Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

Hank Williams — den moderna countryns anfader

Vi här på blaskan har tidigare skrivit om The Carter Family som var en av countryns rötter. Vi har också skrivit om Woodie Guthrie som var en annan av rötterna. Men ingen av dem lät egentligen som modern country. Så hur kom det sig att country blev country och vad låg mitt emellan dagens artister och dessa två? Svaret kan bara bli ett, Hank Williams — mannen som mer eller mindre skapade den moderna countryn.

De första åren

Hiram ”Hank” King Williams föddes den 17 september 1923 i Mount Olive Alabama.

Hank Williams.Namnet Hiram kom från bibeln, så det var något av ett ödets ironi när det många år senare upptäcktes att prästen som döpte honom hade skrivit ”Hiriam” istället i doppappren. Han föddes dessvärre med en sjukdom i ryggraden som gav honom konstant smärta, vilket skulle visa sig ödesdigert då han senare i livet började missbruka alkohol och smärtstillande tabletter mot värken. Familjen var en typisk amerikansk familj, fadern Lonnie Williams jobbade på järnväg och han hade som så många av sin generation deltagit i första världskriget. Mamman Lillie var hemmafru och förutom de två föräldrarna fanns ett äldre syskon, systern Irene. Familjen flyttade mycket då faderns jobb krävde detta, så under den tidigaste delen av sin barndom bytte Hirams familj bostadsort till olika städer i södra Alabama. Fadern var under långa perioder frånvarande under Hanks tio första levnadsår sedan han drabbats av en hjärnblödning och för det mesta var inlagd på veteransjukhus. 1933 Lämnade Hank Georgiana Alabama och flyttade hem till en moster och morbror som bodde i Fountain. Här lärde mostern, Alice McNeil, honom att spela gitarr och hans kusin, Opal McNeil, lärde honom att dricka whiskey — två förmågor han vidareutvecklade under resten av sitt liv. Efter bara ett år återvände han till Georgiana där han lärde känna Rufus Payne, en bluesmusiker från den närliggande staden Greenville. Payne reste mycket runt om i Alabama för att framföra sin musik på gator och på allmänna platser och detta gjorde att han ofta hade vägarna förbi Georgiana. Därför blev han snart Hanks musikaliska mentor och lärde honom att spela blues. Han kom därmed att betyda en hel del för Hanks gitarrstil som blev en av hörnstenarna under Hanks karriär. 1934 Flyttade familjen till Greenville vilket gjorde att Hank kunde spendera än mer tid med Rufus Payne, men 1937 hamnade han i ett våldsamt slagsmål med sin gymnastiklärare. En uppslitande strid följde där Hanks mamma försökte få läraren avskedad, men då ingen vidtog några åtgärder flyttade familjen igen. Den här gången hamnade familjen i Montgomery Alabama. Där öppnade modern tillsammans med familjen McNeil, ett inackorderingshem.

Musiken

Hank Williams.Flytten till Montgomery gav Hank Williams en chans att framföra musik. Efter skolan och på helgerna passade han på att ta sin gitarr och ställa sig nere på South Perry Street och framföra låtar. På denna gata låg den lokala radiostationen WSFA och många gånger passerade en av producenterna den plats där Hank stod. Snart hade Hank fått en inbjudan att framföra låtar och under öknamnet ”The Singing Kid” som radiolyssnarna senare gav honom, framförde han låtar som snabbt blev populära. Snart var hans musik så populär att han erbjöds en egen show som sändes två gånger i veckan och som varade 15 minuter varje gång. På detta sätt kunde han också bistå med pengar till familjens försörjning som fortfarande var ansträngd på grund av faderns sjukhusräkningar. Pengarna gjorde inte honom rik, men det räckte, förutom att hjälpa till med familjens försörjning, till att starta ett eget band — The Drifting Cowboys. Gitarristen Braxton Schuffert, fiolspelaren Freddie Beach och variteartisten Smith ”Hezzy” Adair blev basen för Hanks vidare karriär som nu tog dem runt Alabama till spelningar på klubbar och privata fester. 1939 Slutade Hank skolan för gott och karriären inom musiken ägnades nu all tid. Lillie William blev deras första manager och hon började genast ett ihärdigt arbete med att boka spelningar, förhandla priser och köra dem till de olika ställen där de var inbokade. Ryktet om Hank Williams & The Drifting Cowboys och deras storhet, hade nu nått utanför delstatsgränserna och spelningarna tog dom till stater som Georgia. 1941 Gick USA med i andra världskriget och flertalet medlemmar i bandet blev inkallade. Hank själv försökte sätta ihop The Drifting Cowboys med tillfälliga ersättare men det gick inget vidare då ingen stod ut med hans alltmer tilltagande alkoholism. Roy Acuff en stor artist inom countryn vid tiden och en förebild för Hank, försökte varna honom genom att påtala spritens avigsidor. Trots de goda råden och ökat motstånd från Hanks omgivning, fortsatte han att uppträda plakatpackad. Nästa katastrof kom därför redan 1942 när WSAF kickade honom sedan han uppträtt full på deras radioshower.

