Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Backspegeln

The Gun Club — punkens förlängda arm

The Gun Club.The Gun Club är bandet som sökte rötterna till rocken genom att bryta ned den i dess beståndsdelar. Resultatet blev ofta en säregen blandning av blues och brutalitet samt med ingredienser som punk, schamanismextas i Doors anda och en god portion vildsint country. The Gun Clubs uppgift var enligt bandets frontfigur Jeffrey Lee Pierce, att förstöra och bygga upp på nytt. När punkscenen exploderade 1976 och fick sitt stora genombrott 1977, var det en kortlivad trend i varje fall om man ser till den engelska scenen. Redan 1979 började den lukta värre än otvättade strumpor, blöjpunken hade börjat ta över enbart för att tjäna pengar kvalitén däremot var miserabel. 1980 Var det bara hjärndöda rasister som lyssnade på punk och få ville ens ta i musikformen med tång. Det var dock i kölvattnet på denna tragiska utveckling som ett band som The Gun Club dök upp och vitaliserade hela scenen, samt förde traditionerna vidare.

Jeffrey Lee Pierce föddes i Montebello utanför Los Angeles 1958. Tidigt började han skriva för olika fanzines som Slash Magazine om olika skivor och konserter, han var också initiativtagare till en Blondie-fanclub i Kalifornien och ganska snart var han en välkänd figur i lokala rockkretsar. Det var i samma rockkretsar som han träffade Kid Congo Powers, för att vara mer exakt så var det efter en konsert med Circle Jerks i vilket Jeffrey Lee Pierces lägenhetskompis Keith Morris spelade, som han lyckades övertala att börja spela gitarr. Envisa rykten hävdar att Jeffrey Lee Pierce i lika hög grad eller högre var den som lärde Kid Congo Powers att spela gitarr. Ett annat rykte talar om att Jeffrey Lee Pierce först erbjöd King Congo Powers att bli sångare men denne avböjde och istället fick han spendera timmar med en lånad stratocaster och en bunt Bo Diddley-plattor som han fick till uppgift att öva till. Själv tog Jeffrey Lee Pierce hand om sång och gitarr och snart var de båda grundpelaren i vad som skulle komma att bli The Gun Club.

The Gun Club — Miami.Till en början kallade sig dock bandet The Creeping Ritual och var tidigt inspirerade av band som The Cramps, X och Television. Bandet debuterade dock under namnet The Cyclones och under det namnet spelade man några spelningar som förband åt Pleasant Gehman, ett annat band från LA. Bandnamnet ändrades snart dock till The Gun Club, ett namn som Keith Morris från Circle Jerks kom på. Övriga medlemmar var Terry Graham på trummor och Rob Ritter på bas. Bandet spelade lokala klubbar och restauranger som Cathay De Grande, Madame Wongs. Starwood, Whiskey för att nämna några och snart började ryktet om dem att spridas i vidare kretsar. Scenshowerna utmärktes av en osannolik musikalisk blandning av gammal blues i Robert Johnsons. Jody Reynolds och Tommy Johnsons anda och punk där Jeffrey Lee Pierce flög omkring på scenen som en osalig ande skrikande, ylande flaxande och fallande om vartannat samt countrykaskader som mest liknade Hank Williams på speed.

Tidningen Slash Magazine hade vid tidpunkten gått i graven men ur askan hade skivbolaget Slash Records rest sig och detta var efter att ha sett några spelningar ute efter att kontraktera bandet. Samarbetet ledde fram till debuten Fire of Love som kom ut 1981. Men redan innan skivan kom ut hade Kid Congo Powers hoppat av The Gun Club för att bli medlem i The Cramps. Kid Congo Powers ersattes av Ward Dotson. Den nya sättningen är kanske den mest klassiska för den period som nu började anses vara den gyllene eran i The Gun Clubs karriär.

Redan året efter hade bandet tagit klivet upp och skrivit på för det nystartade bolaget Animal Records som var ett underbolag till Chrysalis och var ett initiativ av ingen mindre än Chris Stein från Blondie. Samarbetet resulterade i albumet Miami som fick lysande kritik när det kom. Blaskans redaktion vill snarast rekommendera ett inköp av både det första och det andra albumet om dessa skulle saknas i skivsamlingen.

Miami hade en mystisk medmusiker vid namn D.H. Lawrence på bakgrundssång, det visade sig snart röra om ännu en av Jeffrey Lee Pierces gamla idoler nämligen Deborah Harry. Miami markerade dessutom Rob Ritters avsked, han är inte med på omslagsbilden men spelar på skivan, istället gick denna till bandet 45 Graves och ersattes av ingen mindre än Patricia Morrison. Vid tidpunkten gick hon dock under namnet Pat Bag och kom närmast från LA-punkbandet The Bags. Hon kom ju senare efter The Gun Club att bli medlem i Sisters of Mercy och ännu senare i nyuppsättningen av The Damned. Hennes första skiva där hon medverkade blev Danse Kalinda Boom som var bandets första liveplatta och som spelades in 1983. Men den släpptes först då sura och upprörda exmedlemmar överöste marknaden med piratkopierade ex av andra liveskivor på konkurrerande skivbolag, som till sist tvingade skivbolaget att ge ut skivan. Två år senare såg plattan dagens ljus, men det var alltså först efter det att marknaden överösts med diverse bootleg-inspelade skivor album som dessutom rent inkomstmässigt gick The Gun Club helt förbi. Under tiden passade bandet istället på att än en gång gå in i studion och spela in ep: n Death Party som släpptes 1984 på Animal Records.

