Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

The Rolling Stones I (III)

En av världens största rockgrupper är också en av dem som hängt med längst. Trots medlemsbyten, och trots både med- och motgångar har gruppen bestått. I en serie artiklar ska vi försöka ge en så sammanhängande bild som möjligt av en grupp som varit med om det mesta.

De tidigaste åren

Redan 1951 mötte Mick Jagger och Keith Richard varandra för första gången när de båda gick på Wentworth County Junior School, men det var inte förrän de träffades igen 1960 som vänskapen tog fart. När den gemensamme vännen Dick Taylor, som senare kom att spela med The Pretty Things, introducerade de båda började allt ta fart. Richards gick på Sidcup Art Collage och Jagger gick på London School of Economics. De tre formade bandet Little Boy Blue and The Blue Boys men kom snart att omformas till The Ramrods and The Blues Inc. ett band som hade Brian Jones och Charlie Watts som medlemmar förutom de tre. 1962 Bestod bandet av Mick Jagger på sång, Brian Jones på gitarr, Keith Richard på gitarr, Ian Stewart på piano, Dick Taylor på bas och Tony Chapman på trummor. Samma år bytte gruppen namn till The Rolling Stones efter en låt av Muddy Waters som hette Rolling Stone. Gruppen började få sina första spelningar på Marquee Club i London. Den musikaliska basen var Chicago blues men Richard och Jagger tog med sig en tradition av rock i Chuck Berry och Bo Diddleys anda. Snart lämnade dock Dick Taylor och Tony Chapman bandet och ersattes av Bill Wyman på bas och Charlie Watts på trummor, samme Charlie Watts som alltså varit medlem tidigare i gruppen under namnet The Ramrods and The Blues Inc.

Karriären startar

The Rolling Stones.Ett av de tidiga stora fansen av gruppen var inga mindre än medlemmarna i Beatles. Snart hade kontakter knutits mellan de två grupperna och dessa ledde till nya kontakter inom skivbolagsvärlden. Det första steget var att skaffa en manager och valet föll på Andrew Loog Oldham, hans första bedrift var att förhandla fram ett skivkontrakt med skivbolaget Decca. 1963 Var det dags för debut på skivbolaget och resultatet var en EP och 1964 kom så ett album. Albumet The Rolling Stones markerade starten på denna exceptionella karriär. Både EP och album innehöll covers på låtar man framförde live. Ungefär samtidigt gav man sig ut på turné i Storbritannien och Europa, en turné som ofta sammanförde bandet med andra artister för gemensamma konserter där Rolling Stornes agerade förband åt andra storheter som Bo Diddley, Ike & Tina Turner, Little Richard, The Ronettes, The Everly Brothers för att nämna några. Det flitiga turnerandet tog dom också till USA där de bland annat framträdde i Ed Sullivan Show och blev dissade av Dean Martin för sitt långa hår. Man hann också med att gå in i studio och spela in en del material, bland annat fick man använda den klassiska chess-studion i Chicago där så många av deras idoler gjort sina inspelningar — cirkeln var sluten. Särskilt för Mick Jagger och Keith Richard var detta tillfälle rena julafton då de båda börjat sina respektive musikintressen med att samla skivor med alla dessa bluessnubbar som chess spelat in. 1964 var också året då gruppen fick sin första stora hit nämligen It’s All Over Now.

Om det var influensen från alla andra band eller en medbeten förändring är svårt att säga, men till bandets andra skiva hade bandets musikaliska fokus flyttats från Rythm ’n’ Blues till mer klassisk pop. 1965 såg albumet The Rolling Stones No 2 dagens ljus, Skivan innehöll också de första Jagger/Richard kompositionerna What a Shame, Grown Up Wrong och Off the Hook. I övrigt innehöll skivan andras kompositioner som man brukade framföra live. Både denna skiva och ytterligare en variant av denna kom ut i USA, skivan hette Rolling Stones Now och innehöll då delvis andra låtar. Albumet producerades också för första gången av managern Andrew Loog Oldham.

Genombrottet och priset

The Rolling Stones — The Royal Dragon.Så här långt hade Rolling Stones karriär tuffat på i maklig takt. Visst fanns framgångarna men inte dom gigantiska och visst fanns uppmärksamheten men inte den bisarra. Allt detta skulle komma att förändras över en natt och förändringen hette Out of Our Heads — Rolling Stones tredje platta (fjärde i USA) som gav 1965 och fanns i två olika versioner, en Europeisk och en Amerikansk. Den Amerikanska var den som kanske betydde mest då den innehöll alla de hits som gruppen nu fick världen över. (I Can’t Get No) Satisfaction, The Last Time och till sist Play with Fire blev alla stora hittar och etablerade nu gruppen som en av de stora av sin tid. Men framgångarna gick längre än så. Om en låt var skriven av Lennon/McCartney var detta synonymt med kvalitet, nu hade världen fått ännu ett kvalitetsbegrepp och det hette Jagger/Richard för två av de tre låtarna var just signerade med dessa namn.

