Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

The White Stripes — Icky Thump B.B.B.B.

The White Stripes på experimenthumör

The White Stripes — Icky Thump.Efter ett uppehåll som grupp där Jack White ägnat sig åt sitt andra projekt Raconteurs, är nu duon The White Stripes tillbaka med ett nytt album. Den här gången experimenterar man hej vilt med spanska inslag, säckpipor och mandoliner i äkta höglandsreel, annorlunda musikaliska komponenter i ett annars igenkännbart sound, konversationsbaserade text och en och annan låt som är brutalare än på länge. Det håller trots detta, lika hög klass som det alltid gör när Jack White och/eller White Stripes är involverade i projektet.

Syskonparet(?) Meg och Jack White har alltså gjort det igen, ett album alltså inget annat olämpligt som det brukar antydas i mindre diskreta tidningar. Det är dessbättre ingen upprepning på Marilyn Manson nya dyngplatta, nej här andas det kvalité hela vägen. Det lite roliga med den nya plattan är att för den inbitne fantasten, jag är en själv, finns här det som förväntas av en White Stripesplatta, men för den totale nybörjaren finns här lite nyheter som borde få en och annan att inse hur spännande denna grupp egentligen är. Det är med andra ord en större spännvidd mellan stilarna på låtarna, här finns traditionell blues men också säckpipeswing och latinoloopar. Skivan bjuder också både på spankingös och lite mer själafridsorienterad musik.

Inledande Icky Thump är en ganska traditionell och otraditionell White Stripes-låt på en och samma gång. Den är samtidigt ganska talande för resten av plattan, där både buller och bång men också eftertanke samsas i en just harmoni. Stompet och tyngden känner man igen sedan tidigare, de psykotiska utbrotten i musiken likadant men de hysteriskt spridda tonerna från en keyboard är nytt. En nervig pennfajt mellan gitarr och synth utbryter och delikatstämpeln sitter som gjuten. Fjärde låten Conquest är den första låten att bryta mönstret. Med sina klara latinoinslag manövrerar White Stripes in på etnospåret, och som dom gör det. Lyssna på breaket i mitten där en gitarr tävlar om utrymmet med en trumpet — fett. Låt nummer två som följer sammas spår är inget annat än en säckpipepumpande godbit vid namn Prickly Thorn, But Sweetly Worn. Men hur det nu än är med den saken så gör inte denna låt avkall på svänget, tvärtom. Det svänger på en sådant där subtilt sätt så att fötterna per automatik börjar dansa reel utan order från hjärnan. Det kittlar helt enkelt hela lekamen från fotabjället till huvudskulten. Det tredje spåret denna skiva följer är den rena råa och oförädlade bluesen som återfinns i låtar som Little Cream Soda. Också här firas triumfer som får Marilyn Manson att rodna av skam. Ren satanistisk rock med så många perversa små böjelser att jag flämtar i rena extasen och pogodansar av ren lycka. Det gungar, det piskar, det svänger och det bullrar till dess man blir alldeles lycklig i brallan. När sedan det vinnande konceptet följs upp med en låt som Rag And Bone ja då är lyckan total. Flummig med sin konversationstext men med ett sådant überös att man bara ler så där fånigt lyckligt men av ren oförädlad glädje, för jag blir överkörd och är extremt tacksam för det.

Överlägsen låtskrivarförmåga, idérika arrangemang, träffsäkra musikaliska nyorienteringar och genomgående suveräna låtar gör denna skiva till ett självklart inköp. Ett måste när hängmattan helt plötsligt känns som ett slöseri med både tid och energi. Dags då att ge White Stripes chansen att ingjuta ny ork, för detta kan få zombies att dansa schottis av ren överenergi. Så till vissa idioter till journalister på en viss kvällstidning som hade smaklösheten att be en etta i betyg till en modern klassiker, vill jag säga följande: att du inte fattar vad du har missat är inte bara din förlust utan också vår vinst när vi nu får ha detta lilla mästerverk i fred från fåntrattar som du själv. Synd bara att du inte fattar dig på denna milstolpe i skivutgivningens historia, ännu mer synd att du skriver dåligt underbyggda artiklar om det du inte förstår. Vem detta okända stolpskott är? Ett fjårtiswannabevåp med rätt att kacka hejdlöst åt det som är bra — ingenting annat.

Dr. Da Capo

Musik

Arbogast — Too Proud to Stick to Winners

Bad Brains — Build a Nation

Dan Berglund — Såna som vi… & Lars Demian — Välkommen hit

Bonde do Rolê — With Lasers

Boz Scaggs — Runnin’ Blue

CocoRosie — The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

The Detroit Cobras — Tied & True & Nick Lowe — At My Age

Editors — An End Has a Start, Tunng — Good Arrows, Richard Hawley — Lady’s Bridge, Joseph Ruarri — Tales of Grime & Grit, Unkle Bob — Sugar and Spite, The Enemy — We’ll Live & Die in These Towns & The Marzipan Man — Stories

Green Day — Transmissions

Ian Hunter — Shrunken Heads

Iron Savior — Megatropolis

Korn — Untitled & Nick Black — Hollow

Korta musikrecensioner XXXI

Mörbyligan — persona non grata?

Prince — Planet Earth

Soulsavers — It’s Not How Far You Fall, It’s the Way You Land & Specimen — Electric Ballroom

Taken by Trees — Open Field

The High Llamas — Can Cladders

The White Stripes — Icky Thump

Turbonegro — Retox

Wicked Little Dolls — Wicked Little Dolls