Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Patti Smith — Twelve B.B.

Ojämna gracer

Patti Smith.Min bild av covers är nattsvart. Få eller näst intill noll har något som helst berättigande, istället förtar de flesta versionerna bara originalens genialitet. Undantagen finns dock men de är få. Frida Snells version av Smashing Pumpkins Bullet with Butterfly Wings är en. Naturligtvis är Johhny Cash geniala version av Nine Inch Nails Dirt en annan och om Trent ursäktar så är den till och med bättre än originalet. Ett tredje exempel på att bra covers finns kan Nirvanas version av gamla Kiss-dängan Do You Love Me få utgöra. Också här får originalet stå i skamvrån på grund av att Kiss var en första gradens skräpgrupp i mina öron, medan Nirvana däremot får ses som ett moget årgångsvin i jämförelse.

Patti Smith, av många skribenter kallad punkdrottning (?), har gjort en hel platta med covers och som vi ska se är resultatet både vin och ättika.

Lobotomi är när man skär av en nervbana i hjärnan mellan de två hjärnhalvorna för att få en snäll och medgörlig blobb till person som gör exakt vad man säger till dem. Likadant finns lobotomiversioner av låtar, hjärnlösa versioner av andras verk vars enda uppgift är att förta storheten med originalen. Det är precis det som Patti Smith till viss del har lyckats med, i andra delar har hon lyckats hyfsat och i två fall får hon toppbetyg. Slutresultatet slokar däremot av den överhängande bristen på förståelse för originallåtarna. Problemen börjar redan i låtvalen, de flesta är riktigt bra men en och annan låt skulle jag själv gå långa vägar runt för att undvika. Mycket därför att till och med originalen stinker som strumpor i svårt behov av tvättmedel. Ta låtarna Everybody Wants To Rule The World (Tears For Fears) eller Neil Youngs Helpless till exempel, ingen av dem når ju upp till godkänt ens i ursprungs-versionerna, särskilt den första låten är redan med Tears For Fears en disparat smörja som aldrig borde ha släppts på skiva. Låt nummer två kan bara hyllas av 40- eller 50-talister som rökt på för mycket.

Problem nummer två har med lobotomi att göra. Det känns ibland som om bandet lika gärna kunde sitta och dregla med de andra lobotomipatienterna i ett hörn. Dom är helt enkelt inte med på noterna om skämtet ursäktas, och spelar med en känsla som får Torgny Mellins senaste coverplatta att framstå som ett under av inlevelse. Det låter platt och händelsefattigt om vartannat och känslan av ren våldtäkt ligger inte långt borta. Det är dessutom med stigande bedrövelse som jag konstaterar att det många gånger faktiskt är fröken Smith själv som står för känslolösheten, eller i varje fall vad jag tolkar som frånvaron av inlevelse i musiken. Till exempel känns det ju inte som om hon sångmässigt gör Within You Without You av Beatles särskilt stor rättvisa, inte heller Jefferson Airplanes White Rabbit känns som någon fullträff. Dessa två låtar känns istället som om något jäkligt väsentligt saknas, känslan för feeling kanske? Också en låt som Pasime Paradise av Stevie Wonder känns som någon konstnärlig höjdare som får mig att göra vågen av ren lycka. Tvärtom lägger jag min panna i djupa veck och börjar undra om jag verkligen är en så stor gnällspik att jag måste anmärka på detta också. När samma spår uprepas i Soulkitchen avThe Doors känns det mest som om mitt glas är fullt och mer därtill. Det är som om engagemanget från både mig och Patti Smith lyser med sin frånvaro och då måste jag tyvärr börja kverulera.

