Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Världsförändrare

Sex Pistols — Never Mind the Bollocks Here’ The Sex Pistols

Utgivningsår: Maj 1977

Producenter: Chris Thomas & Bill Price

Sex Pistols — Never Mind the Bollocks Here’s The Sex Pistols.I sin ivriga och förhoppningsvis sällan klåfingriga iver att utveckla blaskan, har redaktionen denna månad stoltheten att presentera ytterligare ett steg i denna utveckling. I månadens nummer ser artikelserien ”skivan som förändrade världen” dagens ljus. Tanken är att denna länk ska vara ett forum för tankar och uttryck om en bestämd skiva som betytt mycket för någon av oss. Vi skriver en artikel var så nästa gång är det Dr Indies eller Dr Rocks tur. God läsning och glad sommar önskar vi på blaskans redaktion.

I maj 1977 exploderade västvärlden i ett fullständigt ljuvligt kaos som fick en hel tonårsgeneration att unisont sätta fingret i luften och torrlägga många munnar då spottet tog slut, en hel föräldrageneration kippade efter andan av ren skräck. Föräldrarnas kollektiva moralpatos backades så gärna upp av en enad front från hem & skola föreningen vars indignation inte visste några gränser. Hur vågade denna grupp sjunga om anarki och att det inte fanns någon framtid och varför framhärdade dom att skapa musik som kunde hänrycka en hel generation så.

För oss tonåringar däremot var livet ljuvligt. Äntligen hade vi hittat en musikform som inte bara retade gallfeber på de flesta över 20. Vi hade hittat något som i ett enda svep skulle jaga velourmjukisar, proggare, feminister med näbbstövlar och palestinasjal och gamla insnöade Beatlesfreaks till skogs. Dessa hypersjuka 40-talister och annat löst pack som höll oss i ett missriktat vänstervåld där hjärntvätt ingick på daglig basis, nu skulle dom få tillbaka med råge. När dessutom musiken var en smärre sensation, var valet inte svårt — över en natt blev jag frälst, jag blev punkare.

Musiken var en enkel anrättning bestående av en råhet som få hade hört förut. Faktum var att första lyssningen och alla andra lyssningar också för den delen, bara kunde jämföras med en solid vägg som kom efter dig. Kraften och urladdningen var, för att uttrycka mig milt, så enorm att man kippade efter andan. Det var det fetaste och råaste soundet som någon över huvud taget dittills hade tänkt ut. Låtarna kittlade dödsskönt i kistan och vittnade om total desperation. Vem sjutton kunde stå still när något så brutalt framfördes?

Gitarren var vässad för oväsen, Johnny Rottens röst ryade och alltihop backades upp av det sämsta i backup-väg men vem fan brydde sig om det? Låtarna var ju hela tiden i ditt ansikte och släppte inte taget, lite grann som alien som kom två år senare. Konceptet att aldrig skapa en låt längre än 2-2.30 var nästa genidrag. Det tryckte liksom ihop låtarna och borta var plötsligt det där tråkiga fenomenet som föregått punken med låtar på upp till 10 minuter som bara drog ut på allting till man inte orkade mer. Istället blev låtarna som ett slags koncentrat av vad som utgjorde en bra rocklåt, det bästa blev kvar helt enkelt.

Mod var nästa faktor. Jag hade redan på den tiden besökt Storbritannien ett antal gånger och några saker lärde man sig med en gång. Drottningen, kyrkan och riket var heliga graaler man inte fuckade med. Helt plötsligt stod där en grupp som lagom till drottningens 25-års jubileum, sjöng om hennes brist på mänsklighet och vågade gå till frontalangrepp. ”She ain’t no human being” lyder en strof ur God Save the Queen, och indignationen i konungariket visste inga gränser. Trots detta fanns det ingen tvekan om vem som sa sanningen om tillståndet i landet och vem som försökte sopa problemen under mattan. Hela den infekterade debatten som följde gick till och med så långt att uppretade bybor i en by i Wales brände dockor föreställande Sex Pistols (se den utmärkta filmen Filth And The Fury av Julian Temple), och att singeln Anarchy In The UK inte fick tryckas upp, distribueras eller säljas i Storbritannien då den uppmanade till samhällsomstörtande verksamhet. Ett faktum som inte hindrade att singeln smugglades in och såldes ändå, själv har jag ett 12″-exemplar upptryckt i Frankrike och sålt under disk i London 1977 — hush hush!

