Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Korta musikrecensioner XXXIII

Mike Oldfield — Music of the Spheres

Mike Oldfield.Mike Oldfield — Music of the Spheres.Jaha så nu släpper en artist som jag och Dr. Rock brukar gå omkring och småmuttra om. Därför att han är högst ojämn i sina alsters. Nya kommande är också en spännande omkokat skiva med tröga trista klassiska stycken som enbart rinner rakt genom öronen som om det vore smör. Det finns ingen rejäl botten i plattan utan bara en pladdrig inställning om att göra så svag musik som möjligt tydligen.

Keyshia Cole — Just like You

Keyshia Cole — Just like You.Jag vet inte om denna sexiga snygga sångerska Keyshia Coles nya skiva är så bra som jag ville att den skulle vara. Hip hopen stör mig och den känns inte som om det vore en exklusive smart modern streetsoul, utan den förblir för välanpassad och för tydlig markerad för en ordinär radiopublik där reklamen avgör för mycket. Synd på en sådan rar musikalisk ärta. Det skulle kunna vara en ny het soulstjärna men som slocknar alltför tidigt.

Ultrabeat — The Album

Ultrabeat — The Album.Det är en manlig dansplatta som bygger på mycket sexuella tongångar där det finns ett överflöd av vackra sexiga kvinnor som dansar kring tre män som gör världens uslaste dansmusik. Det luktar unken eurodisco från musikhörn som vi sedan länge glömt bort att dom existerar i den riktiga världen. Varenda danslåt är fåniga svennepizza med desperata uppvisningar i att vi är alla heterosexuella män — tro oss. Usch blir slutintrycket av skivan.

Armand Van Helden — I Want Your Soul CDM

Armand Van Helden.Nej inte igen. Nu är det dags att en före detta stor stjärna inom technoscenen och houseetablissemanget gör musik som mest upprepar det han gjort förut. Denna gång så släpper Armand Van Helden en singel med det tråkigaste och osvängigaste musik från en dansgolvsmästare jag har hört på väldigt länge. Det händer absolut ingenting i musiken, inte en darrning, svettpärla utan det blir enbart en klinisk andefattig singel. Nej tack.

Irene — Long Gone Since Last Summer

Tobias Isakssons svenska stoltheter Irene (Hm en av mina finaste sexigaste vänner, en klassisk heavymetalbrud, heter Irene) fortsätter med göra sin klassiska indieakter med Beach Boys, försök till Motownljud, Scott Walker och lite 90-talsindie i en mixad röra. Men det blir för tamt och uddlöst för att intressera mig i någon längre stund. Indie som mest förblir lite lama handklapp utan charm berör mig inte det minsta. Irene är ett b-band som knappast klarar av att vara en tuffare indieband med vassare gitarrer. Så Irene tänker jag inte någonsin mera lyssna på känns det som i detta läge.

The Stance Brothers — Kind Soul

The Stance Brothers — Kind Soul.Lite funkig soul med discosprätten som vapen vilket penetrerar den moderna musikens särarter, och bevisar hur ett par killar med intresse att modernisera jazzen kan få till det på ett album. Ett album som skickligt placerar sig mellan rock, funk och jazzbeats på ett intressant och ryckigt sätt. Det är ett av det mera experimentella skivorna som kommit ut i år. Läs en intervju med The Stance Brothers här — The Stance Brothers

Soul Ballet — Lavish

Soul Ballet — Lavish.Rick Kelly är mannen som skapad så många jazziga elektroniska låtar sedan 10 år tillbaka för dansgolvet under sitt artistnamn Soul Ballet. Nya skivan är inget undantag från hans gamla kurs med att ge oss lugna atmosfäriska flöden av mörk skön energi i musiken. Soul Ballet är en artist som jag lyssnat på lite sporadiskt genom åren hans lugna souljazzlåtar varit vägledande i för hans konstnärliga integritet och pondus. Det är en skiva som är precis helt lagom och har ett skönt groove som ligger och surrar i bakgrunden i min lägenhet. Jag diggar verkligen musik som kan återskapa känslor som ligger i djupt begravda inom mig som kommer fram då djupa loopar och jazziga känslor bubblar upp igen. Soul Ballet gör inget nyskapande men lyckas förena kärleken till musiken med sin personliga stil och det räcker långt ibland.

