Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Arabias svarta brevfatsfärgs

Appendixa ref. Hammarén talar och utsago så.k. tidsk. Panopticon har känsliga kärleksepistlar och äkta utlägg lägen.

ballopticon II.

men se som, där en från så pass sådan 1900-talets skede tidiga med Kodaks fabrikat/plaketts balloptikon, den står väl bland väntan fram sina skruvarna varje utan bild kastad stilla fast blott för placerad till, ave panopticon också i det sebarhetstjänster oss om, en tidssnevskriften Panopticon vår är ock ute hopsatt framme klar med ett sitt sagesteman:r snäv specialé nedandrift för, nu vi i blickfångets fångna kärlek och smärtans utropna, som medelst oss

Ad cunnum,

filologiska tidskriften Panopticon, Panopticons Poetiska Additament vol. 2.
applicerad special med lyxkärleksepistlar per vulgationen

http://panopticon.do.sapo.pt/ (tidskriftens Parad)

http://panopticon.do.sapo.pt/ppa2.pdf (epistlarnas)

Av som give kolofont, vi kära dessa epistlarnas män och kvinnor:

Herr ära docenten i rätt knäppt ämne och mindre ärbara händelser, kajhänt, livsviljan, halvgrönögd, psykiater, aktivisten, humoristen, durkdriven, bosshumla (i skånsk fantasi plågoande), befängd, klönghagad, illa åtgången, allt skriver några gånger om året på en president Kekkonen-biografi, donquijoté**, epithalamion-poet och grandseigneuren dr Marcurus Söderlundh, med större högra fot, mindre vänstra fot, skillnader i tår och spets, nästan galnare än sina vingskadda turturduvor och barndomsbärare och ur hjärtanen vanskapt vräkt kläckta bottna, har i sitt inlägg vässt flertalet amoristiska vassspetsar i ända och spetsfundet hela fastna, en så fan god jävel som också försöker ragga den andres förlorade kärlek hugget av, men han orkar gnälla gott och undervisar sin av essä om i förlåtelseskriftens ändlösa retorik och teori del III B när kärleksdåren läst föremålets dagboksprotokoll och oformulär för att överbrygga nu, och försöker ta udden av världens argaste sinne skönhet utan att naturligtvis ändå kunna lyckas, hon är sårad djupt av en ganska dåre sig, blev rasande upprörd så sant hon det, och orkar vara det länge, alltför länge tills hon ändå släppt allt. En kanske bekommen insikt att läsa hans inlägg och överbryggsblad ut i henne outkomliga säga nånting detta för, en nästan fantastisk konstruktiv text om, nej inte alltför fantastisk för förfaller på egen osmarta retorik och alltför långt som ett fattigår sträcker det ge, som föremålet ändå inte tycker att ser henne kännas alls vid av. Men hellre, se det som en gest, förLäs också måhända till. Slutet är nästan lite bäst, men inte heller utan resten innan. Läsning av anspråk nästan en timme tjugo minuter + eftertanke, eller fortare, lättare, inte skumma heller eller.

(Not ** Urho Kekkonen, mycket allvarlig insikt försäkrat i en (repris)TV-intervju att han läst samtliga finska författare och läser allt som ges ut av finska romaner, men vägrade uppge någon favorit bland dem, ”så många är bra” sic, men Cervantes Don Quijoté är en bok han ofta återkommit till enligt, utan förklaring närmare, och varför skulle han ens ha behövt förklara.) (En av prenumeranterna av Hammarén talar har annars som liten suttit i knät på den herr legendariske Kekkonen.)