Rykten om plattan cirkulerade också flitigt. Ett gick ut på att ingen i bandet kunde spela (helt sant men vem bryr sig, det var ju bara ytterligare en merit!) Istället var en gitarrist vid namn Chris Spedding tvungen att kallas in för att lära bandet spela. Ingen vet om detta är sant, bandmedlemmarna har aldrig någonsin erkänt eller sagt något i intervju. Ett annat rykte sa att bandets första kontrakt med EMI bröts på bolagets order sedan bandet inbjudits till en fest som man tillsammans med The Bromley Contigent (Siouxsie Sioux och Severin Severin från Siouxsie And The Banshees bland annat) slog sönder. Ironiskt nog fick man genast ett nytt kontrakt som skrevs under utanför Buckingham Palace, och att samtidigt köptes utgivningsrätten i Europa av bolaget Virgin som i stora delar av denna kontinent distribueras av … EMI! Ett tredje rykte sa att bandet knarkade så att det knakade, ett rykte som visade sig alltför sant. 1979 Dog Sid Vicious som en följd av lång tids drogberoende och Steve Jones (gitarr) kämpade långt in på 80-talet för att bli fri sitt heroinberoende.

Never Mind The Bollocks blev den första och den sista skivan med bandet samlat. Redan året efter hoppade Johnny Rotten av och bandet blev aldrig mer. Ett antal försök gjordes för att fortsätta utgivningen av skivor, men innehållet var ofta ett hopkok av skit och skåpmat med de gamla låtarna i repris. Det var dessutom uppenbart att det var Malcolm McLarens sätt att mjölka det göttigaste ur en kassako medan tid ännu var. Under de sista tio åren har bandet samlats för två återföreningsturnéer (tror jag), men sanningen i vitögat så blir de nog aldrig vad de var. Det handlar som alltid om pengar och överlevnad.

Trots tragiska omständigheter och smutsiga tricks, är Never Mind The Bollocks en måste skiva. En högoktanig arselvrängare som fick oss fantaster att jubla, och vi jublar än i denna dag. Så sent som nu i maj månad ordnades en festkväll på kägelbanan här i Stockholm, för att påminna världen om att det i år var 30 år sedan skivan släpptes. Band som var inbjudna framförde covers på låtarna från plattan. Detta är en klar värdemätare på att än i denna dag betyder denna platta allt, även för musiker verksamma idag. Den är med andra ord en värdig rockklassiker som inte bara har sin givna fanskara, utan också sin givna plats i rockens hall of fame.

Dr Da Capo

Musik

2Pac — The 10th Anniversary Collection & Styles P — The Ghost Sessions

Amerie — Because I Love It & Tank — Sex Love & Pain

Anna Nygren — In a Sentimental Mood

Bananarama — The Greatest Hits & More More More, Cyndi Lauper — Very Best of Cyndi Lauper & Sophie Ellis-Bextor — Trip the Light Fantastic

Beverly Knight — Music City Soul

Black Rebel Motorcycle Club — Baby 81

Brett Anderson — Brett Anderson

Chris Cornell — Carry On

Docenterna — Jag tar mitt liv med popmusik: 1980–2007

Dr. Indies musikmix VIII

Dream Theater — Systematic Chaos

E3 — One Soul, Carla Diamond — Unearthed, Paul Taylor — Ladies Choice & Rihanna — Good Girl Gone Bad

Eldkvarn — Svart Blogg

Ella Fitzgerald — Forever Ella & Michael Buble — Call Me Irresponsible

Ghost Club — Suicide Train

Hans Appelqvist — Sifantin och mörkret

Joan Armatrading — Into the Blues

George Jones — 40 Years of Duets, Jason Michael Carroll — Waitin’ in the Country & JJ Grey & Mofro — Country Ghetto

R. Kelly — Double Up, Carl Thomas — So Much Better & Daddy Yankee — El Cartel: The Big Boss

Korta musikrecensioner XXIX

Laakso — Mother, Am I Good Looking?

Manic Street Preachers — Send Away the Tigers

Paul McCartney — Memory Almost Full, Maps — We Can Create & The Bravery — The Sun and the Moon

Megadeth — United Abominations (Miss Vampyria)

Ozzy Osbourne — Black Rain

Pain — Psalms of Extinction (Miss Vampyria)

Paul Weller — Hit Parade

Peter Green — Supernatural

Pluxus — Solid State & Slagsmålsklubben — Boss for Leader

REO Speedwagon — Find Your Own Way Home

Sällskapet — Sällskapet

Scorpions — Humanity-Hour 1

Sinéad O’Connor — Theology

Sizzla — Reggae Salute, DJ Rondon — Dancehall Reggae 40 & Svenska Akademin — Gör det ändå

The Chemical Brothers — We Are the Night

Traste & Superstararna — Du din jävla sopa

Travis — The Boy with No Name

U.D.O. — Mastercutor

Rufus Wainwright — Release the Stars & Thomas Hellman — Departure Songs

Wilco — Sky Blue Sky