Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Link Wray-special

Link Wray — White Lightning: Lost Cadence Sessions ’58 B.B.B.B.

Rollercoaster Records

Link Wray — White Lightning: Lost Cadence Sessions ’58.Cadence Records var bolaget som 1958 fick äran att ge ut Link Wrays album White Lightning. Albumet var uppföljaren till singlen Rumble som kom samma år och denna var redan en stor hit i både USA och Storbritannien. Att albumet också det skulle bli en kioskvältare var väl ingen kvalificerad gissning. Debuten hade egentligen kommit 1956 med albumet I Sez Baby på skivbolaget Kay Records, men detta var ett album som få kunde köpa då distribution i stort sett skedde ur Links baklucka på bilen. Nej, det var White Lightning som blev hans kommersiella genombrott och hans första ”riktiga” skiva. När skivan var klar hade dock Cadence Records ägare Archie Bleyer i all sin vishet kommit fram till att låtar som Rumble undergrävde Ameikansk ungdoms moral och därför var subversiv. Sagt och gjort, redan 1958 drogs skivan in och Link Wray löstes från sitt kontrakt. Skivan har återutgetts först i år genom det lite mer vidsynta bolaget Rollercoaster Records, alltså nästan 50 år senare. Men nu kan den äntligen köpas och höras igen, det är därför en stor ära att för Blaskans räkning få recensera den.

Link Wray ville egentligen sjunga förutom att leverera sin egensinniga gitarrstil, men tack vare tuberkulos och bara en fungerande lunga gick det åt pipan. Skivan är därför en nästan ren instrumental affär, det är bara låten The Freeze som är undantagen denna regel. Jag ska erkänna att instrumental musik inte i längden är min favoritmusik, men Link Wray är undantaget som motsäger den regeln. Detta mycket tack vare hans bländande gitarrteknik som aldrig blir tråkig. Det är istället enormt underhållande när han leker loss, det händer hela tiden något lyssningsvärt. Där andra stagnerar och blir tråkiga, blir Link Wray hela tiden mer och mer underhållande på grund av det där lilla extra. Lyssna till exempel på hur han börjar plocka med disackord som fullständigt bryter mot tonarten i övrig musik mitt i låten Drag Race. Resultatet blir om inte annat, att man hajar till och för ögonblick börjar leta efter den röda tråden. Hör också hur han väver in Spanska teman i gitarrspelet i låten Pancho Villa, vilket genast fångar i varje fall mitt öras intresse. Roas du mer av det, kanske gitarrlekarna med utspacade effekter i Missing Link kanske få smilbandet att peka uppåt. Vildsintheten i Comanche med avgrundsvrål på valda ställen av Link Wray, tilltalar i vilket fall som helst mig mycket. Detta är kanske det där ögonblicket som gör denna skiva så stor. Råhet möter bländande rock som svänger med ett sådant där överdäng som bara rocksnubbar som Link Wray får fram. När han dessutom följer upp med en svänggängsversion av Rebel Rouser som låter så där självklar, då är jag helt såld. Lyssna särskilt på den här låtens gitarriff i mitten som bryter alla mönster. Så här låter en ssnn gitarrfantom med kindergarten-looken i ögonen.

Link Wray fortsätter på samma inslagna väg, genom att leka wah-wah med det mesta. Kombinationen av bländande gitarrteknik och ren lek tar musiken till nya höjder. De små guldkornen levereras i en outsinlig ström, ett efter ett. I varje fall jag kapitulerar totalt inför det här. Min enda förhoppning är att fler ska hitta den skatt och göra samma sak.

Man upphör inte att förvånas över hur kriminellt det har varit, att undanhålla denna lilla ädelsten från våra öron under nästan 50 års tid. Ställ Archie Blayer inför rätta för brott mot mänskligheten, troligen blir en eventuell dom postum. Slut på kveruleringarna för idag, för nu kan man inhandla den, det är mer än vad man kunnat tidigare.

Dr Da Capo

Musik

Link Wray-special

Link Wray — Rockens pionjär

Link Wray — White Lightning: Lost Cadence Sessions ’58

Link Wray — Guitar Preacher

2Pac — The 10th Anniversary Collection & Styles P — The Ghost Sessions

Amerie — Because I Love It & Tank — Sex Love & Pain

Anna Nygren — In a Sentimental Mood

Bananarama — The Greatest Hits & More More More, Cyndi Lauper — Very Best of Cyndi Lauper & Sophie Ellis-Bextor — Trip the Light Fantastic

Beverly Knight — Music City Soul

Black Rebel Motorcycle Club — Baby 81

Brett Anderson — Brett Anderson

Chris Cornell — Carry On

Docenterna — Jag tar mitt liv med popmusik: 1980–2007

Dr. Indies musikmix VIII

Dream Theater — Systematic Chaos

E3 — One Soul, Carla Diamond — Unearthed, Paul Taylor — Ladies Choice & Rihanna — Good Girl Gone Bad

Eldkvarn — Svart Blogg

Ella Fitzgerald — Forever Ella & Michael Buble — Call Me Irresponsible

Ghost Club — Suicide Train

Hans Appelqvist — Sifantin och mörkret

Joan Armatrading — Into the Blues

George Jones — 40 Years of Duets, Jason Michael Carroll — Waitin’ in the Country & JJ Grey & Mofro — Country Ghetto

R. Kelly — Double Up, Carl Thomas — So Much Better & Daddy Yankee — El Cartel: The Big Boss

Korta musikrecensioner XXIX

Laakso — Mother, Am I Good Looking?

Manic Street Preachers — Send Away the Tigers

Paul McCartney — Memory Almost Full, Maps — We Can Create & The Bravery — The Sun and the Moon

Megadeth — United Abominations (Miss Vampyria)

Ozzy Osbourne — Black Rain

Pain — Psalms of Extinction (Miss Vampyria)

Paul Weller — Hit Parade

Peter Green — Supernatural

Pluxus — Solid State & Slagsmålsklubben — Boss for Leader

REO Speedwagon — Find Your Own Way Home

Sällskapet — Sällskapet

Scorpions — Humanity-Hour 1

Sinéad O’Connor — Theology

Sizzla — Reggae Salute, DJ Rondon — Dancehall Reggae 40 & Svenska Akademin — Gör det ändå

The Chemical Brothers — We Are the Night

Traste & Superstararna — Du din jävla sopa

Travis — The Boy with No Name

U.D.O. — Mastercutor

Rufus Wainwright — Release the Stars & Thomas Hellman — Departure Songs

Wilco — Sky Blue Sky