Väl jämmer, å käre otypsnitt, textrådet, lyxpoeten, non unus multorum, semi-anakoret, någon, annan, ytterligare, mer, folckäre, hjälte, plågoande, stalker, hatobjekt, kvarbliven kvar, halva åtgången, övergiven lika, överblivnas, sorgsne blivnas, ledsnare bara, ytterligare, nyckeln i gyttjan och fotboja i love en gång för livet, benevole lector himself dr Stephanus Hammarenius, har skonummer, ojämna skonummer också, inte alltid, fastnar mellan klockslag , sällan av exakta saker i hjärnan heller, eller av verklighetens, även stolt över sin ovanlighet, öh välbevare nog fortsätter (förstås, klart det) på ändlösa sitt lyxjeremiaden om sin suck suck kronkallabukett utslagnare svårt ännu svårare kärlekssorgen kvast sig sin så, samma sång gång ämne nästan annan röst halvt tonläge, som ingen mera just orkar häpna höra på alls bry sig det fastän sitter så med den själgrodd rot, tydligen för världens nästargaste sinne hon nu alltjämt, en skönhet vackra Emma hispidusa kontra Emma grammatika som kan skriva dikt och utgångslägen jättebra, har fina ståndpunkter också, märkliga känslor, tillstånd kan säga om något, utan att han förstås ändå lyckas säga henne ett mera mottaget åt numera, herregud vad hon är tuff oåtkomlig kvinna i sitt enda och ihållande alltid motstånd och avsagt honom hjärta och hjässa, helt otroligt hårdfjällad, högaktan för kan, skickar Hammarén där det snart fastän sin också farfars tre kilogram krigsmedaljer glansemaljer och hederssvärdet ovasst till henne, enär slagit lite sly med det i skog och medföra till henne också en nära sekelgammal burk Främlingslegionssand dötts minne vad helst mera på, ett poetlyx polyfem, snart i också världsfred, nobelpris för, inte litteraturs utan ”freds”, ett som även pissmyran grimasen Jean-Paul Charles Aymard Sartre tagit emot, herr allt bra då. Senast svor hon nog till honom stackars Hammarén dra åt buuuü snälla helvete där nog pepparn växer större träd än poeter kan skriva till kron, och papegojor i kompanjon noppar sig luftkuddar, för gott, värre, alltid, näää, vilken vänlighet härda det också om henne ur, åh eller öh äh usch eller äsch yrsel hon lät nog rätt så argh hon, skulle kunna få tvätta munnen gap med doserad tvålsprit ett tag hon nu. Kanske det. Nä. Dessvärre menar vad hon säger hon, måvara väl på sitt sätt sådant är jävligt enär det faktiskt finns människor som menar precis vad de säger exakt och lyckas skriva punkten som en punkt, och då sagt lämna hända sitt de facto faktum bestämt. Hade de kunnat sälja ytterligare kors eller korsdelar till för kyrkor kryckmän istället. Älskar henne för det allt också, alltjämt lika mycket sannälskar henne så helt. Allt oerhört mycket gör ju. Massor. Max. Allt. Emma, han älskar dig. Aldrig lättar det och aldrig mindre blir det heller någonsin, å arme stackars lyxpoet, arme lyxhjärna hjärttyngd nerslit lida sina tårar om, om och om igen, dyr var världen innan redan, ny var världen då komma hän, och aldrig varit tydd efter på annat sätt heller kan. Textrådet är fan ledset uppriktigt. Lyxpoeten kommer inte över sin kärlekssorg till sin nu exilmusa, äter upp honom formligen från under ifrån ett. Vad ska han göra enär hon inte tror en glosa smack mer på honom, ändå har han så rätt att han är rätt, och hon har lika rätt att inte, kanske. Nej, hon har fel förstås här, fastän sällan har, aldrig enligt sig själv. Alla nästan vet sig tro utom kanske frånsett mijnheer dr Max Maxim Grigoriev att det går över hela sorgen ifråga, alltså saknaden till, men gör bara inte för dr Hammaréns del, omöjligt går, hans hjärna fungerar i mångt avseende på annat sätt ju än ordinäria, är sådan sort bara här, i den hjärnan hon blev kär till vill hon sköna inte hava mera ha och vara i. Säger väl så. Av senaste föreslagna från remarkabelt erfaret utförpräglat oentydda håll utgåvas utsagorna enligt, 1) vårda minnet av henne fina som en helgad gud (gudinna) som aldrig yppar något enda, och vårda det lika förbannat tyst, alt. 2) finna en ny ckvinna och få det med henne utan att göra om samma misstag (misstag och misstag), 3) rätt fram suicidium, 4) eller skriva en roman folk förstår fatta, består och ingen jävla dekadens där sedan blomma, men i skapandet självt blir man ändå aldrig klar i, utan kan flytta på de där såren, står man där med två par knviarpar och trubbig harposax i plusfours istället. Förresten, har dr Hammarén inte gjort det redan, skrivit sådan där definierad roman, en eller två? Väl inedita någon kort tid ännu sommarén över. Tror, fråga h;ström ifall. 5) borde man inte här när av för alltför stor skada fått över, kunna stämma den andra tinget in till enär sig skadelidande är blivit, Hammarén lider skadad och svårt det, finns inget som lagstiftingsvägen [-stigen] begränsar till att inte av kärlek skadad som kärande bära. Sådant sånt borde man testa ostrunt sund, å andra siffran, vad har hon allt siden mera gjort annat än varit bra och bäst, och äkta bättre. Nå han förlorade väl det målet innan redan. Men när inget av dessa alternativ är bra alls, vad skall stackarn arme riktigt göra mera? Hammaréns kärleksbrevepistla är däremot Är, gott trött beklämt folk er, och sköna ave Emma dig, vete till mera, som Läs gammalt poängistiskt i dem eller så inte, suck inget är nytt sa djur räven om mesta syltlökens flyta gods gott hm. Med skillnad på hm och tja, sa samma räv svansen.

