Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Retro XXXIII

The Posies — Frosting on the Beater 1993

The Posies — Frosting on the Beater.Det här är bandet som jag varit ytterst kritiskt till när man talar om alternativa rocken fastän dom tillhör samma generation band som Dinosaur Jr eller Buffalo Tom som båda har gjort comeback med två ruskigt bra album i år. The Posies var mest posörer tyckte jag. The Posies.Men deras influens Big Star märks tydligt på deras enda riktigt bra album som jag äger Frosting on the Beater från 1993. Där är gitarrflödet och energin som gör att jag älskar alternativ undergroundrock. Här lyckas Jon Auer och Ken Stringfellow som allra bäst när dom vränger till musiken. Eftersom det är Big Star som är deras närmaste influenser ingår Jon Auer och Ken Stringfellow numera i Big Star. Men den här skivan borde få åtminstone mig att börja lyssna på The Posies andra verk med förnyade ögon. Vi får se vad som sker i min värld när det gäller The Posies.

Relaterade länkar Big Star och The Posies — Big Star från det glömda 70-talet | En liten lyssning på Box Tops | The Posies — Every Kind of Light | Big Star — en oväntad comeback | Big Star

Dr. Indie upplever Fred Eaglesmiths musik

Fred Eaglesmith.Lennart Persson var den som förde in mig på Fred Eaglesmith för flera år sedan då han skrev om denna artist från Canada som gör en fin galen countrymusik eller americana om det föredrar. USA har alltid haft sina särlingar inom musiken. Johnny Dowd, Hadsil Atkins, Link Wray, Tom Waits eller Chuc E. Weiss som bra exempel på bra genialisk musik som skapas ute USA:s landsändar. Fred Eaglesmith har sedan början av 80-talet släppt album. Men det är på 90-talet då jag hörde honom första gången, Då hade han blivit intressantare som skivartist då han förädlade sina låtar på ett intressant sätt mot förut. Raspig röst och enkelt komp är hans signatur. Dom två bästa skivor som jag har i mitt ägo är båda från 90-talet.

Drive In Movie 1996 och Lipstick, Lies & Gasoline 1997

Fred Eaglesmith Official Site

Rockpile slår till i rockens namn

Rockpile.Det känns så skönt att äntligen få tag på Rockpiles enda riktiga skivutgåva som har titeln Seconds of Pleasure som också är en av mina favoritplattor. Bandet är en superkonstellation av Nick Lowe, Dave Edmunds, Billy Bremner och Terry Williams. Dessa fyra som också är namn inom pubrocken bildade tillsammans Rockpile och åkte ut ständiga turnéer runtomkring Europa. Rockpile — A Mess of Blues.Jag såg dom först på klassiska tv-programmet Måndagsbörsen där dom uppträdde live. Snabbt införskaffade jag biljett för att se dom på konsert. Det var en riktig rockkonsert med pumpande trummor och riviga gitarrpartier. Rockpile — Seconds of Pleasure.Nick Lowe kan skriva bra låtar och han var dessutom hustomte på Stiff records under många år som låtskrivare och producent. Dave Edmunds gjorde soloskivor medan Billy Bremner åkte till Sverige och var med i svenska Refreshment under några år. Vi får inte glömma Billys tid i The Pretenders som gitarrist som gav honom andra musikaliska visioner. Rockpile glödde under några få år men så bra dom var. Jag gillar att lyssna på skivan eftersom jag i detta nummer skriver om en ny samling med engelsk pubrock, så passar det förträffligt bra att återupptäcka Rockpile.

Arthur Brown’s Kingdom Come — Kingdom Come 1973

Arthur Brown’s Kingdom Come — Kingdom Come.Mannen som hade den underbara hiten Fire gjorde efter den låten bara underlig psykedelisk rock som jag inte riktigt kan förstå. Arthur Brown.För det blev till slut bara konstiga och ointressanta oljudsinfernon i hans musik. Dr. Rock, Mr. Snaggus och jag försökte lyssna på hans låtar för ett par år sedan och vi kunde inte njuta av Arthur Browns musik ett smack. Så när jag får tag i den här cd-utgåvan blir man bara snurrig igen. Arthur Brown lyckades inte övertyga oss på redaktionen att han gör kvalitativ musik av den anledningen att hans vokala utbrott förstör en bra inledning i rocken. Den här skivan blir mest en enda långsam utstuderad berättelse som formulerar en föga trovärdig saga för vuxna. Jag försöker ge hans skiva en chans men hela tiden återkommer jag till att det blir föga lyssningsbar rock helt enkelt.

The B-52’s — The Best of The B-52’s: Dance This Mess Around Utgåva 1990 Island Masters

The B-52’s.Jag älskar verkligen den här gruppen som låter grundaren Fred Schneider sjunga med sin speciella röst som blir en kontrast till bandets två kvinnliga vokalister, som gärna sjunger mot Fred i låtarna. Ibland tar Kate Pierson och Cindy Wilson över sångmicken i flera av gruppens spår sedan slutet av 70-talet då bandet dök först upp på indie/postpunkscenen. Deras kombinerade intellektuell satir och dansant discopop som leder till en estetik vi benämner new wave. Ricky Wilson (bror till Cindy) och Keith Strickland är de övriga medlemmarna som tillsammans blev en dramatisk fond där amerikanska musikscenen tog fart.

