Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Marilyn Manson — Eat Me, Drink Me B.

Introvert och olyssningsbart

Marilyn Manson.En gång i tiden var Marilyn Manson det bästa man kunde hitta inom hårdare rock eller hårdrock. Plattor som Antichrist Superstar och Golden Age Of Grotesque var milstolpar inom sin genre. Sedan dess är det dessvärre mycket som har hänt och det har inte varit till det bättre om jag säger så. Två låtskrivare, Twiggy Ramirez och John 5, har fått sparken för att de hade mage att ha sidoprojekt vid sidan av Marilyn Manson. Nu har Marilyn Manson himself grjort en ny skiva och av gruppen återstår bara han själv och Tim Skjöld.

Eat Me, Drink Me är alltså mer eller mindre ett enmansprojekt och dessutom en platta som helt och hållet textmässigt svävar kring hans skilsmässa från burleskdrottningen och internetvåpet Dita von Tease.

Som en slags varudeklaration på denna artikel kan jag börja med att säga att jämföra den nya skivan med till exempel Antichrist Superstar går inte, det är som att jämföra en Rolls Royce med en Trabant. Visst, den nya skivan innehåller en och annan låt som kittlar till i ryggraden men bara för en nanodel av en sekund och på det hela är det en introvert platta som dessutom skvallrar om bristande låtskrivarförmåga.

Borta är tyvärr de ultraprovokativa låtarna som var inställda på ”stenhårt”, istället får vi hålla till godo med halvpoppiga rocklåtar inställda på ”Sug” som alla handlar om hur synd det är om Marilyn nu när dumma Dita har beslutat sig för att säga upp kontakten. Patetiskt är min enda kommentar, det går inte att med bästa vilja i världen att kalla detta bra. Då ska ni ändå komma ihåg att det är precis min bästa vilja jag har försökt att uppbåda. Att nästan ingen låt kittlar så särskilt mycket är ett tecken på annalkande katastrof och jag tycker mig ana ett stort tomrum som omger denna skiva. Istället känns låtarna ofärdiga och mer som om dom rent utvecklingsmässigt stod på demostadiet snarare än färdiga låtar. Tim Skjöld, svensk basist från gamla Shotgun Messiah, som sägs ha producerat plattan borde nog ha rutit ifrån och talat om hur ofärdiga och därmed odugliga låtarna faktiskt är. Låtarna ja, bleka och konturlösa nästan mesiga, det är vad vi får hålla till godo med. Jag kan tyvärr bara konstatera att denna grupp (kanske snarare före detta grupp) har fallit från världsledande till att bli mastodont-sugande.

Inte heller något av utanpåverket duger särskilt långt. Produktionen är sparsmakad med få instrument och det där kompakta ljudet som en gång präglade denna grupp lyser med sin frånvaro. Tim Skjöld gör säkert vad han kan, men vad hjälper det när den självdestruktive Marilyn Manson bestämt sig för att skita sin karriär med urdåliga låtar och en produktion som lämnar mycket att önska. Till och med omslaget känns uttjatat och i ett fall riktigt jävla vidrigt. Det jag tänker på är baksidans bild som föreställer en kvinna i halvmörker endast iklädd en vit body och med en hand som håller för hennes ögon. Jag vet inte om jag misstolkar, men för mig för denna bild tankarna till en våldtäkt och helt plötsligt känns det som om till och med skivomslaget skriker ”detta är skit”. Själv vill jag bara spy. Eller också är bilden kanske rent av konsekvent, den kanske vill tala om för mig att denna skiva är ne ren våldtäkt på allt vad varumärket Marilyn Manson står för.

Jag har försökt att se någon förmildrande omständighet, något som är bra med denna platta men jag har inte hittat det. Bottenbetyget en etta är tyvärr oundvikligt, jag önskar verkligen att jag kunde ha varit mer snäll mot min gamla favoritgrupp men det vore i det närmaste tjänstefel att undvika att säga att detta är skit. Det känns bara inskränkt, oproffsigt och riktigt uselt. Låtarna lämnar allt att önska, produktionen likaså och helhetsintrycket är nog trots allt att någon borde ha tryckt på stoppknappen innan själva releasen. Marilyn Mansons sämsta skiva hittills är ett faktum, ointressant och dumt är mina bestående intryck. Frågan är om Marilyn själv fattar detta, eller om han helt enkelt bara drabbats av den hybris som är så vanlig i rockbranschen när en grupp eller artist blir för framgångsrik.

Dr. Da Capo

Musik

50 Cent — B.C. Before Curtis & T.I. — T.I. vs. T.I.P.

Akon — In My Ghetto

Aleksandr Skrjabin — Vers la flamme

Alf — Din gråtande clown

Bon Jovi — Lost Highway

Crowded House — Time of Earth

Dale Watson — From the Cradle to the Grave

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dr. Indies musikmix IX

Evanescence — Justice

Freedom Call — Dimensions

Gary Glitter — Many Happy Returns: The Hits & Sweet — Hit Collection

Graham Parker — Don’t Tell Colombus

Happening, Alive and Nasty: The EMI Punk Singles Collection & Bad Religion — New Maps of Hell

Interpol — Our Love to Admire

Justice — Cross, Lifehouse — Who We Are & David Guetta — Pop Life

Korta musikrecensioner XXX

Marilyn Manson — Eat Me, Drink Me

Mauro Scocco — Ljudet av tiden som går & Per Gessle — En händig man

Mavis Staples — We’ll Never Turn Back & Carla Thomas — The Queen Alone

Mustasch — Latest Version of the Truth

Nouvelle Vague — Bande a part

Patti Smith — Twelve

Poison — Poisond & Velvet Revolver — Libertad

Ryan Adams — Easy Tiger

Lisa Rydberg & Gunnar Idenstam — Bach på svenska

Scariot — Momentum Shift

Smashing Pumpkins — Zeitgeist

Soundtrack för sommaren

Svensk Postpunk Klassiker

The Police — The Police, Tim Armstrong — A Poets Life, Social Distortion — Greatest Hits & No Fun at All — Touchdown

The Polyphonic Spree — The Fragile Army

This Perfect Day — Setting Things Straight 1987–2007

Tinariwen — Aman Iman: Water Is Life

Traveling Wilburys — The Traveling Wilburys Collection

W.A.S.P. — Dominator (Miss Vampyria)