Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Little Richard — den verklige kungen av rock

Little Richard.Få visste att Richard Wayne Pennyman, född den 5/12 1932 mer känd som Little Richard, skulle bli en av 50-talets största och viktigaste rockartister. Han stod nämligen redan från början av sin karriär, för något helt annorlunda som få andra hade. Hans tidigaste karriär startade i slutet av 40-talet och bestod av en spretig blandning av boogie-woogie, rythm ’n’ blues och gospel. Att han dessutom kryddade alltihop med back-beats, funkiga saxofonsolon och raspiga skrik, gjorde inte honom mindre udda. Från och med 1951 började han spela in eget material, men det var 1955 som tiden hann ikapp hans stil som var långt före sin tid. Låten som satte honom på rockkartan hette Tutti Frutti och förändrade allt. Tutti Frutti utnämndes för lite sedan, till den viktigaste låten i rockens historia av tidningen Mojo: ”utan denna låt, skulle inget annat ha existerat” skrev New Orleansmusikern Dr. John (fint namn!). Sångens ohejdade ös, de fullständigt vettlösa skriken, pianorullningarna och att allt är inspelat utan säkerhetsbälten gör denna låt också i mina öron till en av de stora i rockens historia.

Musikerna som var med vid inspelningen shakar helt ohejdat och det är inget man stoppar i första taget. Fram till 1957 följde Little Richard upp med flertalet låtar, bland annat Long Tall Sally som också den är en milstolpe.

Vad som gör Tutti Frutti rent av ekivok är det faktumet att envetna historier hävdar att idén till låten tillkom då en lite småfull Little Richard sent en kväll under en spelning med bandet Tempo Toppers, började sjunga en gammal censurerad bluesdänga av Lucille Bogan, denna låts namn var också Tutti Frutti men var betydligt mer rättfram i texten. Bara titeln är nämligen rätt grovkornig då Tutti Frutti vid tidpunkten, var en term som användes inom bögkretsar för att beskriva analsex. Det lite hrm, speciella med Lucille Bogans version av Tutti Frutti, är att den ger en grafisk beskrivning i texten av sex och återigen speciellt anal sådan. Orginaltexten gick som följer: ”Tutti Frutti, good booty/If it don’t fit, don’t force it/You can grease it, make it easy”. Jag avstår helst en översättning av denna text på grund av min blygsamma natur. Little Richards egen förklaring är betydligt mer vardagsnära. När han startade sin karriär 1951 gick det knackigt i början. När hans far dessutom sköts ihjäl 1952 och äldsta brodern var i Korea för att panga på Nordkoreaner och Kineser, hade den unge Richard inget annat val än att dryga ut inkomsterna för att försörja familjen med småsyskon och änkan till mor. Han tog anställning på en lokal diner (en typ av café/enkel restaurang) i Macon och där började han med det lägsta jobbet tänkbart — diskning. Varje dag drog chefen in mer disk med ett stort flin på läpparna, vilket fick den unge mannen att ilskna till. Han kunde inte säga ifrån då han var i underläge och i stort behov av lönen, men en dag tog han mod till sig. När bossen som vanligt kom ut med mer disk sade den unge uppstudsige Richard ”A-wop-bop-a-loo-mop-a-lop-bam-boom take ’em out!” Så var en av rockens odödliga inledningar född, men jag vet i fåglarne om jag tror på den versionen.

En annan del av Little Richards karriär som gjorde honom udda, är att redan från de tidigaste åren av sin karriär experimenterade med den kvinnliga sidan av sin person. Hans hår påminde vagt om kvinnliga frisyrer, han klädde sig gärna i kläddetaljer som av samtiden ansågs vara kvinnliga och många av hans tidigaste fans var vad man kallar transvestiter men också homosexuella kunde ses i publiken på hans spelningar.

