Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Turbonegro — Retox B.B.B.

Turbonegro och tabulösheten

Turbonegro — Retox.Den goda smakens största fiender från Norge är tillbaka i full form, med andra ord har Turbonegro släppt ett nytt album. Tro inte att det skulle vara mer god smak den här gången, de verbala otidligheterna haglar lika ofta som de gjort förr och dessutom är det lika tung stygg rock ’n’ roll som det varit förr. Rötterna i rocken som landar mellan punk och hårdrock är oförändrad och minst lika effektiv.

Turbonegros starkaste kort har alltid varit två. Det första är de totalt tabulösa texterna som stinker av jag-skiter-i-allt-attityd. Det andra är det totala kompromisslösa sound där gitarrväggen som slår emot en, bara kan stavas R-O-C-K. Visst finns båda dessa ingredienser med också den här gången, men här finns också en del avsteg från det receptet och det som händer är att i åtminstone en låt blir gruppen småtråkig.

Det börjar i absolut toppklass när gruppen radar upp de inledande låtarna och det är precis så som bara Turbonegro kan låta. Det är fett, det är kompromisslöst och det är ett jämrans ös. Det smiska kort sagt skinka så att svålen rodnar buskablygt. Tunggungspartyt fortsätter utan pardon när gruppen dessutom börjar leverera sina mångfacetterade texter som i låten Stroke The Shaft. Gissa vilket skaft det handlar om, homoerotiskt som Dr. Indie skulle ha uttryckt det. Så här långt kan alltså grabbarna från Oslo kallt räkna med att kamma hem världsmästar-titeln i tung spanking.

Så plötsligt strömmar I Wanna Come ut ur mina högtalare. Det är så där dubbeltydigt som bara Turbonegro kan vara igen, men musiken står däremot stilla. Det händer inget och till slut faller låten som ett korthus. Jag säger inte att det är en katastrof, men det är inte lika bra som det intilliggande materialet längre och det är ett ganska markant avbräck som levereras.

Snabbt kompenseras vi dock med mer högoktanig garanterad blyad bensin som får miljöpartister att skrika av ren avsky — precis som det ska vara med andra ord. Vad ska man säga om ett mästerverk som What Is Rock till exempel? Begrunda bara den inledande texten, ”WHAT IS ROCK? Rock Is The Space Between The Balls And The Anus On A Dog Or Any Other Male”, kan det bli bättre? Jag bara frågar. Kör så det ryker och bry dig inte är det vägledande förmaningsordet och det tar denna skiva tämligen långt, dock inte hela vägen vilket är snubblande nära.

Hade det inte varit för I Wanna Come hade jag gladeligen gett denna skiva en fyra. Den är faktiskt nära nog värd det, men jag måste vara hård när den låten uppvisar en sämre sida av gruppen än brukligt. Jag tycker dock inte att en trea är något att skämmas för, tvärtom det är ett klart godkänt betyg. Det är bara lite synd att en enda låt och mitt bångstyriga humör ska grusa vad som kunde ha blivit en riktigt stor skiva.

Dr. Da Capo

Musik

Arbogast — Too Proud to Stick to Winners

Bad Brains — Build a Nation

Dan Berglund — Såna som vi… & Lars Demian — Välkommen hit

Bonde do Rolê — With Lasers

Boz Scaggs — Runnin’ Blue

CocoRosie — The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

The Detroit Cobras — Tied & True & Nick Lowe — At My Age

Editors — An End Has a Start, Tunng — Good Arrows, Richard Hawley — Lady’s Bridge, Joseph Ruarri — Tales of Grime & Grit, Unkle Bob — Sugar and Spite, The Enemy — We’ll Live & Die in These Towns & The Marzipan Man — Stories

Green Day — Transmissions

Ian Hunter — Shrunken Heads

Iron Savior — Megatropolis

Korn — Untitled & Nick Black — Hollow

Korta musikrecensioner XXXI

Mörbyligan — persona non grata?

Prince — Planet Earth

Soulsavers — It’s Not How Far You Fall, It’s the Way You Land & Specimen — Electric Ballroom

Taken by Trees — Open Field

The High Llamas — Can Cladders

The White Stripes — Icky Thump

Turbonegro — Retox

Wicked Little Dolls — Wicked Little Dolls