A Tribute to Joni Mitchell

A Tribute to Joni Mitchell.Joni Mitchell skall släppa ett nytt helt album med nya sånger enligt alla rapporter och recensioner jag läst. Men i väntan på det albumet lyssnar jag på denna snygga fina eleganta tributskiva som tillför mig så mycket kärlek. Många bra artister fångar in Joni Mitchells känslighet som hon själv lägger in i sina sånger. Den hudnära spröda linjen som ligger och vibrerar så snyggt mellan sångernas partier. Den feminina böljliga sången och framförallt den rena kärlek som varit Joni Mitchells eget källvatten när hon skapade sina egna låtar.

Cassandra Wilsson, Björk, k. d. lang, Prince, Emmylou Harris, Elvis Costello med flera bidrar med en varm hyllning till en magisk skiva. Det är den bästa tributplatta som jag hört på väldigt länge.

Soul Cafe: A Set of Contemporary Modern Soul

Soul Cafe.Modern soullåtar som finns med på en ny modern samling som skickar ut låtar åt alla hörn och kanter. Vissa av låtarna blir långa svepande ballader som sträcker ut sig på sängen och gäspar lite lojt. Andra låtar är mera som kvicksilver i blodådrorna. Men det gemensamma temat är att dom är mjuka låtar som kliver in i andra genrer som jazz, house, neosoul. Musiken blädar mitt seende och jag vill så gärna gå upp på ett dansgolv med en kvinna för att kasta loss ordentligt till långsamma gungande långa soullåtar. Den här skivan bjuder på ett överflöd av nysvetsat soul som jag vill att den aldrig skall ta slut. Natten är lång och sval. Det är bara bra musik som kan få människor att känna så inför ett album av denna dignitet.

Mark Knopfler — Kill to Get Crimson

Mark Knopfler — Kill to Get Crimson.Jag trodde aldrig att jag skulle få skriva i en recension att Dire Straithjälten Mark Knopfler skulle göra angelägen skiva äntligen. Det är irländsk folkmusik, country och pop som blir en bra snygg fix färdig tillstånd hos Mark Knopfler. Det är nästan i klass med hans främsta insatser under hela Dire Straittiden. Jag gillade det bandet nämligen väldigt mycket. I dag är Mark Knopfler 58 år gammal och gör en helgjuten platta med bra darr på sången, liksom gitarrspelet är finlemmad så att den skiner och skimrar som strålar från en sommarsol. Nu när hösten kommer krypande liksom vintern närmar sig med stormsteg så är Mark Knopflers nya skiva perfekta att lyssna på.

Astrovamps — Gods and Monsters

Astrovamps — Gods and Monsters.Ha ha ha vill skratta högt åt en av årets roligaste hårdaste garagerockplattor som närmar sih hårdrocken i tunna lager på lagermetoder. Deras nya skiva svänger, skrämmer och lägger på en snitsig tung rockkänsla som det vore 2000-talets svar på rockabilly. En dödsläcker rockplatta med andra ord.

Foo Fighters — Echoes Silence Patience & Grace

Foo Fighters — Echoes Silence Patience & Grace.Dave Grohls nya skiva med sitt band Foo Fighters hamnar lite i släptåget på vad jag själv gillar inom musiken. Det finns några bra spår medan skivan sackar med ballader som börjar så där balladlikt för att senare byta tempo till något skrikigare tempo. Musiken växer inte sig inte stark på det här sättet eller musikens tekniska anda växlar lite för mycket mellan balladtempo och punkigare hårdrock. Det blir aldrig riktigt bra i slutändan. Utan Foo Fighters är ute i spår som jag inte vill att de sysslar med när det gäller ett sådant bra band i mina ögon. Jag vill ha deras gamla hederliga alternativa hårdrock som dom började med efter Nirvanas sista tid under sin existens.

Kenny ”Babyface” Edmonds — Playlist

Kenny ”Babyface” — Playlist.Så tråkigt att ”Babyface” 2007 skall lämna sina våta drömska soulballader han givit oss sedan 80-talet för att göra trötta covers på sina favoritlåtar. Då tolkar ”Babyface” visserligen roligare val av låtar med artister som sorgligt bortglömda James Taylor, Dan Fogelberg, Jim Croce eller gruppen Breads softrock. Men tyvärr finns det lata val av Bob Dylan och Eric Clapton som är väldigt lama. ”Babyface” får gärna återgå till sin slika delikata soul för min del.