The B-52’s — The Best of The B-52’s: Dance This Mess Around.Fred komponerar sånger som spränger ramarna för när det gäller att släppa in humorn i sina kompositioner och våga vara löjeväckande på scen. Släppa loss ordentligt och jag vet hur bandet kan vara eftersom jag såg en konsert med dom i Berlin på 80-talet då jag åkte en sväng runt Europa under en viss tid. Bandet har släppt både album och stundtals så har bandets medlemmar släppt soloplattor. Fred Schneider som är 56 år gammal liksom Kate Pierson som är 59 år gammal släppte några kufiska soloplattor som jag knappast kan påstå vara speciellt bra när man återigen plockar fram dom. Utan dessa soloutflykter kan du lugnt glömma bort.

Jag räknar bara med The B-52’s egna skivor som räcker långt. Nu skall bandet återförenas igen för en ny skiva, allt enligt tidningen MOJO. Ricky Wilson dog i aids 1985 så han finns i rockens himmel.

Dr. Indies favoritlåtar är följande: Rock Lobster och Loveshake

Eddie Floyd — The Very Best of Eddie Floyd

Eddie Floyd — The Very Best of Eddie Floyd.Äntligen finns det nu en bra samling från Eddie Floyds egen karriär. Han slog igenom med Knock on Wood som blev en megahit när den kom ut. Den blev stor igen när discodivan Amii Stewart gjorde den till en fenomenal discohit i slutet av discomusikens själadöd. Eddie Floyd som från början sjöng med protosoul/rockgruppen The Falcons där även Joe Stubbs ingick ett tag. När Joe Subbs lämnade The Falcon som var Eddie Floyd deras ledande sångare under tid då klassiska Wilson Pickett blev medlem i bandet. Eddie Floyd.Då var det Wilson Pickett som sjöng deras största stunder. Wilson Pickett blev soloartist och The Falcons lade ned sin verksamhet 1963. Eddie Floyd lämnade allting och flyttade till Washington. Där började han jobba för William Bell som tog med sig Eddie Floyd till Stax Records som blev hans nya hem där han började sjunga och skriva låtar åt andra artister. Men på den här nya samlingsskivan så handlar det om den magiska soulmusik som Eddie Floyd gjorde under sina främsta år på 60-talet. Eddie Floyd är i dag 72 år gammal och ger fortfarande konserter när andan faller på. En av årets bästa samlingar.

David Bowie — The Buddha of Surburbia Nyutgåva 2007 i original 1995

David Bowie — The Buddha of Suburbia.En skiva som är ganska så onödig att ge nytt ljud och nya uppiggande musikvinjetter. Musiken gjorde till den utsökta brittiska tv-serien som gick på 90-talet och bygger på en klassisk engelsk roman från 80-talets slut. Jag lyssnar på den här skivan men finner snart att den är outhärdlig dålig. En av dessa Bowieplattor som kom ut helt utan finess eller saknar någon form av levande emotionell kärna i sig. Trist skiva som jag gärna lägger undan i något undanskymd plats. Det finns bättre arkivmaterial som kommer ut 2007 att vända sig till. Det kanske blir flera sådana artiklar i kommande Blaskans nummer. Man vet aldrig.

Musik

Ani DiFranco — Canon

Animal Collective — Strawberry Jam, The Go! Team — Proof of Youth & Tellison — Contact Contact

Annie Lennox — Songs of Massdestruction

Babyshambles — Shotter’s Nation

Bruce Springsteen — Magic

Deborah Harry — Necessary Evil

Diana Krall — The Very Best of Diana Krall & Nina Simone — Remixed and Reimagined

Fink — Distance and Time, September — Dancing Shoes, Bob Sinclar — Soundz of Fredoom, Rooney — Calling the World & Lone Ranger — On the Other Side of Dub

Goodbye Nashville, Hello Camden Town: A Pub Rock Anthology

Hanoi Rocks — Street Poetry

HIM — Venus Doom

Ian Brown — The World Is Yours

Ice Cube — In the Movies, DMX — The Definition of X: Pick of the Litter, Talib Kweli — Ear Drum & Young Buck — Buck the World

Iron & Wine — The Shepherd’s Dog

Jim White — Transnormal Skiperoo

Jonas Game — ADHD

José González — In Our Nature

Kamelot — Ghost Opera (Miss Vampyria)

Kent — Ingenting

Korta musikrecensioner XXXIII

Lars Winnerbäck — Daugaya

Patti Scialfa — Play It as It Lays

Paul Potts — One Chance

PJ Harvey — White Chalk

Primal Fear — New Religion

Simian Mobile Disco — Attack Decay Sustain Release

Siouxsie Sioux — Mantaray

Sleepy Sleepers — Eurowiisut terveisiä perseestä

The Bee Gees — Bee Gees Greatest

The Cult — Born into This

The Proclaimers — Life with You, James Blunt — All the Lost Souls & K. T. Tunstall — Drastic Fantastic

Thunder Express — Republic Disgrace & The Soulshake Express — The Soulshake Express

Torsson — Det fjärde största bandet i Lund (Dr. Indie)

Torsson — Det fjärde största bandet i Lund (Dr. Rock)