Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

The Rolling Stones II (III)

Här fortsätter artikelserien om Rolling Stones, första avsnittet publicerades förra månaden på länken Backspegeln och avslutades i tragedins tecken med att Brian Jones dog.

Gå vidare

The Rolling Stones.Brian Jones död slog hårt mot de övriga medlemmarna i gruppen. Inte bara hade de unisont sparkat honom en månad före hans död, utan hans drogrelaterade död hade återigen kastat en skugga över de övriga i gruppen där framför allt Keith Richard hade gjort sig känd för sin förkärlek för kroppsfrämmande substanser. Sedan tidigare var gruppen klar för en konsert i Hyde Park i London. Snabbt blev konserten förvandlad till en minneskonsert för Brian Jones. En publik på ungefär 200 000 personer såg ett band som både var taget av stundens allvar och fyllda av optimism då de några månader tidigare återigen fått en listetta i England i form av Honky Tonk Women som ironiskt nog släpptes som single samma dag som Brian Jones dödsbud kom, den 3 juli 1969. Konserten spelades in och sändes på TV av Grenada Television under namnet Stones in the Park, en konsert som än i denna dag går att köpa för beskådande. I december det året släpptes det nya albumet Let It Bleed. Albumet blev en bekräftelse på att The Rolling Stones var tillbaka i den fåra som gjort dem så populära och berömda, nämligen den bluesbaserade rocken. Låtar som Gimme Shelter, You Can’t Always Get What You Want, Midnight Rambler och Live in Vain (skriven av Robert Johsnon) säkrade gruppens renommé som några av sin samtids absolut bästa låtskrivare. Detta blev dessutom på denna platta som Brian Jones tackade och tog farväl genom att postumt medverka i två låtar. En annan rätt lustig detalj var att i låten Live in Vain spelade en mycket ung Ry Cooder mandolin. Samma Ry Cooder som senare har blivit så omskriven och omtalad för sitt bländande gitarrspel.

I november 1969 satte den konsertturné igång som Brian Jones nekats arbetstillstånd till. Efter hans tragiska död var det dags för gruppen att visa att man kunde gå vidare. Istället blev det återigen en grupp som snarare förknippades med skandal som presenterades för världen, deras musik hade för en hel föräldrageneration en sekundär betydelse. Altamont utanför San Fransisco var platsen där gruppen skulle ge tillresta en gratiskonsert lite grand som en naturlig fortsättning på Woodstock, istället kom den i efterhand att förknippas med slutet för the summer of love och flower power. En av de tillresta var Meredith Hunter och den lyckliga stunden över att få se sitt favoritband, den blev Merediths sista upplevelse över huvud taget. Mitt under konserten mördades nämligen Meredith av det lokala Hells Angels gäng som mer eller mindre hade påtagit sig att sköta säkerheten själva. Bandet kunde bara stå på parkettplats och se mordet mitt framför scenen. De gjorde naturligtvis sitt bästa för att stoppa det hela men det var för sent, katastrofen var ett faktum. Konserten hade redan innan den satte igång omgärdats av hätska känslor och rent hat från delar av publiken men framför allt från Hells Angels och hela konserten urartade med mordet och stoppades också efter detta då bandet vägrade fortsätta spela.

Det rättsliga efterspelet var lika kaotiskt och slutade i korthet med att den huvudmisstänkte frikändes i brist på bevis och vittnesmål. Senare blev samme kille president i Hells Angels och Mick Jagger lär fortfarande ha ett dödshot hängande över sig från denna grupp. Den som vill se mer av denna händelse kan skaffa sig en av de bästa konsertfilmer som någonsin gjorts — Gimme Shelter. Där berättas hela historien med alla dess hemska detaljer.

Förutom dessa tragiska händelser slutade USA-turnén med att bandet 1970 släppte en av de bästa liveplattor som någonsin släppts och som just spelades in under turnén till Amerika. Get Yer Ya-Ya’s Out var inget annat än ytterligare en av alla dessa sensationer som Rolling Stones förknippades med under denna period. Skivan var en enda lång hyllning till bluesen och förebilden Chuck Berry och visade dessutom ett band i högform, live var bandet helt enkelt bäst och låtskrivandet gav den andra dimensionen. Skivan visar ett band som var i det närmaste ostoppbart.

The Rolling Stones Records.1969 var också året då kontraktet med Decca gick ut. Kontraktet förnyades inte utan istället bildade bandet sitt eget bolag, Rolling Stones Records.

Första skivan att ges ut på den nya etiketten var 1971 års klassiska Sticky Fingers. Skivan är ytterligare en av dessa rockklassiker, ett måste i skivhyllan helt enkelt. Inte nog med att omslaget är ett av de fräckaste som någonsin skapats med sin jeansbeklädda höft där man kan öppna dragkedjan i brallorna och kolla på kalsongerna innanför, nej skivan vimlar av bra låtar också. Bluesrockiga Brown Sugar, countryinspirerade Wild Horses för att nämna bara några. Det speciella med denna skiva var att vid tidpunkten började vissa ämnen som sköts upp i armvecket kräva sin tribut framför allt av Keith Richards, så även om det står Jagger/Richards på varje låt så bidrog Mick Taylor med låtskrivandet i allra högsta grad men fick aldrig någon erkännande för det.

