Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Edith Piaf — Sparven

Edith Piaf.Edith Piafs tidiga livshistoria är höljd i dunkel. Mycket beroende på att hon själv har sopat igen en del av spåren, men också på grund av att myndigheterna inte alltid var så noggrann med sin dokumentation. Vad man vet är att hon föddes som Edith Giovanna Gassion i förorten Belleville utanför Paris av en ensamstående mor med italiensk bakgrund den 19 december 1915. Historien talar om att hon föddes mitt på gatan Rue de Belleville utanför fastigheten där hon och modern bodde. Pappren visar däremot att hon föddes på sjukhus i trakten. Namnet Edith fick hon efter den engelska sjuksköterskan Edith Cavell, som avrättades av tyskarna för att hon hjälpt franska krigsfångar med medicinsk vård efter att de flytt tyska fångläger. Modern Anetta Giovanna Maillard föddes i Livorno Italien, men flyttade tidigt till Paris. Hon försörjde sig som cafésångerska under namnet Line Marsa. Fadern Louis-Alphonse Gassion var gatuakrobat med ett förflutet inom teatern. Tidigt övergavs Edith av båda föräldrarna och hamnade hos mormodern Emma Said ben Mohammed. Namnet kom sig av att mormodern var Kabyl, ett berberfolk från Algeriets bergstrakter. Snart var det dock dags att flytta igen, den här gången tog pappan henne till farmodern i Normandie. Farmodern förestod en bordell, det är här som historien uppstår hur Edith Piaf växer upp i bordellmiljö. Fadern övergav barnet och tog värvning i franska armén och kallades ut i kriget. De psykologiska konsekvenserna av den otrygga och rotlösa barndomen visade sig ganska snart. Från det att hon var tre till det att hon fyllde sju var hon blind. Hon återfick synen vilket var ett mirakel, enligt hennes biografi. När hon var åtta blev hon istället döv, och det förblev hon i sex år framåt.

Under barndomen sparade farmodern pengar för att kunna sända barnet på pilgrimsresa för att kunna hela alla hennes kroppsliga brister. Tanken var att hon skulle tillbe Sankta Thérèse av Lisieux för att kunna hitta bot. Istället tog Edith pengarna och flyttade till Paris dit hennes pappa flyttat tillbaka. Hon bosatte sig på Grand Hotel de Clermont på 18 rue Veron och började arbeta med fadern i hans gatuteater. Snart gick de två dock skilda vägar och istället började Edith försörja sig som gatusångerska. Endast 16 år ung blev hon dock med barn, och snart var hon själv ensamstående mamma med en nyfödd dotter som fick namnet Marcelle. Men tragedierna fortsatte, dottern dog innan ett års ålder i hjärnhinneinflammation.

1935 hade hennes karriär lett henne till kontakt med Louis Leplée som var klubbägare. Han lyckades övertala henne att inleda en scenkarriär. Han hade till och med lyckats få henne att komma över sin extrema nervositet och mindervärdighetskomplex. Hennes lågväxthet, 147 centimeter, hade fått Louis Leplée att mynta smeknamnet La Môme Piaf — Sparvungen. Namnet sparven (Piaf) kom i dubbel bemärkelse att förknippas med henne från nu. Hennes första skiva producerades och publicerades året efter och hette Mon Legionnaire, men kort därefter mördades Leplée. Hon anklagades för mordet men frikändes efter en kort tid. Efter frikännandet kunde hon fortsätta att koncentrera sig på sin skivkarriär som nu blev mer och mer framgångsrik — hon var nu en etablerad artist som rönte stor framgång.

1940 hade hennes karriär blivit så framgångsrik att hon började få specialskrivna verk direktskrivna för henne som huvudrollsinnehavare. Pjäsen Le Bel Indiffèrent av Jean Cocteau var just ett sådant verk. Hon hade också börjat umgås med tidens stora inom olika konstformer, till exempel med skådespelaren Maurice Chevalier och poeten Jaques Borgeat. Hon hade också, mycket beroende på framgångarna, börjat få mer artistisk frihet än vad de flesta i sin samtid fick. Hon samarbetade med många av tidens stora tonsättare där hon kunde utöva inflytande och hon skrev många av sina texter själv. Hon lyfte också fram andra artister och hjälpte dessa i deras karriärer genom att inleda samarbete med dem. En av dessa var Yves Montand, som snabbt blev en återkommande gäst i hennes framträdanden, men också en framträdande gäst i hennes sängkammare.

Denna tid var en problematisk tid även för Edith Piaf. Frankrike var ockuperat och de nya herrarna, tyskarna, var ständiga gäster som publik till hennes framträdanden. Hon var också trots sin storhet, tvungen att umgås med de nya härskarna. Hennes framgångar på One Two Two Club, gav henne de nödvändiga kontakterna inom nazitopparna i Paris. Hon fick tillstånd via dessa att posera för fotografering med franska krigsfångar, officiellt för att höja moralen hos folket, men inofficiellt för att den underjordiska motståndsrörelsen skulle kunna retuschera dessa bilder och använda dessa till att tillverka falska pass åt fångarna så att dessa kunde röra sig fritt i landet. Därmed drog hon sitt strå till stacken för att bekämpa ockupationen genom att använda kontakter som visade sig mer än värdefulla.