Twista — Adrenaline Rush

Twista — Adrenaline Rush.När jag då och då beklagar mig över hip hopens tråkiga manliga sterika gangstarap så dyker det upp skivor som bara slår sönder min klaglåtande. Twista följer upp sin fascienerande debutalster Adrenaline Rush från 1997 genom att uppdatera den med stjärnsmällar till låtar. Lyssna på underbara Give It Up med Pharrell på en tuggande kvinnodyrkande låt med våt sex mellan bralla och trosa. Det är visserligen gangstarap, knark, pengar och dansbeats så ironin störtdyker i varenda gen. Lyssna bara på den two stepdoftande Pimp like Me som borde vara årets partylåt. Twista gör sin grej helt enkelt och det blev ett av höstens bästa rapalbum.

Nena — Cover Me

Nena — Cover Me.Jodå det är sant att gamla Nena Kerner som hade hiten 99 Luftballons 1984 fortfarande gör plattor. När jag kollade hennes utgåvor så har hon konstant i Tyskland givit ut relativt anonyma plattor under årens lopp. Det verkar som Nena inte gjort något större väsen av sig uti i världen. Så en ny skiva från hennes hand ger väl knappast mig något nytt. Det är okej ordinär rock utan direkt känsla eller kraft i sångerna. Men den är bättre än vad jag skulle kunna räkna med. Några låtar är bättre än vad jag förväntade mig som lyssnare.

will.i.am — Songs About Girls

will.i.am — Songs About Girls.Jag gillar en man som sjunger sånger bara av flickor i olika livssituationer. Jag älskar kvinnor så hans skiva borde vara en ren njutning. Till vardags är han en rapare som spelar med i den kommersiellt urtrista populära Black Eyed Peas. Han gör även skivor åt Pussycat Dolls, The Game, John Legend och Ciara. Hans nya skiva har gästartister som Mark Ronson eller Snoop Dogg som tillför världen lite roligare musik. Skivan är faktiskt riktigt bra stundtals. En skön snubbe med starka låtar som samlats tillsammans på en blankpolerad rund skiva.

Natalie Imbruglia — Glorious: The Singles 97–07

Natalie Imbruglia — Glorious: The Singles 97–07.En dubbelplatta med den vackre Natalie Imbruglia som släpper sina singlar med bonus-dvd. Musikaliskt är det skittrist musik som många kvinnor faktiskt hängivit sig åt att släppa ut på skivmarknaden. Jag försöker ta mig genom dessa låtar som har Alanis Morrisette som ledstjärna och det ser jag som något negativt i världen. En skiva som jag tycker borde kunna läggas åt sidan.

Rascal Flatts — Still Feels Good

Rascal Flatts — Still Feels Good.Coutryrockbandet Rascal Flatts är inget band som jag diggar på grund av deras tråkiga träskallerock som faktiskt väcker anklang hos en del av countrypubliken. Deras nya skiva är inget för mig utan man skulle önska att känslan fanns med i bandet men det saknar allt som gör countryrock bra. Kommersiell radiocountry som kommer sälja massor av skivor hos en publik med dålig smak men det betyder ingenting i längden för dom kommer att förlora substans med tiden. Bandet är redan en fotnot i musikhistorien.

Dia Psalma — Djupa skogen

Dia Psalma.Jag tyckte om bandet när dom hette Strebers under 80- och 90-talen men så förvandlades dom raskt till vikingapunkrock där medeltiden fanns med som deras bildmetaforer. Ibland kändes det som om dia Psalma träffade rätt med sina texter men oftast blev dom ett band som upprepade sig för ofta vilket lede till att jag tappade intresset för bandet. Bandet låg i vila under flera år för att återförenas för konserter och ny skiva. Skogsromantik men det finns inget djup i texterna och musiken är dödskalle märkt. En varning utfärdas därför att Dia Psalma släpper värdelösa låtar. En besvikelse.