Nu rullade hjulen snabbare och snabbare och framgångarna följdes av fler. Aftermath blev det fjärde albumet släppt i Storbritannien och det sjätte i USA, skivan släpptes 1966 och blev ytterligare en manifestation i den låtskrivarförmåga radarparet Jagger/Richard besatt. Återigen var det flertalet låtar signerade den dynamiska duon som rönte störst uppmärksamhet och framgång. Under My Thumb, Paint It Black och Lady Jane blev alla ögonbrynshöjare. Aftermath innehöll mer örongodis än så, den 12 minuter långa Going Home räknas som den första låten på en rockplatta där jam d.v.s. att man improviserar fram resultatet var grunden.

Uppmärksamheten för gruppen inskränkte sig dock inte till bara musiken, 1967 sprängdes dörren till Keith Richard hem och in stormade ett antal poliser. De substanser de hittade var löjligväckande litet till antalet och kanske inte heller av den enorma skada engelska tidningar ville göra gällande. Både Mick Jagger och Keith Richard arresterades dock båda två och dömdes snart till böter för sina tilltag. Dock ledde hela processen till att det snarare riktades mer ljus på de smått bisarra inslagen i Anglosaxisk droglagstiftning, snarare än det eventuella övertrampet the glimmering twins (Jagger/Richard gemensamma smeknamn) begick. Också Brian Jones fick sin beskurna del av vad engelsk rättvisa kunde uppbåda. Med både cannabis, kokain och metamfetamin på fickan kunde han inte längre förneka att han hade fler laster än bara att musicera och spela en framträdande roll i en av världens mest kända grupper. Ditintills hade gruppen uppmärksammats i media för sin musik och sina framgångar på topplistor, men nu hade fler ämnen väckt tabloidernas intresse och med denna nyväckta nyfikenhet kastade sig tidningarna över nyheten till dess att spaltmetrarna blev till spaltkilometrar. Brian Jones dom blev böter, men med brasklappen att han borde söka professionell hjälp för sitt drogmissbruk.

När alla rättegångar var över och alla domar hade fallit var det dags att ta igen förlorad mark med det Rolling Stones kunde bäst, spela in ny musik. Låten We Love You blev gruppens tack till alla fans som under den svåra tiden stött dom, det lite uppseendeväckande med låten är att Lennon/McCartney från Beatles deltog på bakgrundssång.

Man fortsatte med samma taktik att lägga det gamla bakom sig med hjälp av ny musik och samma år såg en ny Rolling Stones-platta dagens ljus. Their Satanic Majesties Request kom precis som Beatles Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band ut 1967 och precis som den senare är den ett resultat av ett sökande i en mer psykedelisk musikalisk riktning. Många ställde sig frågande till albumet, men den historiska domen har blivit mildare än vad den var från början.

Trots att många tyckte att albumet var misslyckat, framstår skivan idag som ett viktigt musikaliskt landmärke för den tiden det producerades i och har på den senare tiden fått det erkännande det förtjänade redan från början. Några roliga detaljer med skivan: Bill Wyman, bandets bassist skrev och sjöng sin första och sista låt för bandet — In Another Land, skivans omslag är gjort med 3-D effekt, Small Faces, ett annat engelskt stort band, sångare Steve Marrott och gitarristen Ronnie Lane sjöng bakgrund och hjälpte till att spela gitarr på vissa låtar.

Den engelska psykedeliska scen blev tidsmässigt väldigt kort, 1966–1967, så redan året efter var gruppen tillbaka i Blues-traditionen.

The Rolling Stones.1968 släppte gruppen singeln Jumpin’ Jack Flash och senare det året albumet Beggars Banquet (ett namn som också gett upphov till en indieskivlabel). Den nye producenten Jimmy Miller gav gruppen den förstärkning de behövde för att få fram det där extra bluesiga soundet som man ville leta sig tillbaka till efter den misslyckade sejouren i psykedelians förlovade land. Albumet blev inte bara en kommersiell framgång utan också en musikalisk milstolpe. Än i denna dag räknas albumet som ett av de bästa som inte bara Stones släppt, utan också som en av rockens stora klassiker och detta med all rätt. Skivans inledningsspår Sympathy for the Devil kan väl inte ha undgått någon, där text och rytm spelar en så stor roll att berg kan försättas. Också låten Street Fighting Man uppmärksammades och blev en mindre hit. Men faktum är att hela detta album är ett smärre genidrag, låtskrivandet från Jagger/Richard firade nya triumfer, produktionen var fulländad och imagen kring bandet som ett stökigt rockband med rötterna i bluesen skapades med detta album och med hjälp av denna image var nu gruppen världens största rockgrupp inget snack. En lite lustig detalj var att två dåvarande flickvänner till Mick Jagger och Keith Richard, Marianne Faithfull och Anita Pallenberg, sjöng bakgrund på plattan. Samma Marianne Faithfull som gjorde en framgångsrik karriär parallellt med plattan och under 80-talet.