Sen blir det dock lite mer problem och den här gången är det jag som får angenäma sådana. För det är nu till och med surkarten inom mig måste erkänna att också denna skiva innehåller material som får mina mungipor att peka rakt upp av pur glädje. Deras version av Rolling Stones Gimme Shelter är inte alls dum, även om jag har en del att säga om tempo och intensitet. Trots detta kittlar det dödsskönt i kistan, för hur kan man annat än lyckas med vad som måste vara en av de bästa låtarna som ett rockband någonsin skrivit. Också Jimi Hendrix Are You Experienced är inte helt fel ute. Trots att originalet är bättre, bemödar sig Patti Smith med grupp att göra versionen så pass originell, att man kan börja prata om en egen låt. Till exempel så kände inte dr rock igen låten vid en genomspelning, ett bra betyg enligt mig. Riktig bra blir det när bandet sedan gör några riktigt egna versioner av låtar där man ändrar hej vilt för att få en ny låt av en gammal. Det är ju precis så en cover ska vara, en ny version av en gammal där inte mycket av ursprungsversionen återstår men utan att grunderna i originalet går förlorade. Boy In The Bubble av Paul Simon och Nirvanas monsterhit Smells Like Teen Spirit är exempel på just detta och helt plötsligt låter det helt annorlunda. Den förstnämnda slår an exakt samma stuffiga inledningsrytm men istället för att det ursprungliga dragspelet slår an melodin, har man ersatt detta med en dobro (en slags akustisk gitarr). Låten får därmed en helt ny karaktär och detta utan man förlorat vare sig ursprungets hejdlösa gung eller driv — bra, här har man tänkt till. Smells Like Teen Spirit är ännu ett exempel på hur en enkel omarrning kan ändra en hel låts karaktär. Här har man ändrat om med banjo vilket får låten att låta som en bluegrassversion, ett grepp som borde lyfta fler än mina ögonbryn. Nu börjar det likna något och jag kan andas ut, för det finns inget värre än att bara behöva gnälla.

Trots en del förmildrande omständigheter kan jag inte med bästa vilja i världen ge denna skiva bättre betyg än det jag fastnat för — en tvåa. För långt mellan de riktiga topparna och alldeles för tätt mellan låtar med skamfaktor 14 omöjliggör detta tyvärr. Trots detta får jag tillstå att det inte är en skiva som helt saknar sina ögonblick. Här finns några riktigt trevliga stunder, men som sagt alldeles för ofta är det tvärtom och det är synd. För det råder ingen brist på ambitioner från bandets sida, inte heller är det fel på låtval i de flesta fall. Trots detta stupar det på för många katter bland hermelinerna och några låtar där inlevelsen inte vill infinna sig. Jag är trots detta fortsatt en stor fan av Patti Smith och tycker att skivan i viss mån har ett existensberättigande.

Dr. Da Capo

Musik

50 Cent — B.C. Before Curtis & T.I. — T.I. vs. T.I.P.

Akon — In My Ghetto

Aleksandr Skrjabin — Vers la flamme

Alf — Din gråtande clown

Bon Jovi — Lost Highway

Crowded House — Time of Earth

Dale Watson — From the Cradle to the Grave

Dark Tranquillity — Fiction (Miss Vampyria)

Dr. Indies musikmix IX

Evanescence — Justice

Freedom Call — Dimensions

Gary Glitter — Many Happy Returns: The Hits & Sweet — Hit Collection

Graham Parker — Don’t Tell Colombus

Happening, Alive and Nasty: The EMI Punk Singles Collection & Bad Religion — New Maps of Hell

Interpol — Our Love to Admire

Justice — Cross, Lifehouse — Who We Are & David Guetta — Pop Life

Korta musikrecensioner XXX

Marilyn Manson — Eat Me, Drink Me

Mauro Scocco — Ljudet av tiden som går & Per Gessle — En händig man

Mavis Staples — We’ll Never Turn Back & Carla Thomas — The Queen Alone

Mustasch — Latest Version of the Truth

Nouvelle Vague — Bande a part

Patti Smith — Twelve

Poison — Poisond & Velvet Revolver — Libertad

Ryan Adams — Easy Tiger

Lisa Rydberg & Gunnar Idenstam — Bach på svenska

Scariot — Momentum Shift

Smashing Pumpkins — Zeitgeist

Soundtrack för sommaren

Svensk Postpunk Klassiker

The Police — The Police, Tim Armstrong — A Poets Life, Social Distortion — Greatest Hits & No Fun at All — Touchdown

The Polyphonic Spree — The Fragile Army

This Perfect Day — Setting Things Straight 1987–2007

Tinariwen — Aman Iman: Water Is Life

Traveling Wilburys — The Traveling Wilburys Collection

W.A.S.P. — Dominator (Miss Vampyria)