När kriget var över kunde hennes karriär åter ta fart genom att hon lanserades utomlands. Turnéer till USA, Sydamerika och övriga Europa företogs och hennes popularitet var större än någonsin. Hennes största framgång, La Vie En Rose som skrevs och spelades in 1945, blev hennes stora profillåt var hon än framträdde. Hon uppträdde under sin USA-turné 1956-1957, inte mindre än åtta gånger på Ed Sullivan Show och två gånger på Carnegie Hall. Charles Aznavour, som var ytterligare en artist hon hjälpte till framgång, följde med både till USA och under hennes Frankrike-turné som företogs under dessa två år. Det som tyvärr höll hennes höga tempo uppe var tyvärr två tragiska omständigheter. Det första var att glömma sin stora kärlek, Marcel Cerdan, som tragiskt dog i en flygplanskrasch 1949. Det andra var den egna olyckan i en bilkrasch hon hade råkat ut för 1951. Smärtorna gjorde att hon fått morfin utskrivet och snart var hon hopplöst beroende. Så viljan att glömma och ett konstant morfinrus var det som fick henne att orka med ett annars högt uppskruvat tempo. Mellan 1955 och 1962 genomförde hon ett antal konserter på Olympia i Paris som för evigt kommer att vara inetsat i varje fransmans hjärta. Konserterna anses än i denna dag vara så klassiska, att de ännu betraktas som förebilder på hur konserter där artister ger allt ska utföras. Ända sedan dessa konserter genomfördes har de funnits ute i handeln både på LP och CD. 1963 Kom hennes sista inspelning, L’homme de Berlin och samma år dog hon i sviterna efter cancer. En lite bisarr detalj kring hennes död var att samma dag dog hennes mångårige vän Jean Cocteau. Hennes begravning fick aldrig hållas med katolska seder eller i kyrka på grund av ett beslut av katolska kyrkan i Paris grundat på hennes levnadsstil. Trots detta hölls en begravningsprocession genom Paris gator som bevittnades av flera hundratusen åskådare. Större delen av Paris trafik stod stilla under processionen och på Pierre Lachaise-kyrkogården där hon begravdes, bevittnades jordsättningen av hennes närmaste vänner samt mer än 40 000 fans.

Så sent som nu i februari 2007 premiärvisades en filmdramatisering av Edith Piafs liv på Berlins filmfestival som kort senare fick svensk premiär. Filmen regisserades av Olivier Dahan och i huvudrollen sågs Marion Cotillard. I Frankrike fick filmen titeln La Mome, och i övriga världen fick den titeln La Vie en Rose. Filmen fick inte särskilt bra kritik, men kan fungera som en introduktion till levnadsödet Edith Piaf för den som är intresserad.

Vill man komma över hennes musik är samlingsplattor den enklaste vägen, också de tidigare nämnda liveplattorna från Olympia är att rekommendera. Ska jag lägga in en personlig åsikt ska skivan du köper innehålla de äldre låtarna. Tittar man på hennes karriär är nämligen kvalitetsskillnaden ganska stor mellan de tidigaste låtarna och de senare. Hennes musikaliska storhetsperiod varade mellan 1935 och cirka 1950. Hennes komersiella storhetstid däremot startade 1948 och slutade 1963.

Dr Da Capo

Musik

2Pac — The 10th Anniversary Collection & Styles P — The Ghost Sessions

Amerie — Because I Love It & Tank — Sex Love & Pain

Anna Nygren — In a Sentimental Mood

Bananarama — The Greatest Hits & More More More, Cyndi Lauper — Very Best of Cyndi Lauper & Sophie Ellis-Bextor — Trip the Light Fantastic

Beverly Knight — Music City Soul

Black Rebel Motorcycle Club — Baby 81

Brett Anderson — Brett Anderson

Chris Cornell — Carry On

Docenterna — Jag tar mitt liv med popmusik: 1980–2007

Dr. Indies musikmix VIII

Dream Theater — Systematic Chaos

E3 — One Soul, Carla Diamond — Unearthed, Paul Taylor — Ladies Choice & Rihanna — Good Girl Gone Bad

Eldkvarn — Svart Blogg

Ella Fitzgerald — Forever Ella & Michael Buble — Call Me Irresponsible

Ghost Club — Suicide Train

Hans Appelqvist — Sifantin och mörkret

Joan Armatrading — Into the Blues

George Jones — 40 Years of Duets, Jason Michael Carroll — Waitin’ in the Country & JJ Grey & Mofro — Country Ghetto

R. Kelly — Double Up, Carl Thomas — So Much Better & Daddy Yankee — El Cartel: The Big Boss

Korta musikrecensioner XXIX

Laakso — Mother, Am I Good Looking?

Manic Street Preachers — Send Away the Tigers

Paul McCartney — Memory Almost Full, Maps — We Can Create & The Bravery — The Sun and the Moon

Megadeth — United Abominations (Miss Vampyria)

Ozzy Osbourne — Black Rain

Pain — Psalms of Extinction (Miss Vampyria)

Paul Weller — Hit Parade

Peter Green — Supernatural

Pluxus — Solid State & Slagsmålsklubben — Boss for Leader

REO Speedwagon — Find Your Own Way Home

Sällskapet — Sällskapet

Scorpions — Humanity-Hour 1

Sinéad O’Connor — Theology

Sizzla — Reggae Salute, DJ Rondon — Dancehall Reggae 40 & Svenska Akademin — Gör det ändå

The Chemical Brothers — We Are the Night

Traste & Superstararna — Du din jävla sopa

Travis — The Boy with No Name

U.D.O. — Mastercutor

Rufus Wainwright — Release the Stars & Thomas Hellman — Departure Songs

Wilco — Sky Blue Sky