Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Link Wray-special

Link Wray — Rockens pionjär

Link Wray.Dunn — North Carolina har aldrig varit världsnavet och kommer troligen aldrig att bli det. Med cirka 10 000 innevånare vid det senaste sekelskiftet får staden nog lov att betecknas som ytterligare en av de sömniga småstäderna som ligger utspridda i det som kallas mid-west. En sak kommer dock staden alltid att kommas ihåg för och det är för att Fred Lincoln Wray föddes här den 2 Maj 1929. Lincoln var väl inte hans favoritnamn, så snabbt blev det ”Link” som blev hans epitet här i livet. ”Link” blev så småningom känd för världen som Link Wray och för att ha förändrat och förnyat rockmusiken när den var i sin linda.

Vid åtta års ålder lärde Link Wray känna en karnivalsarbetare som gick under namnet Hambone. Hambone var kringresande som jobbade på olika ställen och var afro-amerikan och därför väl bevandrad i bluestraditionen. En av hans färdigheter var att han kunde spela slide-gitarr vilket den unge Link snart lärde sig genom Hambone på sin nyinskaffade gitarr.

Så småningom flyttade familjen ett antal gånger på grund av faderns jobb, och till sist blev det dags för Link Wray att göra lumpen vilket slutade i Korea. Krig är ju aldrig roligt men 1956 var han tillbaka i USA och den nya adressen blev Accokeek i Maryland. Ganska snart begärde dock Link förflyttning då han fortfarande var knuten till armén, till Arizona som blev hans nya hem ända fram till 1970-talet då han flyttade till San Francisco.

Vad som var värre var att han nu efter kriget fick diagnosen tuberkulos, en sjukdom som kostade honom ena lungan samt domen att aldrig mer kunna sjunga. Därför kom Link Wray’s musikaliska karriär att koncentreras på gitarrspelandet, men trots detta har han gjort en och annan sånginsats. Men det var ju ingen förlust, eftersom hans karaktäristiska gitarrspel var något som skulle ta honom långt.

Hans tidigaste inspelningar kom med det egna bandet Lucky Wray And The Lazy Pine Wranglers som framträdde i TV-programmet Milt Grant’s House Party. Programmet var en variant av American Bandstand och var en Washington DC-inspelad country and western show. Så det var alltså inom den gryende countryn som Link Wray debuterade 1956, nu under det omändrade namnet Lucky Wray And The Palinuno Ranch Hands. Bandet hade skrivit på för Stanley Records men som de flesta band fick man hanka sig fram. Genom Tv-showen fick bandet chansen att backa upp andra artister och några av de som bandet kompade var Fats Domino och Ricky Nelson. Ett av dessa band som kompades av Lucky Wray And The Palomino Ranch Hands var The Diamonds som tog med sig bandet på turné. Inför en spelning i Fredricksburg Virginia jammade bandet backstage för att repa in låten The Stroll, när Link Wray av en händelse började lägga in blues-ackord och licks. Det ena ledde till det andra och snart föddes låten Rumble som kom att bli bandets första hit. För er som inte vet vilken låt det är, kan det hjälpa att säga att låten är det inledande ledmotivet till filmen Pulp Fiction. Låten blev snabbt populär och bandet skrev snart på ett nytt kontrakt för att ge ut Rumble som single och därefter ett fullängdsalbum. 1958 Släpptes så singeln Rumble och samma år kom fullängdaren White Lightning (se recension i månadens nummer), den sista återutsläpptes så sent som i år på CD. Rumble blev en stor hit inte bara i USA utan också i Storbritannien och delar av övriga Europa. Den väckte en del anstöt när den kom, eftersom den sades handla om gängbråk alternativt sexuella aktiviteter. Låten kom att betyda mer än mycket för många framtida stora artister. Pete Townshend började spela gitarr tack vare den, Bob Dylan svor att bli artist efter att ha hört den och Marc Bolan var inte sen att lova samma sak för att nämna några.

Karriären rullade nu på i ett stadigt tempo, flera låtar följde upp succén med Rumble till exempel Raw Hide, Ace Of Spades, Jack The Ripper och så vidare. Link Wray’s skitiga gitarr sound och svängiga stil var både smittande och influerade många andra, som till exempel alla surfband som dök upp 1959/1960 som till exempel Surfaris och Dick Dale And The Daletones.