Chamillionaire — Ultimate Victory

Chamillionaire — Ultimate Victory.Ny hip hopartist som gör fräcka låtar som i min värld fungerar okej. Men knappast så att jag känner mig speciellt upphetsat över det hela spektaklet. Medioker musik och fejkade tramsiga texter som knappast leder någonvart. Men musiken får väl sägas kunna vara lagom för kidsen för det är dom enda som vågar ta itu med radioskval.

Herbie Hancock — River: The Joni Letters

Herbie Hancock — River: The Joni Letters.Dave Holland, Robbie Robertson, Joni Mitchell, Norah Jones, Leonard Cohen,, Michael Brecker med flera medverkar på 67 åriga Herbie Hancocks jazziga soulskiva. Han gör tolkningar på Joni Mitchells sånger. Fina snygga tolkningar som formas genom jazzens prisma. En precis lagom skiva att fånga in höstens stämningar med.

Fatboy Slim — The Greatest Hits: Remixed

Fatboy Slim — The Greates Hits: Remixed.Remixer och mixar på Fatboy Slims bästa och mest strömlinjeformade elektroniska låtar borde få igång vilket dansgolv som helst i världen. Fatboy Slim gjorde några av 90-talets ballaste låtar vid sidan av Moby. Tänk så cool det kan vara med mixande dårar som finner sina egna trådar och nervsystem. Bättre än så kan det inte bli i min värld.

J. Holiday — Back of My Lac

J. Holiday — Back of My Lac.Soulen måste få leva på sina egna villkor tänker jag när ännu en soulskiva av idag landar på redaktionen som man lätt tröttnar på. J. Holiday som är ett nytt namn för min del gör ett godhjärtat försök att träffa och göra en smart skiva. Fastän det hela blir träligt därför att han saknar själ och lust i musiken. Tråkig platta helt enkelt.

Witchcraft — The Alchemist

Svensk skogsrock som har 70-talets symfoniska eller psykedeliska progressiva rock i skallen. Det är skiva som jag läste om i senaste numret av Close Up. Dom spelade bland annat live med Bobby Liebling från klassiska Pentagram. (Hm, ett band som jag måste kolla med Dr. Rock) på scenen. Deras nya skiva slår omkull och är verkligen bra progressiva strutiga folkrockiga så det stänker om det.

Musik

Ani DiFranco — Canon

Animal Collective — Strawberry Jam, The Go! Team — Proof of Youth & Tellison — Contact Contact

Annie Lennox — Songs of Massdestruction

Babyshambles — Shotter’s Nation

Bruce Springsteen — Magic

Deborah Harry — Necessary Evil

Diana Krall — The Very Best of Diana Krall & Nina Simone — Remixed and Reimagined

Fink — Distance and Time, September — Dancing Shoes, Bob Sinclar — Soundz of Fredoom, Rooney — Calling the World & Lone Ranger — On the Other Side of Dub

Goodbye Nashville, Hello Camden Town: A Pub Rock Anthology

Hanoi Rocks — Street Poetry

HIM — Venus Doom

Ian Brown — The World Is Yours

Ice Cube — In the Movies, DMX — The Definition of X: Pick of the Litter, Talib Kweli — Ear Drum & Young Buck — Buck the World

Iron & Wine — The Shepherd’s Dog

Jim White — Transnormal Skiperoo

Jonas Game — ADHD

José González — In Our Nature

Kamelot — Ghost Opera (Miss Vampyria)

Kent — Ingenting

Korta musikrecensioner XXXIII

Lars Winnerbäck — Daugaya

Patti Scialfa — Play It as It Lays

Paul Potts — One Chance

PJ Harvey — White Chalk

Primal Fear — New Religion

Simian Mobile Disco — Attack Decay Sustain Release

Siouxsie Sioux — Mantaray

Sleepy Sleepers — Eurowiisut terveisiä perseestä

The Bee Gees — Bee Gees Greatest

The Cult — Born into This

The Proclaimers — Life with You, James Blunt — All the Lost Souls & K. T. Tunstall — Drastic Fantastic

Thunder Express — Republic Disgrace & The Soulshake Express — The Soulshake Express

Torsson — Det fjärde största bandet i Lund (Dr. Indie)

Torsson — Det fjärde största bandet i Lund (Dr. Rock)