Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Konsert

Peace and Love-festivalen i Borlänge 30 juni 2007

Iggy Pop & The Stooges.Det är första gången Dr. Indie med god vän anländer till Peace and Love-festivalen i Borlänge. Vi bodde på ett hotell i Falun och färdades mellan orterna med buss. Vi insåg att det var bekvämare att leva lite mera civiliserat än att ligga i kalla, jobbiga tält. Den sortens festivalbesök är liksom förbi av ålderskäl. Men visst var det läckert att gå på konsert på en festival som ligger mitt i Borlänge centrum. Det är utan tvekan mera bekvämt med alla pubar, restauranger och lätt vandring mellan konserterna. Scenerna låg placerad lite överallt.

Våra huvudmål var återföreningen av Iggy Pop och Stooges, liksom Hanoi Rocks.

Däremellan så hann vi med Stefan Sundström och Mike Scotts Waterboys.

Naturligtvis så hade jag andra namn att beskåda som vi struntade i av olika skäl. Asta Kask, Weeping Willows eller The Plans var visserligen intressanta namn men till slut struntade vi i det eftersom vi ändå hade en rad med trevliga akter att beskåda.

Stefan Sundström är en rolig gammal punkare som travade upp en rad med gästartister. Vi hade Nina Ramsby, Martin Herderos, Johan Johansson (KSMB) och Kjell Höglund. Musik med vänsterpolitiska förtecken men det blev lite trist i långa loppet med halvanarkistiska sånger. Kjell Höglund som vi på redaktionen högaktar i vanliga fall gjorde en seg lång låt som jag till slut tröttnade på.

Mike Scotts klassiska Waterboys som återförsamlades för en del år sedan bygger upp en mäktig katedral av sin brygd av irländsk folkrock och Bruce Springsteens arenarock. Det är en stort band med stor rock. Bäst var det stenhårda version av The Velvets Undergrounds: I am waiting for the man. Den var hårdare än originalet. Mäktigt.

Hanoi Rocks som är en förebild för både Mötley Crüe och Guns ’N Roses överraskade mig totalt med sin mest svängiga block av låtar. Michael Monroe och Andy McCoy som är enda originalmedlemmar kvar från grunden kör sin beprövade sleaze och glamrock. Det är Sweet, T-Rex och New York Dolls i en enda svit som utgör Hanoi Rocks grund. Men framförallt låter det förbannad fräscht och nytt fortfarande. Det var sväng i kubit och punk i glamig version. Jag såg dom nu för första gången i mitt liv. Och det är inget jag ångrar.

Iggy Pop & The Stooges.Nu skriver vi med stora bokstäver Iggy Pop för hela slanten. Vi skriker det rakt ut. Den här konserten med Iggy Pop och hans Stooges var monotont skitig, taggtrådsrock där garaget och punken ligger fastlagt i granit. Iggy Pop.Visst var deras återföreningsskiva dålig men här river dom av allt som du kan tänka dig i den hårdaste skolan som finns. Detroitrock så det dånar. Dagens punkband har mycket att lära sig och dom har ingen chans. Iggy är bäst och han är punk ända in i det sista. Han kråmar sig, flåsar, klänger och skriker och gör rock in till döden. Tänk att han trots sina 60 år har en ärrad kropp men mjuk i lederna och kraftfull på scen, så är Iggy bäst i hela världen på det han gör. Det är en show för galningar som anser att Iggy behövs som motvikt mot det löjliga eller tramsiga i världen. Vår leda för eruptiv emotionell utlösning när Iggy skriker ut I Wanna Be Your Dog eller desperat skrik i No Fun. Jag blir inte klok i skallen när han och bandet drar igång 1969 Allt är en enda massiv gitarrvägg där Stooges lite coolt står och levererar adrenalinpumpande riff. Aftonbladets utsända recensent tyckte att The Stooges mest stod stilla för att ge svängrum åt Iggy. Hallåååå. Vi som sett och hört Iggy förut om åren vet detta. Det är liksom meningen att Iggy skall vara rock ’n’ rollmonstret medan resten av The Stooges skall låta musiken explodera likt atombomber bakom hjälten Iggy. För det är Iggy vi kommit för att se och inte kompbandet.

Så det blir en av dom där ögonblicken i livet då jag skriver det förpestade ordet magiskt om konserten och framförallt att det är den bästa konserten jag sett sedan New York Dolls på Berns förra året eller Ike Turner tidigare i våras. Iggy lever och gör det han är bäst på när det handlar om ren taggtrådig skitig jävla rock.

P.S. Det verkar vara min väninna som bland publiken som rockade mest. En svensk artig rockpublik betackar vi oss för. Rock on, baby.

Musik

Konsert

Peace and Love-festivalen i Borlänge

50 Cent — B.C. Before Curtis & T.I. — T.I. vs. T.I.P.

Akon — In My Ghetto

Aleksandr Skrjabin — Vers la flamme

Alf — Din gråtande clown

Bon Jovi — Lost Highway

Crowded House — Time of Earth

Dale Watson — From the Cradle to the Grave

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dr. Indies musikmix IX

Evanescence — Justice

Freedom Call — Dimensions

Gary Glitter — Many Happy Returns: The Hits & Sweet — Hit Collection

Graham Parker — Don’t Tell Colombus

Happening, Alive and Nasty: The EMI Punk Singles Collection & Bad Religion — New Maps of Hell

Interpol — Our Love to Admire

Justice — Cross, Lifehouse — Who We Are & David Guetta — Pop Life

Korta musikrecensioner XXX

Marilyn Manson — Eat Me, Drink Me

Mauro Scocco — Ljudet av tiden som går & Per Gessle — En händig man

Mavis Staples — We’ll Never Turn Back & Carla Thomas — The Queen Alone

Mustasch — Latest Version of the Truth

Nouvelle Vague — Bande a part

Patti Smith — Twelve

Poison — Poisond & Velvet Revolver — Libertad

Ryan Adams — Easy Tiger

Lisa Rydberg & Gunnar Idenstam — Bach på svenska

Scariot — Momentum Shift

Smashing Pumpkins — Zeitgeist

Soundtrack för sommaren

Svensk Postpunk Klassiker

The Police — The Police, Tim Armstrong — A Poets Life, Social Distortion — Greatest Hits & No Fun at All — Touchdown

The Polyphonic Spree — The Fragile Army

This Perfect Day — Setting Things Straight 1987–2007

Tinariwen — Aman Iman: Water Is Life

Traveling Wilburys — The Traveling Wilburys Collection

W.A.S.P. — Dominator (Miss Vampyria)