En av de främsta och nog skickligaste konstruktörer av stilrena lyxkalamburer just mellan långsökt och lyxingenting, fiende nummer I A av styltat formspråk som inte är ännu bättre styltat språk, mannen som avslöjat identiteten på sin egen namne dr Max Maxim Grigoriev, som den andre kanske var en jävla dålig eller ibland bra fotbollsspelare i Moskva, och det som är riktigt skrämmande, känt, hänt, anträtt rekrylen i kärleken lika bevänt som även av lyxpoeten dåren Hammaréns av, eller kanske snarast samt lyckats få det förklarat så med identiskt styrkan att tillstod och märkligt att ingen annan kunnat säga det på så exakt samma träffa, som man med kärleksförtvivlet rusar in bredvid dödsuret och det dör av förskräckelse (de är lika bra på att spela döda som med skicklighet när kvinnan kan utspela hava orgasm (Hammaréns uttalade insikt utan att verkligen veta) (jfr dock Sänglinnés något tveaktiga namn på kräket, vilket inte har något med ljudet att göra, som käkat sista benet 1968 på mormors arvegodsbyrå från tidigt 1600-talets Hamburg), i dårKafkas tårvärldh som mera, och finns det bra två och en handfull män självulnerabla i rekylen, Grigoriev, Hammarén, olycksbådade män, tvenne några utsatta av kvinnan p.g.av egen utsatthet den sårbara av livet färdigt som, eller hur analysen skall bemålas, det som bröts av gav livet se plötsligt, den senares kärlek som tycker han mera totalt saknar erfarenhet i livet för att kunna trösta henne, en sådan djup insikt hos henne, och att Hammarén är en förvuxen bortskämd unge sic ack, vilken urdjup insikt nämen, ändå är han en lyxsjäl som lämnat en lyxsjälv hos Hammarén, ett att paradhemskt, paradisslut bort, Hammarén vaknade i en sin nattdröm här nyligen, att John Blund, galning han också, ryckte på Hammaréns ögonfrans, väckte honom, sa att du öm gråter för henne din kärlek, att du lät henne sluta älska dig och vara kär, och så vaknade Hammarén och verkligen höll på att gråta, gråtit i sömnen, inte blott drömde att grät, utan även i själva sömntillståndet, då känns det rätt hemskt, lika oändligt vackert också, något lika gripande finns knappt inte ju, och ändå, klart finns, och han vaknat därtill också en annan gång att grät i sömnen över henne (dig), hon (du) sagt där ”skriv din kärleksförkunnelse med vit tusch på vitt papper”, försökte Hammarén sedan plita svar ”finns det ens större ironi här mera”, en exakt och osynlig text som flöt bort av tårar, som hans ansikte och örngott var vått. Han är sååå kär, och ledsen efter hand, än vad fan spelar någon ”erfarenhet” då för jättestor roll alls och ännu hör man inte duger för den andra, kärleken är stort självvärde begivas sin ägnad, det sina tankar entytt, och i natt ny nocturne åter vaknade vår herr Hammarén fyra gånger och ertappade sig varje gång att drömde om sin kärlek henne, hon söndrade vattenkrus Hammarén limmade ihop, det rann blod ur dem, allt vad är kärlek om inte detta; hjälte dr Maxim Grigorievs kärlek besann hennes namn ultrarimmar på självt ordet rimligt, att det blir lika svårt som för lyxpoeten Hammarén, blir för en kalamburkonstruktör som främre dörrklapp då, kärleksepistelpostiljon knackar så det dundrar ding ring rim, urholkas nånting, nej, dessa två moderna kvinnor vill inte förstå sig på, äh, är nånting. Hon har dessutom en urlöjlig fransman till tröstpojkvän, verkligen löjlig, dessutom fysioterapeut, en alltid då och då som är så efemär att dr Maxim Grigoriev försökte senast förgifta honom med diverse bra piller, men man kan bli arg också ju, alltså han blev, Hammarén har sympatier för Grigoriev här, han löjlige för henne tröst skonsamma röst hade på fan vet vad etablerat verkan som med lungsirap Roob juniperi jämte kräkrotsstamlösning Diluendum ipecacuanhae, och alla jävla piller kom ut genom mun tarm näsa och stod där överlevd och lika spelad ostörd, tyckte till råga på allt saligt ovetande att Grigoriev är den ende han kan tala med förutom sin far, de män som kan tala med sin far är också annars konstiga*, nå väl, eller så inte, Hammarén anser dr Maxim Grigoriev fan sympatisk människa, han senare ångrar att verkan inte blev större, synd nog det. Nå Grigoriev har någon text i Panopticon, men inte om det här precis eller exakt. Läs hans väl väl.

