Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musikkrönika

Solomon Burke — i alla musikvärldar

Solomon Burke — King of Rock ’n’ Soul.Han är en av de mest relevanta artisterna i musikhistorien som vågade ta fram countryn i sin själ för att senare låta den möta sin kärlek till soulen. Det är mellan dessa två positioner som han skapade sin storhet som artist. Solomon Burkes storhetstid var 60 och 70-talet. Men gjorde sin bejublade comeback på den Joe Henryproducerade mästerverket Don’t Give Up On Me på det suveräna skivbolaget Fat Posum. Solomon Burke fann sin riktiga känsla för en gudomlig gnista i sin musik. Jag har sedan hans nya karriär verkligen funnit en hjälte som vågade ta nya steg in i musiken för att flödet finns där så tydligt.

Solomon Burke, Wilson Pickett eller Sam and Dave var grundbultar i den musik som bluesen och soulen förde med sig in i den vita vitala rocken och gjorde den ännu mera vitalare. Med sina producenter Bernt Berns och Swamp Dogg så kom det till en rad med gospel i soulen som gjorde hans musik djupare och vackrare. Men ändå finns det intensivare dansanta låtar som Solomon Burke nästan trycker fram, så att det blir souldisco av många låtar som jag lyssnar på. Det finns en utsökt samlingsplatta med Solomon Burke som heter King of Rock ’n’ Soul som kom ut 2003. Den visar upp hans musik hur Solomon Burke lät under framför allt 70-talets bästa perioder. Skivan tar in i den musikaliska period som han utvecklade under sina bästa stunder. Men ändå är det nu som han verkligen brinner för sina skivor vid ålderns höst. Jag tycker till och med att han är suverän på att fånga in mogenheten och låta allting bara mjuklanda på ett sätt som gjorde musiken ännu bättre.

Dimensionerna i Solomon Burkes röst och hans omfång i musik visar att hans kärna låg i den djupa religiösa andliga närvaron han laddar sina låtar med. Så hans nya karriär under 2000-talet är det bästa han gjort med ovanligt starka sinnliga produktioner. Så dagens Solomon Burke är bättre än någonsin. Hans countryplatta Nashville djupare starkare än han varit på länge. Detta är vad jag älskar hos Solomon Burkes musik. En känsla som betyder att världen blivit renare och godare med en man av Solomon Burkes pondus.

Musik

Musikkrönika

Solomon Burke — i alla musikvärldar

Anthony Hamilton — Southern Comfort

Arctic Monkeys — Favorite Worts Nightmare

B.B. King — Sings Spirituals & Eric Burdon — Soul of a Man

Black Sabbath — Best of Black Sabbath & Chris Caffery — Pins and Needles

David Bowie × 3

Dimmu Borgir — In Sorte Diaboli (Miss Vampyria)

Dinosaur Jr — Beyond

Dr. Hook — Hits and History

Elliott Smith — New Moon

Electric Light Orchestra × 5

Erasure — Light at the End of the World

Franky Lee — Cutting Edge

Gary Moore — Close as You Get, Fu Manchu — We Must Obey & Porpucine Tree — Fear of a Blank Planet

Genesis — 1976–1982 & Gongs 70-tal

Grinderman — Grinderman

Groove Armada — Soundboy Rock, Feist — The Reminder & Björk — Volta

Head Cat — Fool’s Paradise

Hallucinations: Psychedelic Pop Nuggets from the WEA Vaults & The Shadows — Greatest Hits Live

Isolation Years — Sign Sign & Pelle Carlberg — In a Nutshell

Joe — Ain’t Nothing Like Me, Bobby Valentino — Special Occasion & The Eclectic Collective — The Flux

Jorn — The Gathering & Unlocking the Past

Korta musikrecensioner XXVIII

Manowar — Gods of War

Maria McKee — Late December

Ne-Yo — Because of You & Robin Thicke — The Evolution of Robin Thicke

Nikki Sudden — The Truth Doesn’t Matter

Nine Inch Nailes — Year Zero

Norman Brown — Stay with Me & Holly Cole — Holly Cole

Punk Rawk & Only Crime — Virulence

Rockhistorik × 4

Rush — Snakes & Arrows

Sahara Hotnights — What if Leaving Is a Loving Thing

The Ark — Prayer for the Weekend

The Concretes — Hey Trouble

Tom McRae — King of Cards & Tori Amos — American Doll Posse