The Rolling Stones.En annan nyhet vid tidpunkten var att precis som med sossarna i Sverige fattade inte den Brittiska regeringen att om man arbetar ska man visserligen betala skatt, men det finns en gräns hur mycket folk är beredda att avstå. Missnöjda med de alltför höga skatterna flyttade bandet helt enkelt utomlands. Ett chateau i södra Frankrike blev Keith Richard nya hem, en pikant detalj med det nya hemmet var att under 2:a världskriget var slottet högkvarter för det lokala SS-kommandot. Ifrån detta slott fortsatte det redan påbörjade arbetet med nästa album som också det skulle komma att skriva in sig i historieböckerna som ett av de klassiska rockalbumen. Till sin hjälp använde man sig av världens enda mobila studio som man inhandlat för alla miljoner man tjänat. Studion var helt enkelt en långtradare inredd med allehanda högteknologisk utrustning och en rullande studio med allt vad en sådan behövde.

1972 såg i mitt tycke Rolling Stones absolut största mästerverk dagens ljus, dubbelalbumet Exile on Main Street. Visst, ditintills hade de gjort den ena låten efter den andra som var pärlor då och är det än i denna dag och visst gjorde man skiva efter skiva som fick folk att kippa efter andan för att de var för bra för att vara sanna, men ingen skiva kom ändå i närheten av Exile on Main Street. Storheten med albumet är att det sammanfattar rockens historia på ett så där fruktansvärt bra sätt att bara en genomlyssning kan bevisa hur bra den egentligen är. Detta gjorde man utan att förlora kontakten med vare sig bluesen, countryn eller den amerikanska folkmusiken. Men här finns mer, lyssna på en låt som Sweet Virginia som experimenterar med country som man börjat med på Sticky Fingers men här faller bitarna på plats på ett helt annat sätt. Det upphör dock inte där heller, häpna gärna inför Rip This Joint med sin explosiva energi och fullständigt befängda sväng. Inledande Rocks Off fungerar vidare som en fullständig murbräcka med sitt uppumpade soulblås och övertryck. En låt som Sweet Black Angel är rena örongodiset för en stordiggare av amerikansk vit folkmusik innan countryn, ja listan över låtar kan göras lika lång som plattan för så bra är den. Varje låt är tidstypiska exempel på hur mångfacetterad och fullständigt genomgenial denna platta är. Personligen tror jag aldrig ett band kan låta bättre än så här, albumet är ett av de bästa ett rockband någonsin släppt helt enkelt. Skulle jag recensera albumet idag, skulle jag ge det 18 av 5 möjliga. En liten detalj med plattan är att albumet avslutades mitt under pågående turné i Los Angeles Sunset Sound Strudio där de sista påläggen gjordes 1971.

1972 återvände bandet till USA för att turnera och ge Exile on Main Street uppbackning. Tanken var att turnén skulle filmas och ges ut som en konsertfilm, arbetsnamnet på denna film var Cocksuckers Blues. Namnet var hämtat från det som skulle ha blivit bandets sista single för skivbolaget Decca innan kontraktet löpte ut 1969. Skivbolagsdirektörerna blev dock så uppretade över titeln att skivan drogs in innan den kom ut, den fanns ett tag att köpa på en Tysk samlingsplatta men också denna drogs in på grund av fortsatt vrede från Deccas huvudkontor. Också filmen gick i graven innan den ens var färdig och det främsta skälet till detta var det tredje som höll på att gå i graven — Keith Richard. Turnén blev till en enda bekräftelse på att drogerna nu börjat äta honom inifrån. Han spelade sämre än någonsin, han brydde sig inte om gruppen, han höll på att förstöra framtida inkomster genom att få hela bandet bannlyst varhelst det kom det vill säga flertalet länder satte i fortsättningen inreseförbud på bandet på grund av alla drogexcesser. Länder som Japan införde inreseförbud som åtgärd för att stävja det som drabbade landet under 1973 års Stilla Havsturné som var en fortsättning på USA-turnén. Också Australien hade övervägt samma åtgärd men avstått och orsakerna i båda fallen var Keith Richard alltmer bisarra drogvanor. Framför allt Mick Jagger var nu utom sig av oro och raseri, Keith Richard höll på att bli ytterligare en Brian Jones och det kunde stå bandet dyrt i framtiden. Gruppen var återigen inte bara omgiven av skandalrubriker, den ena halvan av the glimmering twins (Jagger/Richards gemensamma smeknamn) höll på att knarka bort inte bara sin egen utan också resten av gruppens framtid. Cirkeln höll på att slutas på ett minst sagt obehagligt sätt. Motgångarna vid tidpunkten för Brian Jones död som man lyckats vända till en framgång med hårt arbete, höll på att falla i bitar och allt var som vanligt drogernas förtjänst.