Buuu, men gråter åter, varför tror hon inte tillräckligt på hur mycket Hammarén älskar henne uppriktigt för? Om man älskar så mycket som han, kan man inte vara olämplig heller, vore alldeles för naturvidrigt det ju, proportionerna har sin fallenhet. Skulle inte evolutionen annars ha dödat kärleken då redan i början när det var få i hagen. Hammaréns ena granne som har en stor växt i huvudet ej metastaserande, den som blivit så tilltagen nu att hon tappat minnet nästan helt, helt väck, på sin avresa, ett av det sista hon minns förutom sina egna amasonliknande döttrar har varit Hammaréns kärlek trots att sett av henne kanske en gång, säger att hon om epitheton ornans vacker, de såå söta tillsammans, åh å Hammarén blev själv så rörd att föll i sedvanligt ymna gråt. Hammarén saknar henne förlorade kärleken ett det något otroligt. Aldrig trott sig kunna bli så strandsatt och försatt om sin känsla dyr kärlek, helt förundran den mannen sin person, men får ju lov att klara sig, måste, tvingas, tvunget med blott så mycket i hjärtat vara.

Det Hammarén har efter massor av tankemödor, funnit ett något det bästa, nu gjort en litteraturhistoriskt märklig fin uppbringelse i sin kommande syndflodslegend, skarabéerböckerna, märkligheten som existerat men som han inte vet från tidigare exempel, väl utgivning hösten 2007 h;ström Text & Kultur, där mer om skörheten självt, även om böckerna har sina andra handlingar kompletteriskt, galet, mer galet, alltför galet, och allt möjligt mera, jämte sitt nödrop ropnöden som. Hammarén har nu även råkat hittat fem stenmurklor vid bredvid bränntunnan, upphängda, kan t.o.med begå smakfullt självmord taktfull vridning, nå kanske ändå inte, och det händer så mycket man inte kan missa få.

