Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Steve Earle — Washington Square Serenade B.B.B.B.

Ett flyttlass med mersmak

Washington Square Serenade är Steve Earles flyttlass-skiva. Staden han till sist tröttnade på så till den milda grad att han vände den ryggen, Nashville Tennessee, är historia och istället har hans stora kärlek New York blivit den nya hemadressen. Att han fann nya frun i samma stad bidrog väl till flytten får man förmoda. Guitar Town som han kallar Nashville, blev till sist för mycket för den hårt provade Steve Earle. Flyttlasset har dock inte inverkat negativt — tvärtom, den nya skivan kryllar av så många guldkorn att jag tycker att Steve fattade rätt beslut. Hela skivan är en enda lång hyllning till livet, New York och nya frun men inte minst till musiken.

Musiken var det ja, den är så pass spännande att duracellkaninen borde titta sig vilset omkring. Här finns naturligtvis en överdos av country av bästa märke, men här finns blues, rock hippieflum och små spårämnen av rockabilly, alltihop ihopvävt till en smakfull anrättning med starka låtar som främsta kännemärke. Jag tror inte jag hittat en enda tråkig stund på skivan, hela klabbet är som en mustig gryta som bara smakar mer och mer. Att Steve Earle har smakfullheten att avsluta med något för honom så ovanligt som en version av någon annans låt kan tolkas som ett svaghetstecken när det gäller låtskrivandet men om jag avslöjar att det rör sig om en högpotent version av Tom Waits Down in the Hole så förstår ni kanske själva att inte ens då går Steve Earle vilse, riktigt läckert för övrigt att välja ut en låt av en annan av mina favoritartister.

Ta en låt som inledande Tennessee Blues som är något så ovanligt som en countrylåt med starka inslag av folkmusik i Woody Guthries anda, kombinerat med starka inslag av rytm. Den som sitter still då låten spelas är antagligen fastspikad i golvet. Down Here Below har den där perfekta avvägningen mellan en urstark låt, ett arrangemang som tar andan ur en där enkelheten är vägeledande och till sist en text som får mig att bli lyrisk — det har aldrig skrivits en snyggare hyllning till New York mig veterligen. Det skulle i så fall möjligen vara Mink De Villes kongenialiska Spanish Harlem från 80-talet. Texten är som en rundvandring på bakgatorna med små vykortsskildringar av ögonblick som doftar som bara New York kan och det är munna och världsklass på en och samma gång. Gnistorna som låten framkallar är inte bara imaginära utan högst påtagliga, ja rent fysiska faktiskt. Glöm låtar som New York New York här har ni en ultimat hyllning till städernas stad. Denna låt är världens mest hälsosamma drog helt enkelt och den är så där snygg att alla bitarna faller på plats.

Satellite Radio är ett annat exempel på hur Steve Earle vågar ta ut svängarna och göra både nytt och annorlunda i ett och samma andetag. Uppbyggd kring en gitarrslinga på en dobro som monotont maler fram en grundmelodi och som tillsammans med en starkt markerad rytm och ett break med en flumorgel lyfter sig själv i håret. Då bevisar han att han har fattat allt, för vem i dagens läge utom Steve Earle fattar att instrumenten i vissa fall bara är halva grejen och att energin och stämningen de skapar kan utnyttjas till att göra ett fullständigt mästerverk. Där andra hade gjort en pannkaka för att de inte fattar att utnyttja det de har, gör Steve Earle en låt som helt visar vilket musikaliskt geni vi lyssnar till.

City of Immigrants är en countrylåt som återigen tar en annorlunda väg. Ta klassisk country och blanda ihop den med en riktig LSD-tripp i tvättäkta Woodstockanda där ekot av grupper som Canned Heat går igen på ett sätt som får mig att vilja dra på mig batikskjortan, klä fötterna i ett par jesussandaler låta skägget växa någon halvmeter och dansa frenetiskt. Det svänger nämligen kopiösa mängder och det är så där bra att jag bara vill skrika rakt ut — JJJJAAAAA!

Oxycontin Blues är en tvättäkta bluegrasslåt som återigen tar en något annorlunda väg då den svänger på ett mer än påtagligt sätt. Lyssna på hur trycket i låten och trummorna backar upp det inte så lite förbannade budskapet han har i texten där det berättas om hur den lokala gruvan äter upp människorna i omgivningen inifrån — fullständigt genialt.

En låt som Red Is the Color vars bluesighet inte vet några gränser, gungar som bara en blues kan. Jag tror jag får gå tillbaka till Rolling Stones sena 60- eller tidiga 70-tal för att hitta någon så urskitig vit blues. När man hör detta blir man helt lycklig i brallan och överallt i övrigt också. För än en gång visar Steve Earle att han kan sina traditioner på alla tio fingrarna och att han kan plocka fram som krävs för en riktigt råskitig blues, och därmed motbevisar han mig när jag många gånger tänkt att vita inte kan göra bra blues. Det är så j-a befriande att höra att han skalat bort allt vad gitarronani heter och istället satsat allt krut på urkraft och känsla. För vem hade velat höra denna låt slira ut i någon Steve Ray Vaughan-soppa med kolla-vad-fort-jag-kan-spela-på-gitarren-utan-att-lyckas-med-att-skapa-en-enda-känsla-syndrom? Inte vill jag det i varje fall.

