Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Blaskan — Din tidning på webben!

NYTT

Vi har så sakteliga börjat med Blaskans blogg

Bloggen hittar du här - Blaskans blogg


Blaskan finns även på Facebook

Blaskan på Facebook

Artikel

Den representativa demokratin

Kejsaren utan kläder

Den ursprungliga atenska demokratin var en direktdemokrati där medborgarna fattade de politiska besluten. I slutet av 1700-talet uppfanns en form av halvdemokrati: den representativa demokratin. Det var från de franska och amerikanska revolutionerna som idén med den representativa styrelseformen uppstod. Bland de politiska idékläckarna till denna avart av demokrati var främst fransmannen Emmanuel-Joseph Siéyés, engelsmannen Edmund Burke och amerikanen James Madison (slavägare och USAs fjärde president). Dessa herrar ansåg att det räckte med att medborgarna utsåg politiker och att dessa politiker sedan skulle ha fria händer att fatta alla politiska beslut. De beslut som de valda politikerna fattade behövde inte alls vara förankrade hos väljarna, utan kunde gå helt emot medborgarnas vilja. De tre politiska filosoferna förutsatte att politikerna är klokare och har bättre omdöme än medborgarna i allmänhet, så därför var det mycket bättre att politikerna fick fatta beslut utan medborgarnas samtycke. Denna representativa demokrati infördes i Sverige år 1810, då den skrevs in i grundlagen. Riksdagsmännens överväganden och beslut skulle vara självständiga, obundna av instruktioner från väljarna!

Att kalla detta styrelsesystem för ”demokrati” (folkstyre) är naturligtvis inte annat än bedrägeri.

I början av 1900-talet bildades allt fler politiska partier med konkreta partiprogram. De tidigare politiskt obundna representanterna blev partirepresentanter. Nu kunde de inte längre tänka fritt och fatta beslut efter eget omdöme, eftersom de var bundna till partiprogrammen. Vi fick en partidemokrati.

Partidemokratin innebar att bildnings- och intelligensnivån på representanterna började sjunka (vilket bl.a. Olof Palme konstaterade). Nu kom man inte fram i politiken på grund av egen kraft och förmåga. I stället så kunde i princip vem som helst gå med i ett parti, hålla med om allt i ett partiprogram som andra tänkt ut och sedan ställa upp i val. Vi har nu levt med partidemokrati under lång tid och det ligger i öppen dager vilken kompetensskillnad som råder mellan de högsta beslutsfattarna i näringslivet och beslutsfattarna i regeringen, riksdagen, landstingen och kommunerna.

Den av riksdagspartierna så dyrkade och heligförklarade representativa demokratin består endast i att röstberättigade medborgare får gå till valboxarna en gång vart fjärde år. Demokratin existerar under de ca 15 minuter det tar att rösta. Under de kommande 1460 dagarna, fram till nästa val, är medborgarna passiva, maktlösa mottagare av föreskrifter från politikerna.

Efter valen beslutar partierna internt om hur styrelse- och nämndposter ska fördelas, utan väljarnas påverkan. Till och med ministrar handplockas och utses trots att de inte kandiderat i valet. Vissa ministrar är inte ens medlem i något politisk parti när de utses. De politiska representanterna beslutar om vad som helst i regering, riksdag, landsting och kommuner, utan att fråga medborgarna om deras åsikter. För politikerna är detta naturligtvis ett väldigt bra system. Inte undra på att de är belåtna och alltid uttrycker sin vördnad för ”den representativa demokratin”. De sitter ju som en gäng diktatorer och kan styra och ställa över nio miljoner människor hur de vill. Protesterar någon så sätter de bara in polisen, militären eller andra myndigheter för att tvinga vederbörande medborgare till underkastelse. De individer som av politiker och journalister får stämpeln ”antidemokrat” på sig, fryses effektivt ut från den ”demokratiska gemenskapen” och kan få väldigt svårt att klara sin försörjning.