Notapparat *) Endast en annan man kunde lika bra tala med sin far, dock svärFar, det var Hammaréns morfar, nog mormor gifte sig med honom herreman medelst finländska presidentens tillstånd som 16-åring, dock förälskade hon sig senare i nazinas högsta befäl i Finland & och den norra östfronten, en nog så galen general, och när han äkta mannen skulle ingripa när nazihögstabefälet knullade upp Hammaréns mormor otrogen i det egna hemmet, tog generalens adjutanter och kalfaktorer och slog tvenne gevärskolvar i huvudet på honom Hammaréns morfar ner, och slängde honom medvetslös svårt blödande i en städskrubb, höll honom där tills han vaknade till och hörde hustrun åter älska med generalen fem meter ifrån, dessutom var det en orgie. Slutade dock att Hammaréns mormor tog ut skiljsmässan och han äkta mannen sörjde jävla oerhört, grät varje stund och dag, sin tid blott grät, och grät hos sin svärfar som plockade honom på pengar, dessutom svärfadern som ordnat giftermålet och varit förlöst med tång, en ful sak som finns nu i Hammaréns ett klädskåp, överlevt från helvetet spanska flugan, blev förbindelseofficer och senare tvålfabrikör, ordnade också nazina dit hem, ordnade även skiljsmässan, ordnade alltid något galet, ibland mindre galet, och ordnade sin egen kärlek som blev hans slutliga rena undergång med en evigt och ständigt svärande oanständig nymfoman och svindlerska av stora mått, som födde honom söner och vilka snart nog var fängelsekunder, var sur eller elak mot Hammarén när Hammarén fick markbrand på ett helleberg som liten med en ask tändstickor och största skogsbranden nära förestod. Straxt efter den där mormoderns skiljsmässa fick dock han morfadern i förskottsarv, som tröst av sin mor ett höghus alla trappuppgångar i i Helsingfors centrum, samma hus som nazina knullade som dårar i, nå äktenskapsförord hade ändå funnits. Generalen kallades dock snart till Berlin och fick order att gå ut på sydligare östfront där han skadades allvarligt och fortsatte en tid brevväxla konstiga brev med Hammaréns mormor, någon sköt honom efter en tid, tror mormodern, snart hördes aldrig heller därifrån. Hon hade önskat följa med honom, men han vägrade ta med henne, för att skona henne från en säker död. Hon dog ändå. Morfadern gifte om sig med en ragata som lever evigt, verkar i varje fall som, själv dog han nog, men han hann erkänna, bekänna innan, den enda han älskade hela livet var Hammaréns mormor och ingen annan heller. En annan man hon träffade som ung, hade hela sitt liv hennes foto inramat på nattduksbordet, trots att han varit gift emellanåt, dryga femtio år senare efter upprivet avsked tog han kontakt med Hammarén och berättade att han älskat hans mormor hela sitt liv, aldrig hade kontakt med mormor efter att hon gjorde slut och gav avsked, varje dag sett på fotografiet, haft tårar så många gånger att det blev ett helt år minst. Kärlek är förunderlig. Alla blev dökära i henne mormodern, den kanske enda som blivit/blev kär i Hammarén ville inte ha honom ändå, gav så fort bort honom åt sig själv. Livet är så fan orättvist. Hammarén ska leva hela sitt liv med ett minne som sin kärlek. Det är fan inte rättvist. Ett slags helvete är som han ändå inte vill avstå mot något annat än henne. Som skitförfattare och skriftställare skall han då hela sitt liv hamna hantera denna kärlek interruptus, skriva om samma sak som varade en kort stund bara, och samma sina böcker skrev han väl om henne i ett sökande redan innan träffade ens och visste att just hon, eg. kanske bara namnet som saknades, om sin ansats, uttryckligen ansats, viljan att tala om, ändå hon en sann överraskning om sitt kom, och gick som en lika överraskning snart, samt kvarstod borta som en likaså den överraskning. När man skapar sig ensamt uti såren, med sin utsatthet, river sitt än värre till kommande projekt, istället enkom flyttar på sina sår, de såren vandrar vidare och vidare, gör livsmärken från undre sidan längs med, vissa saker man inte får genom sin konstutövning trots det frenetiska eller kanske alltid vanmäktiga sökandet från uppbrott, kommer alltid igen blott, om man inte kan dela det med källan eller när av någon annan som kan ta en om detta utgående från det allra understa flyttat sårbottnen som där även förstås och relaterad bort källan, medskapandet då om själva ursprunget vägen, som omöjligt härom Hammaréns fall, finns bara ingen som frånsett hon, trots det lönlösta vad göra annat en sin konst, ha sitt sår att leva kvarvarande liv. Som livet är fan jävla ovärt, ändå känns och gör på detta. Vilken av psykets cul-de-sac hamnad i. Allt här också sant härom utan den minsta överdrift och avskrivet, så det så. Skit är å sitt sätt, skit är visst slut, kommet tidigt blev, ändå nog gå vackert som gråtens adel. Är aldrig att, så aldrig avstå denna korta stund som gör parentesen man borde ha varit så av ytterst försiktig om, fått den till, lyxpoetören Hammarén var sin sig försening oåterkalleligt.

