Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Debattartikel

Trygghetsknark till folket

Jag har i en rad artiklar försökt att visa vad socialdemokratin (att kalla dem demokraterna efter stadshuskuppen i Sundbyberg är kanske inte helt rättvisande) egentligen står för, att det finns en offentlig bild som är god och som är grundad på rättvisa men att det sedan finns en betydligt mer falsk bild bakom denna fasad som talar ett helt annat språk. Vän av ordning och konformism tycker kanske att jag borde säga något snällt någon gång, att det inte bara är något negativt som dessa kvasisovjetkommunister byggt upp. Mitt enda svar är att den frågan får mig att vilja dra brallorna ännu längre ner på den rörelse som förvandlat svensken till ett folk av fuskare och gjort dem till trygghetsknarkande medborgare där fusk inom systemet snarare är alltför vanligt.

I Sverige är det tydligen en skandal när en minister erkänner att han eller hon inte betalt licensavgift för sin teve på si och så många år eller att man anställt svart arbetskraft, samtidigt är det ingen som ens pratar om det utbredda fusk som pågår inom bidragssystemet eller att svartarbete idag börjar bli lika vanligt som tallar i skogen — en mycket märklig diskrepans när det gäller balans i debatten. För sanningen är att svensken har blivit ett folk av fuskare som anpassar sig för att maximera utnyttjandet av systemet så långt det bara går. Hur kan jag komma med så grova anklagelser? Jo det kan jag därför att det finns vetenskapliga fakta på att fusket är så utbrett att trygghetssystemet är ett enda stort skämt, där bidrag går till det som det inte var tänkt till samtidigt som andra blir utan det som dom har rätt till enligt lag. Så välkommen till den upp och nervända världen signerad socialdemokratin — partiet som tycker att fusk och brottslighet är något normalt.

Rapporten som jag åberopar är signerad Stefan Fölster och Fredrik Bergström som båda är nationalekonomer, den första är adjungerande professor vid KTH i Stockholm och den andre är doktor vid Handelshögskolan också den i Stockholm. Resultatet publiceras på DN debatt 17/10 2007. De båda har gjort en undersökning som borde få varenda sosse att bli likblek. Man valde ut 1257 slumpvis utvalda personer som var statistiskt representativa för folkflertalet och frågade dem om de någon gång hade planerat framåt enligt de bidragsregler som gäller för att kunna utnyttjat systemet till sin egen fördel i något av de trettio exempel som nämndes och som är de vanligast förekommande bidragsformerna. Nästan 95 procent svarade ”ja” på frågan, för den egna ekonomins skull planerade man på ett sådant sätt att man kunde få olika bidrag, 16 procent av de svarande erkände anonymt att de vid ett eller flera tillfällen fuskat på ett mer allvarligt sätt med till exempel sjupenning och a-kassa. En av de intervjuade tillstod till och med hur man på nätet kan få tips om hur man kan stämpla a-kassa samtidigt som man är på semester, det vill säga hur skattebetalarna får betala för semestervistelse. Vidare svarar 11 procent av de tillfrågade att de svartjobbat vid ett eller flera tillfällen, 36 procent anger att de någon gång utnyttjat svarta tjänster för egen räkning. En annan undersökning som gjordes för några år sedan visade att så många som 60 % av de LO-anslutna vid ett eller flera tillfällen, själva jobbat svart.

För att inte hänfalla åt för mycket bollande med siffror så kan jag konstatera att exemplen på hur utbrett fusket är fortsätter. Några klipp ur den flora av uppdagade fusk som man på senare tid tvingats inse att pengarna gått till: Hells Angels-medlemmar som under flera år uppburit sjukbidrag samtidigt som man har sysslat med narkotika och vapenaffärer som gett svarta inkomster. En anställd på försäkringskassan som betalade ut 36 miljoner kronor under två års tid till sig själv, pengar som skulle ha gått till handikappade. Det mest pinsamma med detta fall var att det inte var internrevisionen på försäkringskassan som upptäckte att pengar försvann utan mannens Swedbankkontor som larmade om onormalt stora summor utbetalade av försäkringskassan, Åtal mot mannen har väckts Ung man lät a-kassan finansiera 6 månaders semester i Egypten. Märkliga samband som dyker upp då system samkörs där det visar sig att föräldrar har vabat (vård av barn) samtidigt som arbetsgivare inte gjort avdrag på lön för den aktuella dagen, det vill säga personen i fråga har lyft lön och vab-bidrag samtidigt då det egentligen ska vara så att vab ska täcka bortfall av, inte komplettera inkomst. Föreningsbidrag för medlemmar som inte existerar eller till kurser man yrkat pengar till som sedan inte ens satt igång, den sista metoden är extremt poppis hos myndigheterna om man i ansökan skriver att det är en kurs i demokrati.