Trots dessa motgångar gick allt i övrigt i dur trots spriten. Han gav ut skivor som blev mer än framgångsrika, så kioskvältande faktiskt att karln prickade in 11 landsomfattande nummer ettplaceringar på listor för country. Lovesick Blues, Long Gone Lonesome Blues, Why Don’t You Love Me?, Moanin’ The Blues, Cold Cold Heart, Hey Good Lookin’, Jambalaya (On The Bayou), I’ll Never Get Out Of This World Alive, Kaw-Liga, Your Cheatin’ Heart, Take These Chains From My Heart piskade alla all konkurrens åt fanders. Förutom dessa hade han ett antal låtar som länge låg topp tio. 1943 Gifte sig Hank Williams med Audrey Shepard och redan året efter var hon också hans nya manager.

1946 skrev han på kontrakt för två releaser med bolaget Sterling Records, Never Again (1946) och Honky Tonkin’ (1947) som båda blev framgångsrika, men redan 1947 hade han vuxit ur den kostymen och det var dags att skriva på för ett större bolag. MGM blev de lyckligt lottade att få räkna in denna nu synnerligen framgångsrika artist i sitt stall. På den nya etiketten släppte han Move It On Over som blev en fullständig monsterhit. 1948 Började han sin andra radiokarriär när han anslöt sig till Lousiana Hayride, en radioshow som sändes från Shreveport Lousiana. Lovesick Blues kom 1949 och sopade mattan med alla andra artister. Hank Williams var nu STOR. Låten nådde fler lyssnare än de traditionella grupperna som lyssnade på country, en så kallad cross over. Vill man skulle man kunna säga att han i och med Lovesick Blues blev dåtidens Michael Jackson eftersom också Michael Jackson blev en cross over då han attraherade både en vit och svart publik. Samma år inbjöds Hank Williams att sjunga och framföra sina låtar i Grand Ole Opry, en radioshow för countrymusik som var extremt stor vid tidpunkten Väl där blev han den första att bli inropad sex gånger eftersom showen framfördes inför publik, ett svårslaget rekord. Lagom till showen satte han samman en ny upplaga av The Drifting Cowboys som också blev den mest omtalade av de olika sättningarna. Bandet bestod av Bob McNett på gitarr, Hillous Butrum spelade bas, Jerry Rivers trakterade fiolen och Don Helms på steel guitar.

1949 var året då nästan allt föll på plats för Hank Williams. Audrey Shepard födde parets son Randall Hank Williams som under senare delen av sitt liv när han själv blev countryartist, gick under namnet Hank Williams Jr. Radioframträdandet på Grand Ole Opry och framgångarna med skivan Lovesick Blues födde fler framgångar. Wedding Bells, Mind Your Own Business, You’re Gonna Change (Or I’m Gonna Leave), My Bucket’s Got A Hole In It blev alla uppföljande hittar under året.

Året efter inledde Hank Williams inspelningen av uppföljaren till Lovesick Blues. Luke The Drifter uppvisade en allvarligare och mer moralisk sida av Hank Williams som var mycket nervös inför releasen. Anledningen var att han var rädd för att skivans många gånger allvarliga och dystra ton skulle skrämma bort radiodiscjockeys och därmed försvåra en framgång med skivan. Därför prövade han en ny strategi där förhandsexemplar av den kommande skivan tilläts cirkulera på amerikanska radiostationer men inte med namnet Hank Williams som upphovsmakare, utan under namnet Luke The Drifter prövades hur låtarna fungerade på både publik och discjockeys. Soundet avslöjade dock honom snabbt, då det var få som över huvud taget kom i närheten att låta som Hank Williams under den här perioden. My Son Calls Another Man Daddy, They Never Take Her Love Away From Me, Why Should We Try Anymore?, Nobody’s Lonesome for Me, Long Gone Lonesome Blues, Why Don’t You Love Me?, Moanin’ The Blues, I Just Don’t Like This Kind of Living var några av de låtar som kom ut av detta projekt. 1951 Blev han en av de första som rodde ett nytt fenomen i land, att få en skivas b-sida att bli lika stor som a-sidan. Dear John hette a-sidan och b-sidan Cold Cold Heart kom att bli en lika stor hit men inte med Hank Williams utan med Tony Bennett. Bennet gjorde nämligen om låten 1951 och den blev en stor pop-framgång. Han blev därmed först med att göra en Hank Williams låt i cover-version. Under åren har dock fler gett sig på denna delikata uppgift. Samma låt, Cold Cold Heart, har spelats in av Guy Mitchell, Teresa Brewer, Dinah Washington, Lucinda Williams, Cowboy Junkies, Frankie Laine, Joe Stafford och Norah Jones för att nämna några.