(DU FÅR (& kan se) SKILLNADEN MED MEJ, DEN DU INTE FÅR NÅGON ANNANSTANS. ÄR BARA BLOTT JAG SOM KAN GE DENNA SKILLNADEN DEN. NÄRMAST DIN FRÅGA VILKEN DEN ÄR, MEN TILLRÄCKLIG, GIVEN, DIG FÖR. Skulle Majakovskij, & Kosenkorva, ha skrivit tals sina bästa dikter i livet som om, på de smärtsamma djupa kärleks om han fått henne Lili till, vilken, troligen blivit urvattnad som diktare för, varit blott lycka, eller klyscha det, aldrig ens kommit nära sitt självmord senare, än mindre måhända haft sin litterära kvarlåtenskap så djupt om känsla, varit bortglömd nu i vanlig man, om inte hans dråplighet var handfast i personen ändå. Kanske skall jag nog vara dig evigt tacksam för mitt läge nu, får känna gå mycket av denna hänförande smärta, ger mina bästa bokrader sakta in. Nej, skulle skriva tids vad mycket bättre med dig! du hade kommit tillbaka till mig om du läst alla mina brev och rader, så många föll bort av anledningar vilka än, få läste du av dem mera, inte de du skulle ha haft ånyo insikten om mig, de du hade lyckats förstå dig kärlek på, JAG skriver måvara ganska odödligt författarskap dig, hade avstått eller ändrat det gärna för ett med dig, förstört så mycket av mitt liv på det redan, förlorade dig i grunden på det även om du kom tackvare det, jag varit så fördömt slukad om det, skrivandet, förlorat på livet, dess meningar, skapt idiotiska livsteoretiska meningar, med dig hade det i varje ett fall åter varit roligt att skriva, aldrig har det säkert varit så roligt som när jag skrev till dig medveten om gehör, eller bäst som med dig, och det hade varit lika om mina bästa kommande rader, ÄR SÄKER PÅ ATT DU ÄR SKILLNADEN HOS MIG, som den med vilken jag åter och åter hade blivit på, du har av det som driver i mig, som förmår mig överträffa om livet, ger mig det av varje plus, lycka gör författaren lat, nog du är den som underverk med mig gör, överträffat lyckan även om, vilket dig är superskillnaden för allt, du är otrolig för en författare som jag, du är nästan för omvänt bra, hade skrivit fått ett alla tiders oss om, jag bara vet detta, ibland är man så säker att sanningen blir ens tjänare, finns sanningar också som är ens beskyddande änglar besläktat, finns inget bättre än under din hägn deras, vi hade haft en hängmatta nu, legat ihop meningen vara, den bara blivit större, du livsgnista lingvist mellan upphängt, och och och, var chansen sant hade må vara legat nog. Men av alltför grymt tingat självdömt om jag måste blivit ty tvinga mig till flaskpost i kärleken till dig utsatt, älskar dig så santmycket trots, dig enda jag kan och vill uthärda om ett varje ett två tiotusen miljoner, mera!)

Nil admirari, att inte dras ner under sig själv eller något av, som Hammarén än självbegravt sig i känslan under henne kärleken.

Blott det säkraste i livet är att chockladglassen smakar alltid, såvida den har rätt konsistens. Något säkrare vet inte textrådet Hammarén av nu. T.o.med glassen sket sig senast för Hammarén hos sin kärlek, i hyrda paradisstugan höll inte frysen kallt, alls som, var kring nollgrader i den som ute och blev rinnande blääglass, som kärleken vägrade käka, vägrade snart allt annat också för den delen, som Hammarén mer principfast och med långa tänder redan putläpp åt en skål av glassen och satt så mycket stark salmiaksextrakt på så att strupen brändes, varpå tvingades Hammarén rökdroga ner sig och med nöd näppe klarade av att skriva ett klagomålsbrev till stughyresvärden att inte tänker betala för elektriciteten när glassen blev förstörd, gottgörelse om något för något, glömde t.o.med hota och svära i avfattningen, och knappt aldrig har han för den delen haft lika svårt att avfatta, och snart var Hammarén av kärleken bortskickad därifrån, hemma stadsbostad hos henne i väntan på sista flyget fortsatte köpa och käka glass, fastän hon hade/har någon supermärklig frys som kunde t.o.med ha hållit avbleknande Stalin vid sina vilka färger (såvida först styckad och ryms i mindre utdragbara lådor), och har strömförbrukning som för ett egnahemshus eller förläggning och hon fattar inte det själv att så gott som enbart härrör från den där superrefrigeratorn, och när hjälten Hammarén nämnde det försiktigt togs han som världens gnälligaste slok, buuuuu, bää bää vita lamm, och glassen var så hård när tages från den märkliga frysen att Hammarén böjde hennes skedskaft var gång, tror de gått av i det här laget när hon rörde om i någon soppa, och han svor den världens förbannelse tills att nånting smälta, verkar knappt ens smälta innan är själv vid fryspunkten nere. Man kan inte vara älskad för lite. Eller hur det nu ska förhålla sig. Hammarén för helvete allting saaaaaaaknar henne, fått sig i ett kärlekens vacuum, blev där. Blev förmodligen en värld honom. Det var livet det. Kanske har hon också ett hemligt hjärta kvar, ett hon inte kan så bra, men har. Hammarén är så förlorad. Hammarén vill be henne om Förlåtelse och hon lyssnar inte, låter honom inte säga nånting fastän han tja allt. Han tror han kommer snart skriva världens allra vackraste kärleksbrev, för att hon inte läser honom, nånting för nånting. Hon så himla säregen, himlasäng säregen. Saknadens till är tydligare än överallt maskrosen, gul, röd.

