Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

Nine Inch Nails på Globens Annex B.B.B.B.

Nio tum spikrakt

Längtan är alltid ett tveeggat svärd. Dels är det ljuvligt därför att när du väl kommer till vägs ände blir belöningen förhoppningsvis värt mödan, dels är det helvetiskt eftersom du vill ha det med en gång och dessutom vet du ju inte helt säkert att det var värt att vänta. Jag har längtat och som jag har längtat, efter att få se ett av mina favoritband live. När jag dessutom inte kom iväg till Hultsfred 2005 för att se Nine Inch Nails rågades något slags mått inombords. Skam den som ger sig, nu gavs chansen igen och hade jag inte tagit den hade nog något brustit i min stackars lekamen. Söndagen den åttonde april var det magiska datumet i varje fall jag sett fram emot sedan januari. Få saker hade kunnat stoppa mig, typ en smärre naturkatastrof eller en olämplig sjukdom som hade avdagatagit mig i förtid.

Med Sanoj och Krippala anträddes så resan in i himmelriket. Väl framme vid Globens lillbrorsa annexet, inträdde vi så i templet efter att ha studerat Siouxsies systrar och Robert Smiths okända söner. Förbandet Ladytron hade vi vid det laget redan missat med flit, eftersom vi alla har fått nog av fullständigt felplacerade musikexperiment. Bättre då att få suga lite till på längtans menthol-halstablett. Spänningen höjdes till dess att själva luften tycktes vibrera, det var en slags kosmisk kollektiv anspänning från cirka 10 000 förväntansfulla själar. Så tändes en smakfullt arrangerad ljusorgie och siluettfigurer började röra sig över scenen, min längtan hade nått sitt mål. Ett vrål höjde sig över ljudmattan som nu hade satt igång, som för att markera själva startpunkten för en kollektiv extas och sedan bars vi iväg på en åkning vi sent skulle glömma.

Bandet pumpade frenetiskt och det hela lovade en helafton i headbangningens och knutna nävens tecken, men det skulle faktiskt bli ännu bättre. Så snart man hade avverkat de riktigt adrenalinhöjande spankakterna som till exempel Mr. Self Destruct, plockades de lugnare takterna fram i form av låtar som Hurt för att visa vilken bredd detta band har — knäckande.

Som vi vant oss från de senaste skivorna (som är utmärkta), så var ljudbilden intrikat och innehöll det mesta. Nine Inch Nails anno 2007 nöjer sig nämligen inte längre med simpel rock, nej här ska tryckas in funk, electro, jungle, symfonirock(!), metal också många stilar som det någonsin går att trycka in i samma låt utan att kalla bandet schizofrent. Ett faktum som gör dem betydligt mer intressanta än genomsnittet.

Hitparaden fortsatte med låtar som March Of The Pigs, Wish, Closer, The Hands That Feeds, Terrible Lie, Only, Heresy och allsångsanthemet Head Like A Hole. Bandet bakom häxmästaren Trent Reznor jobbade på frenetiskt. Normalt sett utgörs ju bandet av just Trent Reznor och bara han på skiva, live däremot var han långt ifrån ensam. Aaron North på gitarr snurrar, vränger, skakar och frambringar de underbaraste av missljud. Twiggy Ramirez, före detta medlem i Marilyn Manson, körar och backar upp Trent i sångdelarna och drar mer än sin beskärda del.

Vid det här laget är vi nog allihop bortanför helt hänförda. Själv är jag både fascinerad och imponerad av vad detta band kan åstadkomma. På det musikaliska planet härskar de obehindrat, låtarna är überbäst, låtvalet är genomtänkt och bandet är mer än bäst med en sån där självklar självsäkerhet. Emellanåt lämnas Trent ensam kvar i en ocean av scenljus för att kunna plocka fram sina kunskaper i klaviatur och lugnare låtar. Detta fungerar utmärkt då det bara ger konserten nyans och djup.

Två timmar senare stapplar vi ut, utmattade men lyckliga och belåtna. Kvällen har varit mer än god och jag kan med gott samvete sätta punkt för min Nine Inch Nails-abstinens.

Det är bara att beklaga att arrangörerna inte fattade att man kunde sålt ut två konserter, för det var antagligen en och annan som blev utan biljett vilket är sorgligt med tanke på hur bra det var. Alternativet hade varit att förlägga konserten till en större arena, men också detta alternativ hade nog tyvärr inneburit en mindre intim stämning och därmed en sämre konsert. Jag är trots detta medlidande med er som inte fick chansen, tacksam för att jag själv fick möjligheten att se något som jag inte hade velat ha ogjort.

Dr. Da Capo

Musik

Anthony Hamilton — Southern Comfort

Arctic Monkeys — Favorite Worts Nightmare

B.B. King — Sings Spirituals & Eric Burdon — Soul of a Man

Black Sabbath — Best of Black Sabbath & Chris Caffery — Pins and Needles

David Bowie × 3

Dimmu Borgir — In Sorte Diaboli (Miss Vampyria)

Dinosaur Jr — Beyond

Dr. Hook — Hits and History

Elliott Smith — New Moon

Electric Light Orchestra × 5

Erasure — Light at the End of the World

Franky Lee — Cutting Edge

Gary Moore — Close as You Get, Fu Manchu — We Must Obey & Porpucine Tree — Fear of a Blank Planet

Genesis — 1976–1982 & Gongs 70-tal

Grinderman — Grinderman

Groove Armada — Soundboy Rock, Feist — The Reminder & Björk — Volta

Head Cat — Fool’s Paradise

Hallucinations: Psychedelic Pop Nuggets from the WEA Vaults & The Shadows — Greatest Hits Live

Isolation Years — Sign Sign & Pelle Carlberg — In a Nutshell

Joe — Ain’t Nothing Like Me, Bobby Valentino — Special Occasion & The Eclectic Collective — The Flux

Jorn — The Gathering & Unlocking the Past

Korta musikrecensioner XXVIII

Manowar — Gods of War

Maria McKee — Late December

Ne-Yo — Because of You & Robin Thicke — The Evolution of Robin Thicke

Nikki Sudden — The Truth Doesn’t Matter

Nine Inch Nailes — Year Zero

Norman Brown — Stay with Me & Holly Cole — Holly Cole

Punk Rawk & Only Crime — Virulence

Rockhistorik × 4

Rush — Snakes & Arrows

Sahara Hotnights — What if Leaving Is a Loving Thing

The Ark — Prayer for the Weekend

The Concretes — Hey Trouble

Tom McRae — King of Cards & Tori Amos — American Doll Posse