gör det hela till en minst sagt angenäm anrättning. Så här inleds skivan där låtarna radas upp på ett sätt som kan få vem som helst att bli lycklig i brallan. Låtar som Get It On, No Pussy Blues, Electric Alice, Grinderman är fullständigt lysande. Den sistnämnda är ett närmast metalliskt mästerverk där gitarrerna buntats ihop till en klangfestival som ger en nerv utan like till låten. Det hela påminner ibland om bluesens strävan att hitta symbiosen mellan det mest enkla och det mest svängiga där musiken inte är något för nervsvaga. Så här långt är det så nära genialt man kan komma.

Sen blir det tyvärr ett annat ljud i skällan. Depth Charge Ethel fortsätter visserligen på nervskakarbanan men saknar de andra låtarnas kvalitéer då den halkar ut i alldaglighetsdiket. Visst finns här ös, sväng, nerv och jävlar anamma men samtidigt finns det tyvärr en brist på originalitet som de andra låtarna tidigare har kunnat stoltsera med. Det fortsätter tyvärr när Go Tell The Women snurrar igång, brist på nerv och det kittlar ingenstans dessvärre. Det är istället så där mediokert slätstruket, att jag börjar undra om jag lyssnar på samma grupp längre. (I Don’t Need You To) Set Me Free är likadan och nu har tyvärr Grinderman tappat både stinget och tråden. Här finns återigen ambitionen att göra en nervkittlarlåt och den lyckas delvis, men tyvärr är den också en sån där låt som alltför mycket fastnar i vad andra har gjort snarare än vad man själv kan göra.

Så plötsligt skingras molnen, och solen lyser igen. Honey Bee (Let’s Fly to Mars) är en oväsensorgie av rang. Precis så där som skivan var i början, så är det en monoton historia som vilar på nerv och oljud vilket tar den långt, riktigt långt. Hetstempo och tung ljudvägg bidrar och plötsligt är mästartakterna återställda.

Efter sol kommer dock regn. Man In The Moon är återigen en sådan där låt där det inte mycket som dallrar och allra minst mina nerver. Nej, djupfryst fisk skakar mer än detta.

Ibland kommer solsken tillbaka och det gör det i form av When My Love Comes Down och Love Bomb. Två låtar som är så långt ifrån bristerna på kvalitet i Man On The Moon man kan komma. Skruvat, skakande, nervpåfrestande, primitivt och ack så bra. Man är helt enkelt tillbaka i det man behärskar bäst, det där ursprungliga och råbarkade och det märks med en gång att det är här man hör hemma.

Varför man envisats med ha kvar låtar som till exempel Man In The Moon, eller Go Tell The Women kommer jag aldrig att förstå. Inte när man samtidigt kan stoltsera med fullstädiga mästerverk som No Pussy Blues för att nämna bara en. Man har ju visat att låtskrivarförmågan finns där så varför inte hålla fast vid detta koncept?

Okey, jag erkänner att jag är minst sagt förbryllad av denna skiva, för dels är den brilliant och dels är den ganska medioker. Betyget blir därefter, kluvet och någonstans mitt emellan. Det hjälper inte att man har en bunt geniala låtar, när man samtidigt har vissa låtar som är undermåliga. Det blir inte bättre av att vissa låtar har samma ambitioner som de högkvalitativa men att de helt enkelt saknar vad deras motsats har, nämligen den där superba nerven och den råbarkade tonen. Det hela faller inte pladask till marken, men inte heller lyfter det helt fjäderlätt inte. Hade men redan på låtskrivarstadiet enats om en mer sammanhållen stil och en mer enhetlig linje så är jag övertygad om att resultatet hade blivit bättre. Nu är resultatet inte dåligt, tvärtom, men man hör att potentialen finns där i vissa låtar men inte i andra. Synd, då detta avgjorde skillnaden mellan superb och ”bara” bra, till att bli betyget ”bara” bra. Jag påstår alltså inte att skivan skulle vara dålig, tvärtom den är bra. Det jag däremot påstår, är att den hade potential att bli bättre om man nu bara hade förstått vikten av att alla låtar ska vara bra, inte bara vissa.

Dr. Da Capo

Musik

Anthony Hamilton — Southern Comfort

Arctic Monkeys — Favorite Worts Nightmare

B.B. King — Sings Spirituals & Eric Burdon — Soul of a Man

Black Sabbath — Best of Black Sabbath & Chris Caffery — Pins and Needles

David Bowie × 3

Dimmu Borgir — In Sorte Diaboli (Miss Vampyria)

Dinosaur Jr — Beyond

Dr. Hook — Hits and History

Elliott Smith — New Moon

Electric Light Orchestra × 5

Erasure — Light at the End of the World

Franky Lee — Cutting Edge

Gary Moore — Close as You Get, Fu Manchu — We Must Obey & Porpucine Tree — Fear of a Blank Planet

Genesis — 1976–1982 & Gongs 70-tal

Grinderman — Grinderman

Groove Armada — Soundboy Rock, Feist — The Reminder & Björk — Volta

Head Cat — Fool’s Paradise

Hallucinations: Psychedelic Pop Nuggets from the WEA Vaults & The Shadows — Greatest Hits Live

Isolation Years — Sign Sign & Pelle Carlberg — In a Nutshell

Joe — Ain’t Nothing Like Me, Bobby Valentino — Special Occasion & The Eclectic Collective — The Flux

Jorn — The Gathering & Unlocking the Past

Korta musikrecensioner XXVIII

Manowar — Gods of War

Maria McKee — Late December

Ne-Yo — Because of You & Robin Thicke — The Evolution of Robin Thicke

Nikki Sudden — The Truth Doesn’t Matter

Nine Inch Nailes — Year Zero

Norman Brown — Stay with Me & Holly Cole — Holly Cole

Punk Rawk & Only Crime — Virulence

Rockhistorik × 4

Rush — Snakes & Arrows

Sahara Hotnights — What if Leaving Is a Loving Thing

The Ark — Prayer for the Weekend

The Concretes — Hey Trouble

Tom McRae — King of Cards & Tori Amos — American Doll Posse