Dr Elizabeth Ardens första kosmetolog i Finland blev kär i Hammarén, öh, såg på honom som om han var gullig. Dock inte Ardens ledande kosmetolog i landet, uttryckligen den första, den första i tiden, fått sin utbildning i London för fornstora dar sedan. Träffade henne i väntrummet på sjukhuset och hon Elizabeth Ardens första kosmetolog hänföll sig, änka nu, och hon hade haft en liten brun prick på armen, en melanosarkom som spred sig skitet sitt till lungorna, fick ena lungan exenteratio avlägsnad andra resectio delvis bortakapad när kräftan kunnit sprida sig omärkt att plötsligt inte mera kunde andas och började hosta blod, genast efter operationen fick också hjärtinfarkt, och när hon kom hem dog maken i hjärtinfarkt, gick en kort tid och fick något diskbrott åter som måste omedelbart opereras, och har bältros i ögat som svider något infernaliskt [”nåt invälsignat”], fick massiv strålbehandling för kräftan, och när blev färdig med den hade strålaren tårar i ögonen, tänkte Hammarén att där en lika blöt jävel som sig själv. Och så orkade hon inte mera bo i ”hemska” Helsingfors, flyttade till barndomsstaden Lovisa som visat sig bli riktigt trist stad. Visste också säga att bergsrådinnorna, grevinnorna och baronessorna i Helsingfors var de mest snorkiga av dem som hon gjort vackra, somliga direkt elaka. Och hennes läkare är en alltid sur jävel, och slutligen tänkte hon att en gång skall hon få något smile på honom sure, runebergsaktig rimad och ramsad dikt om leende reciterade åt läkaren och plötsligt vände han sig mot henne, annars omöjligt att få ögonkontakt med, log han för första gången som ett ”hangökex” (finlandism), tyvärr som dikten inte fastnade i mitt huvud för återbruk, lät bra, bättre än de Hammarén själv skriver, fan det. Hon saknar anförvanter, har endast en trist brorson som väntar på sitt stora arv. Har förut i Borgå träffat landets enda person som innehar strykmästarexamen, den också från London, en tvåårig internationell utbildning för att bli expert och oerhört bra på att hantera strykjärn, han som hade den examen var son till exilryssen och grundaren av den nu nerlagda och i tiden näststörsta byktvätterikedjan i Finland Americano, han strykmästaren också ordföranden för byktvätteriernas intresseorganisation i Finland, fick också hjärtinfarkt sic, nu var en sur lite högfärdig jävel som sålde ett antikt mässingsstrykjärn åt Hammarén (ordet fint när har mässing och järn i samma). Har snart fått ett litet galet persongalleri för någon roman förutom min förlorade kärlek, nog i verkliga förebilder, fint med dessa ”första” och ”enda”. För övrigt var Hammaréns mormors andra man en av Helsingfors dåtida gangstrar, med byxbuntar 35 cemter breda, som stryktes på Tvätteri Americano, flög i det första Finnair plan över Atlanten till USÄ och fick en glasbokpress för det, som föll i golvet. Och Hammarén har stulit mera desinfektionsmedel från läkarnas toalett, ny artrik specifik hobby, desinfektionsmedel är förstås alltid desinfektionsmedel oavsett om det gör någon nytta, hade det gömt i rocken när hon Elizabeth Ardens första kosmetolog förklarade livets synpunkter. Vissa typer av damer få blir ibland kära i Hammarén, vet inte varför. Sköna Emma grammatica kontra hispidusa som slutade vara kär, hon, hon. Tyvärr har redaktionen, till stor besvikelse eller bedrövelse, rörd inte förmått erhållit av någondera ett enda bidrag till av henne trots hövlig ren förfrågan, inte ens ett hundskall någonstans att refusera för Panopticon, enär en mycket god skriftställare och känsla för närhelst vill det. Så Panopticon är i tiden en allt mycket apatisk redaktion, hoppas nästan på att världen eller Europa meningar går under, vilket förstås nog ändå går, efterlyster kanske alltjämt agenter för att försöka förgöra Europa och skriva om sina erfarenheter, skralt men hugade. Hjärnan fungerar dock nu farligt dåligt på stackars hjälten Hammarén, vet inte om något skall ursäktas, och om det i så fall göres, och hur skulle. Hans kärlek är i tvångströja, hon vackra med sinnlig scutatus bakom där allt förlåt står stopp. Så suck. Eg. borde man också skriva en romanhandbok om personligsregister. Förlåt.