Det som dessutom är mer intressant att fortsätta att diskutera är den svenska strutsmentaliteten. Eftersom en svensk aldrig vill ha bråk, så är taktiken att man inte heller stöter sig med dem som skulle kunna bli ett problem, man sticker hellre huvudet i sanden än att ta tag i det obehagliga. Myndigheter är likadana och följaktligen har man i decennier medvetet underskattat hur mycket pengar som försvinner ur trygghetssystemen och har inte gjort ett dyft åt det dessutom. Systemet har därmed läckt så mycket pengar att ingen egentligen har någon som helst aning om hur mycket som försvunnit, pengar som skulle ha gått till genuint behövande som gamla, handikappade och barn. Det vore intressant att se om någon har modet att göra en ärlig men ändå rättvisande beräkning på hur mycket svensken betalt i skatt helt i onödan tack vare klantiga sossar som inte skapat tillräckligt stränga regler för att stävja fusket och tack vare myndigheternas flathet. Hade man försökt att stävja det hade det ju funnits en chans att stora grupper människor hade blivit ganska argsinta och börjat skandera att man inte skulle röra deras bidrag, trots att en del av dessa människor har en dold agenda nämligen att de inte har rätt till de bidrag de tar emot.

Ännu värre är det att eftersom ingen brytt sig om att ta tag i problemen eller att ingen har brytt sig om att rapportera problemen till de ytterst ansvariga det vill säga politikerna, har heller ingen brytt sig om att göra något åt situationen. Sossarna som innehaft makten under den mesta perioden då trygghetssystemen byggts upp och som dessutom är arkitekterna bakom, har därmed inte fått de nödvändiga varningssignalerna och därmed i all sin naivitet trott att systemet har varit i stort sett självsanerande vilket alltså inte är sant. Därmed har inte heller några åtgärder vidtagits från politiskt håll det vill säga sossarna utan allt har kunnat fortgå som förut. Stefan Fölster och Fredrik Bergström menar att detta faktum har fött en politik där den offentliga lögnen om att inga problem finns, varit den vägledande devisen. När tiderna varit goda finns inga problem i systemet, staten har kunnat ösa in pengar i systemet och fler har kunnat ta del av de håvor de både har rätt till eller inte har rätt till beroende vem vi pratar om, kontrollerna avvecklas och systemet görs från politiskt håll mer generöst. Den politiken har lett till att medborgarna trott att systemet i grunden har varit sunt, vilket det alltså inte varit. De har därför anpassat sig till en situation där de stekta sparvarna har flugit in i munnarna som om inga problem över huvud taget existerat. Så fort tiderna har blivit sämre har detta lett till att kostnaderna skenar i stort sett utan kontroll, den situationen tvingar fram åtgärder som stramar åt systemet för att spara pengar och samtidigt ökar kostnaderna därför att kontrollen (den lilla som nu finns) måste ökas. För den enskilde individen skapar detta en situation där det under goda tider inte är några problem alls, pengar finns i överflöd och bidragen flödar in trots att man ibland har en ordinarie inkomst vid sidan av. När tiderna sedan blir dåliga tvingas den enskilde att strama åt och andra blir av med förmåner de vant sig vid. Den sistnämnda gruppen är ofta människor som har ett behov av hjälp men som alltså blir av med den eftersom systemet med utbetalningar blir allt mer nyckfullt. För att kunna behålla sina förmåner sysslar alltså många med kunskapssökande för att kunna utnyttja systemet även då tiderna är dåliga. Med andra ord, den som är svag och inte kan tala för sig drar nitlotten och de som vet hur slipstenen ska dras kan fortsätta att utnyttja systemet därför att systemet är nyckfullt och saknar eller har tvetydiga regler.