Steves Hammer (For Pete) är en låt som har den där stompiga tyngden som bara en bra countrylåt kan ha. När han dessutom gör en riktig John Lennon när han låter en stor och lite ostyrig kör göra en lightversion av kören till Give Peace a Chance då är jag så lycklig som bara en fullt uppviglad Dr. Da Capo kan bli.

När det här albumet är som bäst är Steve Earle en av de största i genren, hans musikaliska bredd är imponerande, hans kunnande genuint och förmågan att skriva både engagerande och bra låtar är väldokumenterad. I vissa fall kan man inget annat göra än att skaka på huvudet för det är så bra att det trotsar de flesta naturlagar. Steve Earle tillhör den där skaran artister som ofta vågar ta annorlunda vägar för att utmana lyssnaren samtidigt som han väver ihop det med det förväntade. Resultatet blir både överraskande och uppseendeväckande, men inom ramarna för det godtagbara för genren. Spånningsfaktorn blir därmed hög och mungiporna pekar rakt upp inget snack om den saken. Trots detta känner nog Steve Earle att han inte kan gå hur långt som helst i sin strävan att vara egensinnig för en och annan konventionell låt har letat sig in här och var. De är absolut inte dåliga, bara mer ”vanliga” och därmed lite mindre personliga — därför ”bara” en fyra. Men det är fortfarande få artister som kan frambringa så många låtar som på så många sätt är så imponerande som Steve Earle.

Stor kärlek i varje ton, stor kunskap om det musikaliska arvet vilken han är en del av och urstarka låtar som vågar ta det där lilla extra steget för att göra det hela både originellt och medryckande gör att denna skiva har den där statusen bara ett riktigt bra album kan ha. Lägg till att Steve Earle har en välutvecklad skräpundvikarradar gör att köpet av denna skiva är given.

Dr. Da Capo

Musik

Amorphis — Silent Waters (Miss Vampyria)

Andrew Bird — Armchair Apocrypha

Arch Enemy — Rise of the Tyrant (Miss Vampyria)

Ayhan Aydin — The Shape of Ill to Come

Bill Brandon — On the Rainbow Road: The Muscle Shoals and Birmingham Sessions

Bob Dylan — Dylan, Genesis — Invisible Touch & We Can’t Dance, Eric Clapton — Complete Clapton & Chicago — The Best of Chicago: 40th Anniversary Limited Edition

Carrie Underwood — Carnival Ride, Shooter Jennings — The Wolf & The Charlie Daniels Band — Deuces

Chaka Khan — Funk This

Devendra Banhart — Smokey Rolls down Thunder Canyon, Robert Wyatt — Comicopera & Radioheads — In Rainbow

Dr. Indie hamnar i stereon med Roky Ericksons musikvärld

Dr. Indie finner vägen till The Spinners musikhjärta

ESG — A South Bronx Story Vol. 2: Collector’s Editions. Rarities

Hammerfall — Steel Meets Steel: 10 Years of Glory & Eddie Vedder — Into the Wild

Helloween — Gambling with the Devil

Jaqee — Nouvelle D’Amour

Jill Scott — The Real Thing: Words and Sounds Vol. 3, Angie Stone — The Art of Love and War, Jennifer Lopez — Brave, CheNelle — Things Happen for a Reason, Gabrielle — Always & Jagged Edge — Baby Making Project

Joni Mitchell — Shine

Joy Division — Closer: Collectors Edition & Still: Remastered and Expanded

Ken Ring — Äntligen hemma & Magnus Uggla — Pärlor åt svinen

Korta musikrecensioner XXXIV

Lamont — The Golden Daze

Matchbox Twenty — Exile on Mainstream, Minor Majority — Candy Store, Jennifer Rush — Stronghold: The Collectors Hitbox, Kate Nash — Made of Bricks & Katie Melua — Pictures

Mick Jagger — Very Best of Mick Jagger & John Fogerty — Revival

Moneybrother — Mount Pleasure

Neil Young — Chrome Dreams II, Band of Horses — Cease to Begin & Various Artists — Song of America

New Model Army — High & Dropkick Murphys — The Meanest of Times

Peter LeMarc — Kärlek i tystnadens tid

Ruth Brown & LaVern Baker — Wild, Wild Women & Paul Lamb & The King Snakes — Snakes & Ladders (Live)

Serj Tankian — Elect the Dead

Steve Earle — Washington Square Serenade

Ted Nugent — Love Grenade

The Hives — The Black and White Album

The Seabear — The Ghost That Carried Us Away, The Pipettes — We Are The Pipettes, Rocket Uppercut — This Beautiful Tragedy, Nina — Punk Robot & Stereophonics — Pull the Pin

Tomahawk — Anonymous