Sist och minst om, troligen, verkligen inte alls sämst ave ropet ämnesexperten oklåfingrig redigerare och klyschvarse bästa Caroline Olsson som skriver sig erfarenhetens förskönade avfattningar i ord som förverkligar hjärna, går texter sina varv runt, förestår också den exelenta superbloggskan Bokhora, gott nog läser även herr styckmästare St. Hammaréns alster, är mycket kär i en bra karl lyxtypograf, alltså hon, inte Hammarén det, och den senare, alltså Hammarén får ibland, stundom fina underdåniga, hemliga underrättelser om kärlekens sötma, som han läser med idel formidabel känsla av äkta där, och om romanprojekt också, en jätteduktig skribent som skriver i vårt Panopticon för redan andra gången, och är den av oss som ock kunnat, förmått skildra molnskuggor under marken ifrån ovan, eller nånting speglat ut i varje fall av plant liggande ojämt. Rik läsning alltså [(förvisso).].

Sist och inte minst kolofonterade lyxpoeten, hedern Boel Schenlær, en kärleksepistlars vuxna, kan sjunga och recitera sig så vaggor rör och barn joddlar gåvodikter, sjuka stipendiumorgans förbisedda begåvning sedan 1996, Lyrikvännens förre redaktör med exklusivt nummer där Mara Lees recenserades medelst giftskåp pang i dörr, spanad varit i Skottland av CIA för texter, ett långt yppigt, något yvigt och lika löjligt missförstånd för abbreviationer idel för Boel, de bjöd henne sedan på Kaffe plus bakelser och berättade själva dikter om amerikanske presidenters blöjor, tro eller inte men sant, och hon pekades snart ut på hemmaplan som Sverige största och förhatligaste diktbordellmamma vars stall inhyste flertalet stora poeter som blott skrev äkta gammeldags hederlig dikt, nej den var inte ens hederlig, den svider nog när vill sig och T. Tranströmer alla gånger upprörd över, han darrade och skrev ytterligare en dikt, och av alla beaktansvärda påhopp hon pekades ut i press som en lism till Knutbymördarrepastorn, driver PS kvalitetsförlag, för klarhetens skull inte av tyst bolag med Transformer, pådriver poesiscenen PoesiONStage och Södermalms hatt Poesifestival, däri St. Hammarén en gång tänkt stå, hon även skrivit upprörd drama och skakande teater framförd ute i Europa, rosad där som Sverige röst av förskönat fanskap blev, ur allt har hon barkat kärleksträd, och skriver en uppriktig kärleksepistel poetlyxigt för Panopticon om Nånting Föremål. Och det allra bästa pangh, hon gillar inte Boet Carpelans s.k. dikter, hon värdig Panopticon. Läs brev

II:a Sekretariatet I, för aktuella fyrklövra fem, sex.

/ Stefan Hammarén

Musik

Arbogast — Too Proud to Stick to Winners

Bad Brains — Build a Nation

Dan Berglund — Såna som vi… & Lars Demian — Välkommen hit

Bonde do Rolê — With Lasers

Boz Scaggs — Runnin’ Blue

CocoRosie — The Adventures of Ghosthorse and Stillborn

The Detroit Cobras — Tied & True & Nick Lowe — At My Age

Editors — An End Has a Start, Tunng — Good Arrows, Richard Hawley — Lady’s Bridge, Joseph Ruarri — Tales of Grime & Grit, Unkle Bob — Sugar and Spite, The Enemy — We’ll Live & Die in These Towns & The Marzipan Man — Stories

Green Day — Transmissions

Ian Hunter — Shrunken Heads

Iron Savior — Megatropolis

Korn — Untitled & Nick Black — Hollow

Korta musikrecensioner XXXI

Mörbyligan — persona non grata?

Prince — Planet Earth

Soulsavers — It’s Not How Far You Fall, It’s the Way You Land & Specimen — Electric Ballroom

Taken by Trees — Open Field

The High Llamas — Can Cladders

The White Stripes — Icky Thump

Turbonegro — Retox

Wicked Little Dolls — Wicked Little Dolls