Min enda kommentar till detta resonemang är att självklart vill sossarna visa upp sin allra soligaste sida genom att vara generösa via bidragssystemet för det köper ju röster. Tror du själv att dessa bidragsfuskare kommer att rösta på någon som vill strama åt systemet, naturligtvis inte. Lägg därmed till att andra som har blivit tillräckligt hjärntvättade, tycker att systemet är just och rättvist vilket det alltså inte är när de som behöver lämnas stick i stäv och de som inte behöver uppmuntras av laglösheten i systemet att fortsätta med sitt beteende då chansen till upptäckt är minimal. Ingen politisk kraft kan profilera sig som den kraften som vill ta krafttag åt orättvisorna i systemet därför att fusket gått så långt att alla någon gång har utnyttjat möjligheten och ser inte med blida ögon på den som vill inskränka denna möjlighet till extrainkomster. Inte ens borgerligheten vill eller kan därmed göra något åt situationen trots att åtgärder måste vidtas. Den politiska låsningen är därmed total. Där det borde finnas politisk kraft att göra något åt situationen finns istället splittring men framför allt ett kompakt motstånd från dem som gynnas det vill säga medborgarna. Återigen ett motstånd vare sig medborgaren den enskilde individen har rätt till bidrag eller inte så är fronten enad — rör inte våra extrainkomster och ändra inte i systemet.

Samtidigt som allt detta pågår har vi den andra sidan, den som visar hur djupt orättvist detta system egentligen är nämligen de som blir av med eller aldrig får den hjälp de är berättigade till. Låt oss ta några axplock ur högen: Behövande som får sin färdtjänst indragen då de har för nära till kollektivtrafik, att de på grund av sjukdom inte kan ta sig ens till denna kollektivtrafik det tas ingen hänsyn till. Handikappsbidrag som uteblir för att personen i fråga inte är ”tillräckligt” handikappad. Olika tolkningar av vad lagen innebär mellan olika kommuner i de fall där det är kommunen som är ansvarig för att ge eller vägra ge vård så att du får rättigheterna tillgodosedda om du bor i ”rätt” kommun, med andra ord en godtycklig tolkning av vad lagen säger för att anpassa vården till vad respektive kommun har råd att ge. Exemplen kan tyvärr radas upp.

För min egen del är slutsatsen klar, ett system som betalar ut en enda krona till någon som inte ens har rätt till den är inte solidariskt. När det samtidigt faktiskt förekommer att människor förvägras det som de faktiskt har rätt till då måste man vara bra smord i käften om man ska kunna övertyga mig om rättvisan i systemet. När detta fuskbygge dessutom är uppbyggt av ett parti som hävdar att grundfundamentet i deras politik är solidaritet, då skrattar jag riktigt rått för ett mer bisarrt skämt än denna paradox får jag leta efter. Ett parti med omtanke som sin främsta devis kan inte ens tillåta sig att begå misstaget att skapa ett system där pengarna hamnar i fel fickor. Om man ändå begår det misstaget förväntar jag mig räfst och rättarting där man tar ordentliga tag för att stävja det inträffade, men inte socialdemokratin inte. Receptet har först varit att förneka att problem förekommer, när inte detta funkade längre för kejsaren från Södermanland så gjorde man det som man alltid har gjort nämligen att tillsätta en utredning. Allt för att få bort fokus från frågan så att rörelsen inte skulle framstå som precis det den är naiv och godtrogen. När samma parti dessutom fortsätter att med en dåres envishet fortsätter att framhäva att systemet inte bara ska bevaras, det ska dessutom göras mer förmånligt då har jag för länge sedan slutat att ta mig för pannan och anlagt ett mycket förskrämt uttryck i ansiktet. Fattar man inte eller är röstfisket från alla bidragsknarkare som man skapat så mycket mer viktigt?

Nej, ett recept till någon politiker med lite stake i lördagspålen vore att skrota hela bidragssystemet och kompensera människor med lägre skatt. Chansen att få se det inträffa är dock minst sagt brutalt liten då svensken har bestämt sig för att ingen ska få röra vårt heliga fusk.

Så Mona jag har några frågor: När ska du erkänna att ni sysslar med röstfiske och att bidrag är ett av de beten som får hugade väljare att hugga? När ska ni erkänna att de miljarder som försvinner ur systemet varje år också gör nytta i form av nöjda bidragsfuskare som lydigt fortsätter att rösta på Svenska bidrags och dumhetspartiet? När ska du vidare erkänna de fel som systemet innehåller och att ni var dumma och naiva nog att tro att det hela skulle kunna skötas utan problem?