Den svenska demokratin måste vara den mest överreklamerade företeelse som vi utsatts för i modern tid. Staten satsar hundratals miljoner kronor varje år på en närmast desperat marknadsföring av den representativa demokratin. Satsningen är dömd att misslyckas. Allmänhetens intresse för den representativa demokratin minskar stadigt, vilket är ett hoppfullt friskhetstecken. (Valdeltagandet förra året var det lägsta på 50 år.)

Det är inte bara genom mängder av projekt som den representativa demokratiidén ska pådyvlas folket. En av skolornas lagstadgade uppgifter är att uppfostra eleverna till sanna demokrater, dvs. demokrater som dyrkar den representativa demokratin.

Den representativa demokratin värderas högre än Gud fader själv, men är ju inte annat än en bluff som går hem hos en okunnig, ointresserad eller hjärntvättad del av allmänheten. Demokratins lovsång är en modern variant av sagan om kejsaren utan kläder. En enkel analys visar ju att vår demokrati inte är mer ”demokratiskt” än vilken diktatur som helst. Men knappast någon säger det. Man låtsas, eller är okunnig nog att tro, att den nakne kejsaren är påklädd.

Om de demokratiska politikerna verkligen ville ha en demokrati värd namnet, så skulle de t.ex. anordna folkomröstningar om viktiga frågor. Men detta vill de inte, speciellt inte de uttalat socialistiska demokraterna. Sedan möjligheten till folkomröstningar kom år 1922 så har det anordnats fem nationella folkomröstningar. Fem ynka nationella folkomröstningar på 80 år. Det ska jämföras med Schweiz som har haft 450 folkomröstningar sedan år 1848.

Vid folkomröstningen 1955 valde svenska folket fel enligt politikerna, så beslutet blev det motsatta än valresultatet. De folkomröstningar som genomförts har föregåtts av tvivelaktiga kampanjer från politikerna för att förmå medborgarna att rösta ”rätt”. Man har vid två folkomröstningar garderat med tre svarsalternativ (för att kunna manipulera ett senare beslut), ett trick som ingen annan västeuropeiskt stat gjort sedan år 1945.

De mest troende demokrater som ”arbetar för ökad demokrati” sviktar blixtsnabbt i sin tro om medborgarna ställer krav på folkomröstningar där resultatet inte garanteras bli som politikerna önskar. Svaren från politikerna brukar vara; ”— Det kan man inte rösta om” eller ”— Folk är inte mogna att ta ställning i denna fråga”. De demokratiska politikerna är emellertid själva mogna att ta ställning i frågorna, hur okunniga de än är. Hela den uppblåsta demokratiska gemenskapstanken och spelade tilltron till väljarna avdunstar hos den representative demokraten och ersätts av aggressiv eller iskall arrogans om några medborgare begär val om t.ex. skattetak, invandring, alkoholinförsel, bensinpris, socialbidrag eller någon annan för landet viktig fråga.

Pröva själv får du se.

Nils-Eric Hennix

© Copyright 2003

Nils-Eric Hennix

Blaskan på MySpace


Blaskan


Senaste numret av Blaskan


Sök på Blaskan

Blaskan #2 2003

Gäst-
skribenter

Bättre och bättre dag för dag (av Bill Persson)

Presentation av Bill Persson

Stefan Hammarén

Bokanmälning — Terrorism — Assassins to Zealots

Artiklar

Åsiktsregistrering

Nazismen

Kåserier

Bildens betydelse

Rebecca Wells

Böcker

Ett litet litterärt kåseri

Tidskrifter

Lockande tidskrifter

Musik

Kenny Rogers

Ladytron

Maurice Gibb från The Bee Gees död

Space Age Baby Jane

Stratovarius — Elements part I

Filmer

På TV

Michael Moore — The Awful Truth

Intervjuer

Intervju med Göran Hillman

Nils-Eric Hennix

Presentation av Nils-Eric Hennix

Intervju med Nils-Eric Hennix

Den representativa demokratin (av Nils-Eric Hennix)

Sport

Handbolls-VM 2003