Link Wray var under hela sin livstid en person som ofta pratade om sitt ursprung — det ursprungsamerikanska. Hans stamtillhörighet har jag ingen aning om men han fick många fans även i dessa grupper. Hans ursprung går igen i tre andra kompositioner som han skrev eller framförde Shawnnee, Apache och Comanche. Apache var inte en låt han själv skrev, det gjorde Jerry London, men som han fick en hit med. Samma hit gjorde engelska The Shadows en version av senare under 60-talet. För sin livsgärning som talesman för de ursprungsamerikanska grupperna i USA, valdes han in i Native American Hall Of Fame 2006.

Link Wray’s storhetstid varade från 1958 till 1971.

På åttiotalet träffade han en danska, Olive som studerade ursprungsamerikans kultur i USA då de träffades och snart hade han bosatt sig i Danmark. Det nya landet blev basen för ett intensivt turnerande under återstoden av hans liv. Den femte november 2005 dog Link Wray och begravdes på en kristen begravningsplats i Köpenhamn.

Link Wray kommer framför allt att kommas ihåg som en av gitarrspelets nyskapare och utvecklare. Lyssna på en låt som Run Chicken Run så förstår ni vad jag menar. I denna låt får han gitarren att låta som kycklingkvitter. Han kommer också att kommas ihåg för sin utveckling av rocken som musikform, där han kom att bli stilbildare för grupper som The Who, The Beatles och The Shadows. Att karln skapade en hel musikscen med surfgrupper är också en bonus. Hans livsgärning slutade dock inte med detta, som talesman för en hel befolkningsgrupp satte han diskussionen på kartan om denna grupps livssituation. Deras kultur och rättigheter i samhället fick tack vare människor som Link Wray en större plats i Amerikansk debatt. Det är med andra ord en person som har uträttat mer under sin livstid, än vad hela befolkningsgrupper uträttar under en kollektiv levnad.

Dr Da Capo

Musik

2Pac — The 10th Anniversary Collection & Styles P — The Ghost Sessions

Amerie — Because I Love It & Tank — Sex Love & Pain

Anna Nygren — In a Sentimental Mood

Bananarama — The Greatest Hits & More More More, Cyndi Lauper — Very Best of Cyndi Lauper & Sophie Ellis-Bextor — Trip the Light Fantastic

Beverly Knight — Music City Soul

Black Rebel Motorcycle Club — Baby 81

Brett Anderson — Brett Anderson

Chris Cornell — Carry On

Docenterna — Jag tar mitt liv med popmusik: 1980–2007

Dr. Indies musikmix VIII

Dream Theater — Systematic Chaos

E3 — One Soul, Carla Diamond — Unearthed, Paul Taylor — Ladies Choice & Rihanna — Good Girl Gone Bad

Eldkvarn — Svart Blogg

Ella Fitzgerald — Forever Ella & Michael Buble — Call Me Irresponsible

Ghost Club — Suicide Train

Hans Appelqvist — Sifantin och mörkret

Joan Armatrading — Into the Blues

George Jones — 40 Years of Duets, Jason Michael Carroll — Waitin’ in the Country & JJ Grey & Mofro — Country Ghetto

R. Kelly — Double Up, Carl Thomas — So Much Better & Daddy Yankee — El Cartel: The Big Boss

Korta musikrecensioner XXIX

Laakso — Mother, Am I Good Looking?

Manic Street Preachers — Send Away the Tigers

Paul McCartney — Memory Almost Full, Maps — We Can Create & The Bravery — The Sun and the Moon

Megadeth — United Abominations (Miss Vampyria)

Ozzy Osbourne — Black Rain

Pain — Psalms of Extinction (Miss Vampyria)

Paul Weller — Hit Parade

Peter Green — Supernatural

Pluxus — Solid State & Slagsmålsklubben — Boss for Leader

REO Speedwagon — Find Your Own Way Home

Sällskapet — Sällskapet

Scorpions — Humanity-Hour 1

Sinéad O’Connor — Theology

Sizzla — Reggae Salute, DJ Rondon — Dancehall Reggae 40 & Svenska Akademin — Gör det ändå

The Chemical Brothers — We Are the Night

Traste & Superstararna — Du din jävla sopa

Travis — The Boy with No Name

U.D.O. — Mastercutor

Rufus Wainwright — Release the Stars & Thomas Hellman — Departure Songs

Wilco — Sky Blue Sky