En annan detalj var att under inspelningen av albumet och låtarna växte fram så bidrog Anita Pallenberg till låtskrivandet på ett ovanligt sätt. Mick Jagger Keith Richard och producenten Jimmy Miller satt och lyssnade på den första versionen av Sympathy for the Devil när Anita började larva sig och efterapa en chimpans genom att låta whoa whoa i refrängen, utifrån detta spann the Glimmering Twins vidare och skapade pålägget i låten som blev så karaktäristiskt.

Tyvärr var det inte på alla fronter gruppen var lika framgångsrik och det blev alltmer uppenbart att Brian Jones var den svagaste länken i kedjan. Ett alltmer tilltagande drogberoende, ett allt större alienerande från de övriga bandmedlemmarna och bråk om en före detta flickvän till Brian Jones, Anita Pallenberg, mellan honom och nya pojkvännen Keith Richard gjorde att spänningen ökade där Brian Jones var alltmer isolerad. Samarbetsproblem i studion inför det kommande albumet Let It Bleed mellan framför allt Mick Jagger och Brian Jones, spädde på slitningarna. När han 1969 nekades arbetstillstånd av amerikanska myndigheter till den kommande turnén i USA med motivationen drogproblem fick de andra nog. Den 8 juni åkte Mick Jagger, Keith Richards och Charlie Watts ut till hans hus och kickade honom. Dagen efter publicerades dels ett uttalande från Brian Jones som i korthet sa att han inte längre kunde kvarvara som medlem på grund av olika åsikt om det mesta, och dels publicerades ett uttalande från de övriga medlemmarna som önskade Brian lycka till i livet men att deras nye medgitarrist numer hette Mick Taylor som kom från John Mayall’s Bluesbreakers.

Den 3 juli hittades Brian Jones med flytande med ansiktet nedåt i sin swimmingpool och han dödförklarades bara några timmar senare. Som så många gånger förr i rockcirkusen gick framgång hand i hand med tragik Den officiella utredningen visade att Brian Jones drunknat med ansenlig portion droger i kroppen, hans död klassades därför som en olyckshändelse. Ihärdiga rykten har dock följt fallet under alla år, mycket tack vare Brian Jones sista flickvän Anna Wohlin som befann sig på egendomen då olyckan inträffade, senast 1999 hävdade Anna Wohlin åter att det var mord. Motivet skulle ha varit ett bråk som uppstod mellan Brian Jones och två hantverkare som bodde i huset när olyckan/mordet skedde. Teorins livskraft förstärktes då den ena utav de utpekade dog, och sonen avslöjade för tidningarna att pappan erkänt mordet på dödsbädden. Hur det nu än var med den saken, den personen som tillskrevs bildandet av Rolling Stones var död och kvar stod en grupp i sorg och samvetskval får man förmoda.

Om en månad kommer denna artikel att fortsätta med del nummer två, detta på grund av det rika materialet som annars skulle ge en jätteartikel.

Dr. Da Capo

The Rolling Stones II (III) | The Rolling Stones III (III)

Musik

Angie Stone — Life Goes On

Brian Simpson — Above the Clouds

Buffalo Tom — Three Easy Pieces

Divine Heresy — Bleed the Fifth, Nemesea — In Control & Prong — Power of the Damager

D-I-Y/Do It Yourself: The Rise of the Independent Music Industry After Punk

DJ Tiesto — Mastermix II, Paul Van Dyk — In Between & Galaxy Dance Anthems

Dr. Indie lyssnar på Gillian Welchs americana och rootsmusik

Elvis Costello — The Best of Elvis Costello: The First 10 Years

Robert Forster & Grant McLennan — Intermission: The Best of the Solo Recordings 1990–1997

Alan Jackson — 16 Biggest Hits, Joe Nicols — Real Things, Jason Meadows — 100% Cowboy, Taylor Swift — Taylor Swift & Billy Bob Thornton — Beautiful Door

Jens Lekman — Night Falls over Kortedala & Timo Räisänen — Love Will Turn You Around

Joe Cocker — Classic Cocker

Josh Rouse — Country Mouse City House

Kanye West — Graduation, Aesop Rock — None Shall Pass & DJ 31 Degreez — The Forecast 10

Korta musikrecensioner XXXII

Kula Shaker — Strangefolk

Lisa Lövbrand — Embraceable

Lotta Wenglén — In the Core

Manu Chao — La Radiolina

M.I.A. — Kala

Oh No Ono — Yes

Oscar Danielson — En bild av lycka att spara på & Tom Malmquist — Fish in a Tear

Per Gessle — Kung av sand: en liten samling 1983–2007

Prodigy — Return of the Mac, Swizz Beatz — One Man Band Man & UGK — Underground Kingz

No Use for a Name — All the Best Songs, Heideroosjes — Chapter Eight the Golden State, Against Me — New Wave, Rentokill — Antichorus & Paramore — Riot

Razorlights — Hold On, Stereophonics — Pull the Pin, The Brunettes — Structure & Cosmetics & The Coral — Roots & Echoes

The Bee Gees — Spicks & Specks

The Korgis — The Best of The Korgis

The Remains — The Remains

The Tough Alliance — A New Chance

TLC — The Very Best of TLC: Crazy Sexy Hits

Ulla Billquist — den gudomliga sångerskan