Om karriären gick spikrakt upp, gick dessvärre privatlivet åt rakt motsatt håll. 1952 Separerade Audrey Shepard och Hank Williams på grund av Hanks alltmer tilltagande alkoholism. Inte nog med att drickandet tilltagit i galopperande proportioner, han hade dessutom skaffat sig en ny kärlek i form av morfin. Hank flyttade hem till mamma men fortsatte att ge ut skivor. Half as Much, Jambalya (On the Bayou), Settin’ the Woods on Fire, You Win Again, I’ll Never Get Out of This World Alive var några av låtarna som trots turbulent leverne kom ut till omvärlden. Ungefär samtidigt flyttade han till Nashville och samtidigt gick skilsmässan från Audrey igenom. Bobby Jett blev genast den nya kärleken och med henne fick han dottern Jett Williams. Det mest tragiska var att nu spann dödsdansen så fort, att dottern föddes först efter Hank Williams död.

Oh Death

Den 1 januari 1953 skulle Hank Williams spela i Canton Ohio. På grund av väderproblem gick det inte att flyga dit, istället hyrdet Hank en chaufför som skulle köra honom dit från The Old Andrew Johnsons Hotel i Knoxville Tennessee där han hade tagit in. Innan resan på-börjades pumpade han upp en blandning av B12-vitamin och morfin i armvecket, all sprit lämnade han däremot hemma trots att ett rykte hade gjorde gällande att han haft whiskey med sig. Vid en senare undersökning avslöjades att fem burkar öl hade hittats i baksätet samt utkastet till en än i denna dag oinspelad sång nerplitad på ett papper, men ingen whiskey. Låtens namn var förebådande nog Then Came That Fateful Day. Han kämpade för vid tidpunkten med att få tillbaka sin karriär på rätt köl, då många promotorer och branschfolk dragit öronen åt sig på grund av hans alltmer tilltagande alkoholmissbruk. Han ville bevisa att han kunde städa upp sitt liv och bli ett bättre föredöme. I Oak Hill, West Virginia stannade chauffören Charles Carr (!) bilen vid en nattöppen bensinstation. Till sin stora förskräckelse upptäckte han att Hank Williams inte svarade på tilltal och var stel, polis och rättsläkare kund konstatera att han redan var död och hade troligen dött redan när bilen lämnade Knoxville. Ytterligare en ironisk detalj var att fem dagar efter hans död kom singeln I’ll Never Get Out of This World Alive ut.

Hank William begravdes i Montgomery Alabama som aldrig sett en större begravning. Arvet efter Hank Williams är inte bara en nyskapande musikskatt som berörde sin samtid och fortsätter att beröra än i dag, han byggde dessutom ett familjeimperium. Sonen Hank Williams Jr blev själv countryartist och Hans son Hank Williams III likaså. Den sistnämnda släppte en mycket uppmärksammad skiva helt nyligen betitlad Straight To Hell. Också dottern Jett Williams blev countryartist och sondöttrarna Hillary Williams och Holly Williams valde samma bana. Stadens store son hedrades med en staty, så vill man se en staty i naturlig storlek ska man åka till Montgomery Alabama. Han har efter sin död vunnit priser bland annat grammy och CMT (Country Music Television). Smickrande nog röstas hans musik fortfarande fram som bland det bästa countryn har producerat. Vid ett tillfälle röstades han fram som den nästviktigaste artisten genom tiderna inom genren. Så trots ett självförbrännande liv och trots att han inte blev mer än 29 år, så var hans liv allt annat än bortkastat. Få kan skryta om att uppnå ens en bråkdel av vad Hank Williams hann med under sin korta livstid. Arvet efter Hank Williams är tungt, han formade själv helt och hållet den moderna countryn och spred denna både till befolkningsgrupper som inte normalt sett lyssnade på country och grupper som inte lyssnade på så mycket mer. Allt detta gjordes utan att kompromissa bort låtarnas kvalité, tvärtom så har de så hög svansföring att de än i denna dag håller mer än måttet. Med andra ord är Hank Williams mer än ett måste för alla som gillar bra country.

Dr. Da Capo

Musik

Arbogast — Too Proud to Stick to Winners

Bad Brains — Build a Nation

Dan Berglund — Såna som vi… & Lars Demian — Välkommen hit

Bonde do Rolê — With Lasers

Boz Scaggs — Runnin’ Blue

CocoRosie — The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

The Detroit Cobras — Tied & True & Nick Lowe — At My Age

Editors — An End Has a Start, Tunng — Good Arrows, Richard Hawley — Lady’s Bridge, Joseph Ruarri — Tales of Grime & Grit, Unkle Bob — Sugar and Spite, The Enemy — We’ll Live & Die in These Towns & The Marzipan Man — Stories

Green Day — Transmissions

Ian Hunter — Shrunken Heads

Iron Savior — Megatropolis

Korn — Untitled & Nick Black — Hollow

Korta musikrecensioner XXXI

Mörbyligan — persona non grata?

Prince — Planet Earth

Soulsavers — It’s Not How Far You Fall, It’s the Way You Land & Specimen — Electric Ballroom

Taken by Trees — Open Field

The High Llamas — Can Cladders

The White Stripes — Icky Thump

Turbonegro — Retox

Wicked Little Dolls — Wicked Little Dolls