Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Återupptäckt

Mörbyligan — persona non grata?

Mörbyligan.Det var för några år sedan vid en sittning hos Mr. Snaggus där vi i redaktionen satte oss ned och kom in på ämnet Åke Bylund och Mörbyligan. Vi hade alla en viss kärlek till Mörbyligans musik. Men vi upptäckte att det fanns så många obekräftade rykten kring Mörbyligan under årens lopp som kändes lite förvirrande.

Jag hade hört rykten om att han hade stark drift och aptit på mat och att Åke Bylund hade ätit ihjäl sig mer eller mindre. Mr. Snaggus hade en kamrat som på 80-talet hade berättat om att Åke Bylund käkade dubbelt så många hamburgare än alla andra på hamburgerrestaurangen. Men ingen visste om Åke Bylund levde eller hade dött. Men så för några månader sedan fann jag att Åke Bylund hade avlidit 2005 efter en svit av sjukdomar. Men inga stora notiser i tidningarna kommer jag ihåg skrevs om honom. Det verkade som om både Åke Bylund och Mörbyligan hade blivit bortsopade från svensk rockhistoria. Det finns nästan inga noteringar kring deras musik och Åke Bylund berättar i intervjuer hur utmobbad han blev av vänsterskribenter och avskydd av högern för sina sanningar i Mörbyligans tidigaste alster.

Mörbyligan — Mörbyligan 1978–80.Anledningen till den svenska tystnaden är att Åke Bylund började umgås med svenska fascister och nationalister. Men han menar själv att han kunde umgås med folk i alla politiska läger om dom respekterade andras åsikter. Det var hans demokratiska patos. Men visst kanske han hyste åsikter som inte var mina ideal. Men faktum är att Mörbyligan spelade in sånger som sade något relevant om framförallt 70-talets samhällsproblem i stil med Nationalteaterns bästa sånger. Den skiva som alla bör sätta sig ned och lyssna på är samlingscdn Mörbyligan 1978–80. Hur ni är funtade som vill ”dissa” Mörbyligan efter detta är för oss på Blaskan helt obegripligt.

Åke Bylund och hans band som var från Danderyd och blev en intressant mix av hederlig proggrock med en attityd av punkens råaste energi. Jag diggar dom musikaliska och relevanta ironiska texter som Åke Bylund, Annika Krok, Johan Krok, Anders Ström, Marie Lindstedt, Susanne Fragell och Åke Magusson har ingått i bandet under årens lopp. Det som vi på Blaskan blir förbaskade på är hur musikvärlden faktiskt under åren som gått sett till att Mörbyligan mest blivit ett eko från slutet av 70-talet.

Det var ändå ett band som vi som antagligen växte upp under eller blev tonåringar under 70-talet hörde deras låtar och det var låtar som då och fortfarande väcker minnen och tankar från den tid som begav sig. Det var sånger som växte fram och skevs utifrån 70-talets välfärdsproblem som började dyka upp i miljonprojektets kölvatten. Dom problemen lade sig Åke med band sig vikt om att kunna skildra naket och utan skygglappar. Låtarna är både medmänskliga och har en ironisk stark kärlek till livet.

Några länkar — Intervju med Åke Bylund | Mörbyligan — Diverse klipp | Mörbyligan — Expressen

Musik

Arbogast — Too Proud to Stick to Winners

Bad Brains — Build a Nation

Dan Berglund — Såna som vi… & Lars Demian — Välkommen hit

Bonde do Rolê — With Lasers

Boz Scaggs — Runnin’ Blue

CocoRosie — The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

The Detroit Cobras — Tied & True & Nick Lowe — At My Age

Editors — An End Has a Start, Tunng — Good Arrows, Richard Hawley — Lady’s Bridge, Joseph Ruarri — Tales of Grime & Grit, Unkle Bob — Sugar and Spite, The Enemy — We’ll Live & Die in These Towns & The Marzipan Man — Stories

Green Day — Transmissions

Ian Hunter — Shrunken Heads

Iron Savior — Megatropolis

Korn — Untitled & Nick Black — Hollow

Korta musikrecensioner XXXI

Mörbyligan — persona non grata?

Prince — Planet Earth

Soulsavers — It’s Not How Far You Fall, It’s the Way You Land & Specimen — Electric Ballroom

Taken by Trees — Open Field

The High Llamas — Can Cladders

The White Stripes — Icky Thump

Turbonegro — Retox

Wicked Little Dolls — Wicked Little Dolls