Problemen hopar sig igen

1972 samlades bandet i Kingston Jamaica för att repa ett antal nya låtar till en kommande skiva. Mick Taylor hade vid det här laget tagit över alltmer av Keith Richards arbetsuppgifter som till exempel låtskrivande. Trots detta faktum signerades låtarna fortfarande Jagger/Richards, vilket togs upp till diskussion. Mick Taylor fick, enligt honom själv, ett muntligt löfte om att få större delen av äran i framtiden som ett erkännande av låtskrivandet. Skivan Goat Heads Soup skulle spelas in och målet var satt till en release 1973. Skivan hade en världshit, Angie, men är i mitt tycke en osedvanligt svag historia. Om Exile on Main Street var en milstolpe, var tyvärr Goat Heads Soup tvärtom. En låt får godkänt, Doo Doo Doo Doo Doo (Heartbreaker), som har det där trycket i framför allt blåset och svänget i låten. Men vad som var värre ändå, var att skivans tillkomst strulades till av ytterligare en narkotikarättegång. Den här gången var det brott begångna i Frankrike under tiden de spelat in Exile on Main Street.

Bandet fortsatte enträget trots allt och 1974 hade bandet samlats i München i Tyskland för att spela in ytterligare en skiva. Men bandet fortsatte att plågas av nya problem och denna gång var det för en gångs skull inte gruppens medlemmar som var involverade. Bandet hade sedan skivan Beggars Banquet använt sig av Jimmy Miller som producent, men denna gång visade sig att han inte skulle vara tillgänglig på grund av… just det, drogproblem. 1974 resulterade arbetet i skivan It’s Only Rock ’n’ Roll som också den var en stor kommersiell framgång, men däremot inte lika stor rent musikalisk. Bättre än Goat Head Soup, men aldrig så bra som Exile on Main Street och det skulle, om jag får lägga in en personlig kommentar, aldrig bli en grupp som kom upp i samma kvaliteter som på Exile on Main Street. Den plattan blev helt enkelt gruppens sista stora musikaliska framgång, kommersiellt däremot fortsatte det att gå bra. Det blev dessvärre ännu sämre när det gällde gruppen.

Mick Taylor som tyckt sig haft en muntlig överenskommelse med resten av gruppen om att han skulle få uppmärksamhet för sitt låtskrivande, kände sig lurad och meddelade att han tänkte hoppa av gruppen. 1974 visade sig ha ännu värre nyheter, rättegången i Frankrike slutade med att gruppen kollektivt fick böta för de drogbrott man hade begått och detta var framför allt Keith Richards förtjänst. Än en gång hade han alltså försatt bandet i en prekär situation. Som en direkt följd deklarerade flera länder, framför allt Japan, USA och Kanada, att bandet med Keith Richards i släptåg inte var välkomna till de respektive länderna.

Nästa månad fortsätter artikelserien med det tredje och sista avsnittet. Där behandlas den delen av Stones karriär som är av senare datum.

Dr. Da Capo

The Rolling Stones I (III) | The Rolling Stones III (III)

Musik

Ani DiFranco — Canon

Animal Collective — Strawberry Jam, The Go! Team — Proof of Youth & Tellison — Contact Contact

Annie Lennox — Songs of Massdestruction

Babyshambles — Shotter’s Nation

Bruce Springsteen — Magic

Deborah Harry — Necessary Evil

Diana Krall — The Very Best of Diana Krall & Nina Simone — Remixed and Reimagined

Fink — Distance and Time, September — Dancing Shoes, Bob Sinclar — Soundz of Fredoom, Rooney — Calling the World & Lone Ranger — On the Other Side of Dub

Goodbye Nashville, Hello Camden Town: A Pub Rock Anthology

Hanoi Rocks — Street Poetry

HIM — Venus Doom

Ian Brown — The World Is Yours

Ice Cube — In the Movies, DMX — The Definition of X: Pick of the Litter, Talib Kweli — Ear Drum & Young Buck — Buck the World

Iron & Wine — The Shepherd’s Dog

Jim White — Transnormal Skiperoo

Jonas Game — ADHD

José González — In Our Nature

Kamelot — Ghost Opera (Miss Vampyria)

Kent — Ingenting

Korta musikrecensioner XXXIII

Lars Winnerbäck — Daugaya

Patti Scialfa — Play It as It Lays

Paul Potts — One Chance

PJ Harvey — White Chalk

Primal Fear — New Religion

Simian Mobile Disco — Attack Decay Sustain Release

Siouxsie Sioux — Mantaray

Sleepy Sleepers — Eurowiisut terveisiä perseestä

The Bee Gees — Bee Gees Greatest

The Cult — Born into This

The Proclaimers — Life with You, James Blunt — All the Lost Souls & K. T. Tunstall — Drastic Fantastic

Thunder Express — Republic Disgrace & The Soulshake Express — The Soulshake Express

Torsson — Det fjärde största bandet i Lund (Dr. Indie)

Torsson — Det fjärde största bandet i Lund (Dr. Rock)