Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Författare: Henry Miller

titel: Leendet vid stegens fot

original: The Smile at the Foot of the Ladder

förlag: Elisabeth Grate Bokförlag

Det fanns en kort tid jag läste endast cirkusböcker, fann det absurt och dem roliga liksom övriga världen idiotisk, fanns en kort tid, en höst högst jag endast läste böcker av Henry Miller, aldrig Henry Parland, varpå jag blev bra bara soppboksförfattare genast straxt på det, nästan därför faktiskt. Dessa två små läsperioder sammanföll inte, men det finns ett gemensamt sjuk tå kvar, jag har aldrig läst en sämre cirkusbok än ett leendets vid stegens fot, går under den, och detta är den mest och mot sin vilja allra mest pajasaktiga bok av herr Miller. Så är det.

Handlar om hare, fåntratten, livsfegisen, clownen, krukan, pultronen, pajasen, lipsillske Auguste som har världen att fly vid instängda fråntränga dästa manegen eller tomma åskådda människohagen och råa salongen. Han har en snickrad stege där inne vid tältets nästan mitt, vilken han har som sin markering, genom den medelst som han vill upp ända till månskenets början när efter de sena föreställningar, lämnande grönskande jordens leende självupplevda lömska människor, ändå vill han inte vara på flykt, tudelat få leendet och hålla gråten, lämna ensamma gården, människovraksbåten utan hav och i tår, fly och kvarlägga blottade baken, låtsastanken. Eller med bokens enda lyckade lysande mening, ”att vara clown innebar att vara odalman på ödets blöja schackbord”. Altruism, nej truism ändå är, klart ett öde måste i perfektion betraktat, förty en maskin som undersöker en av de 10120 vägarna i schackspel var miljondels sekund bråkdel som behöver mer än 1095 år på sig för att besluta ta om första genidraget flyttpjäs (enligt gamla matematiken och lite innan moderna datorerna). Livet är inte fullkomligt hur falskt Auguste än smärtar att inte.

Det är som så här, berättelsen är dråplig enär dålig i sig, men det blev Miller själv också, hans egen dräkt, han som var något och nästan husgud, större än en hatt med sina två första romaner och ”Svart vår”, med ljusröda korsfästelsen blev han lam upprepning och ursäktad, efter det blä blott. Han säger ”av allt jag skrivit i bokväg är denna kanske den märkligaste”, jazså, det håller jag inte med om, säger tvärt om, i varje fall med denna clown som han första gången hade fiktiv pultron, nej protagonist, och den fantasin var inte lyckosam. Jag minns Millers scen när han målar akvarellcirkushästar med stånd överståndet, påmålat, det var roligt, tog av den scenen till min soppbok enär alltid önskat dröm bli konstnär, liksom Miller också lite. Henry Miller varit mycket psykologisk stundom i novelletter och i enskilda meningar, denna pajasbok är han inte det minsta fastän försökt, cirkusen otrovärdig.

När min stora kärlek Emma grammatica kontra Emma hispidusa övergav mig åt mig själv ensam tillbaka, blev jag för en kort tid konstnär när är, fortfarande nog, målade, målande jag en massa hjärtan hon vägrade, vägrat att se på, jag målade vid ett av dem en stege, jag leende som gick upp till solen som grät ner hjärtan, med nästanhjälm på huvudet, och hjärtat hade ett burspråk och gångbro till den märkliga anmäktig höga snickrade på högra sidan stegen, blodrödsfärgsmålade den, jag klev och klev och aldrig blev, hon aldrig kommit ner mer vart hon ens tog vägen varför, lämnade mig förlorad och lipsillsk som Auguste blivit av livet klyvd på en boksida kvar.

Bokens efterord är det intressantaste, ett osakligt omotiverat ändå, då är det också något som inte stämmer bra med utgivningen påtagligt så alls, översättningen av herr Reidar Ekner, en ek ner, och känns gubbig fastän originalet för troget gubbigt. Augustes stege var säkert av ek tror jag. Öh, vad ska jag säga mer om boken eller alls nånting. Saknar i varje fall Emma med den också, recensionen tillägnad henne.

Stefan Hammarén

Musik

Anthony Hamilton — Southern Comfort

Arctic Monkeys — Favorite Worts Nightmare

B.B. King — Sings Spirituals & Eric Burdon — Soul of a Man

Black Sabbath — Best of Black Sabbath & Chris Caffery — Pins and Needles

David Bowie × 3

Dimmu Borgir — In Sorte Diaboli (Miss Vampyria)

Dinosaur Jr — Beyond

Dr. Hook — Hits and History

Elliott Smith — New Moon

Electric Light Orchestra × 5

Erasure — Light at the End of the World

Franky Lee — Cutting Edge

Gary Moore — Close as You Get, Fu Manchu — We Must Obey & Porpucine Tree — Fear of a Blank Planet

Genesis — 1976–1982 & Gongs 70-tal

Grinderman — Grinderman

Groove Armada — Soundboy Rock, Feist — The Reminder & Björk — Volta

Head Cat — Fool’s Paradise

Hallucinations: Psychedelic Pop Nuggets from the WEA Vaults & The Shadows — Greatest Hits Live

Isolation Years — Sign Sign & Pelle Carlberg — In a Nutshell

Joe — Ain’t Nothing Like Me, Bobby Valentino — Special Occasion & The Eclectic Collective — The Flux

Jorn — The Gathering & Unlocking the Past

Korta musikrecensioner XXVIII

Manowar — Gods of War

Maria McKee — Late December

Ne-Yo — Because of You & Robin Thicke — The Evolution of Robin Thicke

Nikki Sudden — The Truth Doesn’t Matter

Nine Inch Nailes — Year Zero

Norman Brown — Stay with Me & Holly Cole — Holly Cole

Punk Rawk & Only Crime — Virulence

Rockhistorik × 4

Rush — Snakes & Arrows

Sahara Hotnights — What if Leaving Is a Loving Thing

The Ark — Prayer for the Weekend

The Concretes — Hey Trouble

Tom McRae — King of Cards & Tori Amos — American Doll Posse