Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan #5 2007

När Gud kom till Berns

Ike Turner på Berns 29 april

Ike Turner.Detta är ett väckelsemöte och jag blev frälst i den mest svängiga tradition som existerar. Men framförallt borde vi alla förstå varför Ike Turners kompand räknas som en av världens mest legendariska band — Kings of Rhythm. Dom består i dag av flera generationer medlemmar som funnits med i Ike Turners närhet sedan minst början av 50-talet.

Pianisten och gitarristen Ike Turner slår tillbaka efter ha varit rockens mest baktalade, nedsänkta och hatade personer, endast känd som Tina Turners hustrumisshandlande man. Nu visar han vad rockskåpet verkligen till slut skall stå. För han gör här dem mest fantastiska konsert jag någonsin sett på länge. Det handlar om genuin spelglädje och framförallt om kärlek till den musik han var med om att skapa. Ike Turner spelar och speglar sitt arv som han själv för nästan 60 år sedan var med och byggde grundstenarna till. Det är en Gud vi ser och han tillsammans får de flesta rockbanden att vilja gå och lägga sig i närmaste hav, för att få skippa efter andan.

Gary Moore.Det är den äkta R&B vi ser och hör Ike Turner spelar och det borde få dagens usla R&B-artister att framstå som charlataner för en usel reklamradiobransch. Nu är det riktigt , musiken blöder, smärtar och ändå dansar den med pur kärlek. Jag hör en man som växt upp med musiken och dessutom är han den helga rockens fader. Han spelar boogierock så att det skvätter. Hans deltabluesmusik borde få Gary Moore att gå hem och ifrågasätta vad han sysslat med de närmaste 25 åren av sitt liv. Han vill vara det som Ike Turners redan är. En man som levde detta blues och rockliv, vilket Gary förmodligen drömmer om att få leva.

Ike Turner & The Kings of Rhythm — A Black Man’s Soul.Bättre blir det hela tiden då han kallar in sin supersexiga sångerska, vars enda nackdel är att hon rör sig, sjunger kraftfullt som och agerar som en tillsatt Tina Turner i allt man kan se. Men det är en betydelselös detalj. Hon och Ike glöder på scenen och det är det viktigaste jag vill se.

När man se denna 76-årige superhjälte med sin energi och kraft så önskar jag att The Killer i mars skulle kunnat haft en bara liten del av Ike Turners styrka istället för en lam sisådärshow.

Till slut måste jag få tilllägga att ordet bra räcker inte till och måste ersättas av ordet magi … ren magi.

Detta måste bli ett av årets bästa gig jag kommer att få se.

Skivtips:

Ike Turner — A Black Man’s soul 1969/2003

Ike Turner — The Sun Sessions 2001

Ike & Tina Turner — Nutbush City Limits 1973

Samlingen Soul Sellers 1980.

Dr. Indie


När Gud gick på Berns

Betyg: 4

Ike & Tina Turner.Ike Turners stora tid här på jorden var väl med Ike & Tina Turner under sextiotalets slut. Sedan skilsmässan och uppbrottet från gruppen har det kommersiellt var nedförsbacke för Ike men inte för Tina. Hög skitsnacksfaktor mellan det forna paret har bara bidragit till Talibanstämpeln på Ike, framför allt efter Tinas bästsäljande bok What’s Love Got to Do with It som också blev film. Uppbackad av hela Hollywood, som naturligtvis ville vara med och dela på kakan, kunde inte Ike gå i clinch och därmed föll hans namn i vanrykte. Han har dock alltid haft ett gott renommé när det gäller musiken i musikälskarkretsar, framför allt därför att branschen alltid påstått att rocken uppfanns 1955 med Bill Haley’s Rock Around the Clock medan Ike-fans envist menat att The Man uppfann rocken 1951 i och med låten Rocket 88. Hur det nu än var med den saken, hade det blivit dags att leva upp till bevis genom att äntra Berns scen för att rocka röven av den fanskara som letat sig dit.

Ike Turner & The Kings of Rhythm — The Sun Sessions.Det första som mötte mig upprörde mig lite om jag ska vara ärlig. På själva golvet framför scenen hade man placerat ut bord för folk som hade förbeställt, vilket innebar att folk hade en anledning att sitta ner — inte rock ’n’ roll. När Ike’s kompband väl kom in på scenen, visade sig den tanken vara alltför sann. Men, what the heck bandet svängde ju och människor med abstinensbesvär i ändalykten får man väl bortse ifrån och dansa på som inget har hänt vilket inte var svårt med tanke på hur bandet svängde. De avverkade ett par tre låtar och helt plötsligt stod captain rock i kulisserna och väntade på sin tur i en guldlamékostym. Mitt i en låt kliver han så ut med ett stomatolleende som sträcker sig från öra till öra. Han slår sig ner bakom det tredje elpianot som står ledigt och uppställt på scenen, och helt plötsligt börjar allt gunga på ett sätt som hotar att bli farligt. Det var rock, det var rythm ’n’ blues på det äkta sättet inte som den nutida som bara är en dold kladdkakesoul, det var blues av delta-typ och det var gungig soul med gospelsväng som kunde få rollatorbundna att dansa hambo i pur glädje. Det mest imponerande var att både Ike och bandet behärskade ett så brett spektra av stilar och låtar. Både Dr. indie och jag dansar bluespogo och kan inte stå still (jo, vi var några av de få som vid det laget stod upp). Bandet fortsätter och Ike sitter och räcker ut tungan åt pressfotograferna när de försöker ta bilder. Det är lek, det är rock och roll när det kliar en pianotangent som bäst. Men snart ska vi imponeras än mer när Ike plockar fram en vit Fender och börjar pumpa bluesriff som om han vore den borne bluesmannen självt. Nu räcker inte bluespogon längre utan Dr. indie och jag buggar hejdlöst och snart reser sig också en och annan från bordsavdelningen och ansluter i en chock-schottis. Plötsligt kommer en sångerska in vars namn jag bara uppfattar flyktigt. Nu sätter Ike & Tina Turners låtar igång, sångerskan har en nästan otäck likhet med en ung Tina när det gäller röst och rörelser. Där blottas den enda anmärkningen jag har på konserten, varför inte låta sångerskan göra sin egen tolkning med sitt egna uttryckssätt. Sanningen är nog att Ike själv tycker att dessa låtar och denna period ur hans karriär är hans enda trumfkort och då får man anpassa sig till vad publiken vill ha. Konserten blir i mitt tycke därmed något sämre nu, då jag inte är någon fan av musik styrd av så kallade fans inskränkta fascism. Nej, släpp musiken fri.