Redan samma år som han släppte Long Tall Sally, 1957 fick den blott 25-årige Little Richard en uppenbarelse och rocken förlorade en av sina stora till Jesus. Visserligen var Jesus där han egentligen startade, då han sjöng i gospelgruppen Tiny Tots i sin farfars kyrka i Macon Georgia. Men redan tidigt i sitt liv kom den unge Richard i kontakt med synden i form av fadern som försörjde sig och sin familj på att sälja illegal sprit under förbudstiden, så både förtappelsen och rättfärdigheten bodde i den unge Richards kropp från tidiga barnaår. Kanske inte konstigt att han så småningom föll för frestelsen att spela den syndfulla rockmusiken.

Men vi är många syndare som lät oss förledas av Little Richards vansinnesskrin och ostoppbara röj, några av dem som tackat gud offentligt för att Little Richard fick spela in plattor är förutom Dr. John, Keith Richard (Rolling Stones), James Brown — The Godfather of Soul och The Beatles (som i början av sin karriär framförde Little Richards låtar).

Visserligen fortsatte han att uppträda men inspelningarna av nya låtar upphörde 1957 — synd i mer än religiös bemärkelse. Så småningom började Little Richard utöva pastorsyrket men han har aldrig släppt kontakten med musiken. Han gör fortfarande enstaka spelningar och i varje fall till för lite sedan kunde man fortfarande märka det explosiva i hans stil. Mellan 1951 och 1957 var Richard Wayne Pennyman den viktigaste artisten och den verklige kungen av rock. Andra låtar värda att nämna ur Little Richards karriär är Good Golly Miss Molly, I Hear You Knockin’, Jenny Jenny och Rip It Up.

Vid en tidpunkt i USA:s historia som präglades av institutionaliserad rasism var det självklart att sådana halvmesyrer som Bill Haley och Elvis Presley utsågs till rockens kungar. Hade vett och sans fått råda så fanns det egentligen bara en som kunde aspirera på den titeln och hans namn var Little Richard. Vi på blaskan rekommenderar starkt att du som är lite yngre och som inte snubblat över denna opolerade diamant som han utgör, genast införskaffar ett antal låtar som alla kom att förändra rocken så som vi känner den idag. Särskilt Tutti Frutti är ingen låt man får missa, men flertalet av de andra låtarna är också oundvikliga.

Dr. Da Capo

Backspegeln.

Little Richard — den verklige kungen av rock

Musik

50 Cent — B.C. Before Curtis & T.I. — T.I. vs. T.I.P.

Akon — In My Ghetto

Aleksandr Skrjabin — Vers la flamme

Alf — Din gråtande clown

Bon Jovi — Lost Highway

Crowded House — Time of Earth

Dale Watson — From the Cradle to the Grave

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dr. Indies musikmix IX

Evanescence — Justice

Freedom Call — Dimensions

Gary Glitter — Many Happy Returns: The Hits & Sweet — Hit Collection

Graham Parker — Don’t Tell Colombus

Happening, Alive and Nasty: The EMI Punk Singles Collection & Bad Religion — New Maps of Hell

Interpol — Our Love to Admire

Justice — Cross, Lifehouse — Who We Are & David Guetta — Pop Life

Korta musikrecensioner XXX

Marilyn Manson — Eat Me, Drink Me

Mauro Scocco — Ljudet av tiden som går & Per Gessle — En händig man

Mavis Staples — We’ll Never Turn Back & Carla Thomas — The Queen Alone

Mustasch — Latest Version of the Truth

Nouvelle Vague — Bande a part

Patti Smith — Twelve

Poison — Poisond & Velvet Revolver — Libertad

Ryan Adams — Easy Tiger

Lisa Rydberg & Gunnar Idenstam — Bach på svenska

Scariot — Momentum Shift

Smashing Pumpkins — Zeitgeist

Soundtrack för sommaren

Svensk Postpunk Klassiker

The Police — The Police, Tim Armstrong — A Poets Life, Social Distortion — Greatest Hits & No Fun at All — Touchdown

The Polyphonic Spree — The Fragile Army

This Perfect Day — Setting Things Straight 1987–2007

Tinariwen — Aman Iman: Water Is Life

Traveling Wilburys — The Traveling Wilburys Collection

W.A.S.P. — Dominator (Miss Vampyria)