När ska du personligen tillerkänna de som har och har haft ett genuint hjälpbehov men som förvägrats detta på grund av er nyckfulla politik en rejäl ursäkt?

Och till sist när ska ni erkänna att solidaritet bara är ett ord ni använder lite som ni vill när det passar er och att systemet ni skapat är allt annat än solidariskt?

Och till sist, när ska du och dina gelikar förstå att det är bättre att sänka skatten så att var och en får behålla mer av sina egna pengar i egen plånbok, för då behöver man ju inga bidragspengar alls? Den sista frågan erkänner jag dock att den är lite farlig och provokativ Mona, för om ni skulle få tokfnatt, sänka skatten och dra in ett antal bidrag skulle ju alltför många byråkrater som har arbetsterapi på olika verk bli arbetslösa. Det skulle ju kunna spara än mer pengar åt skattebetalarna och så får man ju inte göra i sovjetstaten Sverige där staten ska vara en betongkoloss och medborgaren en våt fläck under sossarnas klack.

Man kan till sist fråga sig varför inte sossarna inte förstår vad medsocialisten Mao en gång i tiden förstod när han sa: ”Det är svårt att inte bli våt, om man jobbar i floden”.

Dr. Da Capo

Musik

Amorphis — Silent Waters (Miss Vampyria)

Andrew Bird — Armchair Apocrypha

Arch Enemy — Rise of the Tyrant (Miss Vampyria)

Ayhan Aydin — The Shape of Ill to Come

Bill Brandon — On the Rainbow Road: The Muscle Shoals and Birmingham Sessions

Bob Dylan — Dylan, Genesis — Invisible Touch & We Can’t Dance, Eric Clapton — Complete Clapton & Chicago — The Best of Chicago: 40th Anniversary Limited Edition

Carrie Underwood — Carnival Ride, Shooter Jennings — The Wolf & The Charlie Daniels Band — Deuces

Chaka Khan — Funk This

Devendra Banhart — Smokey Rolls down Thunder Canyon, Robert Wyatt — Comicopera & Radioheads — In Rainbow

Dr. Indie hamnar i stereon med Roky Ericksons musikvärld

Dr. Indie finner vägen till The Spinners musikhjärta

ESG — A South Bronx Story Vol. 2: Collector’s Editions. Rarities

Hammerfall — Steel Meets Steel: 10 Years of Glory & Eddie Vedder — Into the Wild

Helloween — Gambling with the Devil

Jaqee — Nouvelle D’Amour

Jill Scott — The Real Thing: Words and Sounds Vol. 3, Angie Stone — The Art of Love and War, Jennifer Lopez — Brave, CheNelle — Things Happen for a Reason, Gabrielle — Always & Jagged Edge — Baby Making Project

Joni Mitchell — Shine

Joy Division — Closer: Collectors Edition & Still: Remastered and Expanded

Ken Ring — Äntligen hemma & Magnus Uggla — Pärlor åt svinen

Korta musikrecensioner XXXIV

Lamont — The Golden Daze

Matchbox Twenty — Exile on Mainstream, Minor Majority — Candy Store, Jennifer Rush — Stronghold: The Collectors Hitbox, Kate Nash — Made of Bricks & Katie Melua — Pictures

Mick Jagger — Very Best of Mick Jagger & John Fogerty — Revival

Moneybrother — Mount Pleasure

Neil Young — Chrome Dreams II, Band of Horses — Cease to Begin & Various Artists — Song of America

New Model Army — High & Dropkick Murphys — The Meanest of Times

Peter LeMarc — Kärlek i tystnadens tid

Ruth Brown & LaVern Baker — Wild, Wild Women & Paul Lamb & The King Snakes — Snakes & Ladders (Live)

Serj Tankian — Elect the Dead

Steve Earle — Washington Square Serenade

Ted Nugent — Love Grenade

The Hives — The Black and White Album

The Seabear — The Ghost That Carried Us Away, The Pipettes — We Are The Pipettes, Rocket Uppercut — This Beautiful Tragedy, Nina — Punk Robot & Stereophonics — Pull the Pin

Tomahawk — Anonymous