När konserten så är över stapplar Dr. indie och jag ut i stockholmsnatten. Diskussionernas vågor går höga men vi är rörande ense om att gud gick på Berns i kväll och att historieböckerna kanske borde revideras nu. Så snälla rara alla ni kloka och lärda, skriv om ven som uppfann rocken från att tillskrivas en blekfet, ful dilettant som Bill Haley, till att tillerkänna slitvargar som Ike Turner den plats han förtjänar. Denna kväll visade han inte bara hur en rocklåt ska spelas, han fullständigt hyllade all svart musiktradition och det är den förbanne mig värd.

Dr. Da Capo


Hammarén talar

Det legendariska forumet ”Hammarén talar”, HT upphör sakta småning om sin existens, enär utskickslistan är oåtkomlig och sluten för nya prenumeranter, men ersätts av en blogg som i princip motsvarar detta tidigare HT, och utskicken bör inte komma så mycket oftare eller bli vardagligare än tidigare, alltså inte av en daglig var blogg, utan har sin egen smula prägel, möjligen kan inläggen dock börja kompletteras med mera bilder och dikter. Bloggen finns på h;ström, klicka t.ex. under författare http://www.hstrom.nu/f/content/blogsection/5/29/

eller under sidan för Stefan Hammarén http://www.hstrom.nu/f/content/view/29/29/

och sök er längst ned blogglänken http://www.hstrom.nu/f/content/blogcategory/23/70/

/ själv bloggen.

Önskar ni er ett kontinuerligt nyhetsutskick för när bloggen uppdateras, kan det prenumereras, liksom avboka det, på under http://www.hstrom.nu/f/content/view/29/29/ längst ned.

Ni gärna ändå lägga den under era ”favoriter”, och sprid gärna information om den, och vid mån av möjlighet, länka till den på era fina hemsidor.

Det går inte att göra läsar- eller dårinlägg på bloggen, den är sluten enbart för mig, och somliga av er har en trevlig vana att besvara, kommentera utskick på HT, fortsätt mycket gärna med det, svar uppskattas i regel, inläggen avslutas kanske i fortsättningen med en speciell adress för ändamålet stefan.hammaren@gmail.com, så skriv till den eller om ni har någon annan adress till mig.

I praktiken ingen större skillnad, uppdatera er prenumeration och ni får ett besked, och länk till bloggen. I praktiken sparar ni lite utrymme på era brevlådor också. En tid samexisterar gamla HT, men vet inte hur länge värt besväret, beror på, hur det artar sig.

Mr. Snaggus | Dr. Indie | Dr. Rock


Blaskan beräknas utkomma den första måndagen i månaden.
Skicka era artiklar senast lördagen veckan innan, tack!
Bidragen adresseras lämpligen till Redaktionen

Musik

Anthony Hamilton — Southern Comfort

Arctic Monkeys — Favorite Worts Nightmare

B.B. King — Sings Spirituals & Eric Burdon — Soul of a Man

Black Sabbath — Best of Black Sabbath & Chris Caffery — Pins and Needles

David Bowie × 3

Dimmu Borgir — In Sorte Diaboli (Miss Vampyria)

Dinosaur Jr — Beyond

Dr. Hook — Hits and History

Elliott Smith — New Moon

Electric Light Orchestra × 5

Erasure — Light at the End of the World

Franky Lee — Cutting Edge

Gary Moore — Close as You Get, Fu Manchu — We Must Obey & Porpucine Tree — Fear of a Blank Planet

Genesis — 1976–1982 & Gongs 70-tal

Grinderman — Grinderman

Groove Armada — Soundboy Rock, Feist — The Reminder & Björk — Volta

Hallucinations: Psychedelic Pop Nuggets from the WEA Vaults & The Shadows — Greatest Hits Live

Head Cat — Fool’s Paradise

Isolation Years — Sign Sign & Pelle Carlberg — In a Nutshell

Joe — Ain’t Nothing Like Me, Bobby Valentino — Special Occasion & The Eclectic Collective — The Flux

Jorn — The Gathering & Unlocking the Past

Korta musikrecensioner XXVIII

Manowar — Gods of War

Maria McKee — Late December

Ne-Yo — Because of You & Robin Thicke — The Evolution of Robin Thicke

Nikki Sudden — The Truth Doesn’t Matter

Nine Inch Nailes — Year Zero

Norman Brown — Stay with Me & Holly Cole — Holly Cole

Punk Rawk & Only Crime — Virulence

Rockhistorik × 4

Rush — Snakes & Arrows

Sahara Hotnights — What if Leaving Is a Loving Thing

The Ark — Prayer for the Weekend

The Concretes — Hey Trouble

Tom McRae — King of Cards & Tori Amos — American Doll Posse