Skivan markerade än en gång att bandets centralfigur var Jeffrey Lee Pierce då alla övriga medlemmar var utbytta. Jim Duckworth spelade gitarr, Jimmy Joe Uliana lirade bas och Dee Pop piskade trummor för övrigt en före detta medlem i Bush Tetras. Skivan hade dessutom Linda ”Texacala” Jones, Jeffrey Lee Pierces dåvarande flickvän, på sång. Efter sånginsatsen som gav mersmak gick dock Tex vidare och bildade med Jeffrey Lee Pierces hjälp bandet Tex & The Horseheads som blev legendariska på egen hand. Envisa rykten talar om att Tex & The Horseheads egentligen var en skapelse av Jeffrey Lee Pierce och ingen annan, klart är dock att han hade ett stort inflytande i hur bandet kom att formas då han var den som rekommenderade vilka som kunde komma på tal som medlemmar i gruppen efter avslutad audition.

The Gun Club genomgick 1984 ytterligare ett av många medlemsbyten. Inför plattan The Las Vegas Story som kom samma år, kom ingen mindre än Kid Congo Powers tillbaka som medlem, också Pat Bag eller som hon nu hette Patricia Morrison hade återvänt till gruppen och Terry Graham hade tagit samma beslut Bandet hade efter den senaste plattan fått erbjudande som man nappat på att agera förband under Siouxsie & The Banshees Hyaena-turné. Det ena ledde till det andra och Jeffrey Lee Pierce bytte boendemiljö till London England efter denna turné. Han började också resa privat väldigt mycket, resor som bland annat tog honom till Asien. The Gun Club hade vid denna tidpunkt kommit till vägs ände och var mer eller mindre nedlagt. Alltför mycket strul med medlemmar som hade diametralt motsatta åsikter än Jeffrey Lee Pierce var den främsta orsaken och Jeffrey själv orkade inte längre med detta strul. Planerna på soloalbum började formas i Jeffrey Lee Pierces huvud och under tiden passade han alltså på att resa. Planerna resulterade i albumet Wildweed, en ny flickvän — Japanskan Romi Mori, och en ny gitarrist — samma Romi Mori. Precis som med Kid Congo Powers låg Jeffrey Lee Pierce bakom en snabbutbildning i gitarrspelandets ädla konst.

Vid tidpunkten hade Jeffrey Lee Pierce börjat experimentera med spoken word vilket han gav prov på på den 7 tums-single som medföljde Wildweed.

Den gamla sättningen gick alltså skilda vägar men blev knappast arbetslösa för det. Kid Congo Powers gick till Nick Cave & The Bad Seeds i vilken han var medlem från och till fram till 1990. Patricia Morrison började spela i den andra uppsättningen av Sisters of Mercy som agerat förband till The Gun Club under deras Englandsturné, så småningom lämnade hon också denna grupp och anslöt sig istället till nyuppsättningen av punkklassikerna The Damned där hon fortfarande återfinns.

1987 möttes en av dåtidens stora Engelska giganter Cocteau Twins Robin Guthrie och Jeffrie Lee Pierce varandra på en engelsk pub och ljuv musikalisk kärlek uppstod. Robin Guthrie fick snart uppdraget att producera det som kom att bli The Gun Clubs återkomst som grupp — Mother Juno. Plattan hyllades unisont inte bara som gruppens återkomst, utan också som en av de bättre plattorna de någonsin släppte. Romi hade omskolats till bassist, på trummor återfanns Nick Sanderson och till sist även Kid Congo Powers som för tredje gången återvände till gruppen. Värt att notera var också att skivan gästades av Blixa Bargeld från grupperna Einstürzende Neubauten och Nick Cave & The Bad Seeds.

Samma år debuterade Jeffrey Lee Pierce som spoken word-artist på scen, för övrigt det enda framträdande han gjorde inom denna scenkonst. Det skedde på University of London och med i samma föreställning fanns Lydia Lunch och ingen mindre än Henry Rollins. I showen framförde Jeffrey Lee Pierce delar av sin episka berättelse The Blue Boy som publicerats i skriven form tidigare under 80-talet under namnet The Judas Jesus och The Ass Festival. Båda finns att läsa på Eternally Is Here som länkar.

1988 återvände Jeffrey Lee Pierce till USA för att turnera för första gången sedan Wildweed hade släppts. Nya och gamla fans kunde återigen få återuppleva en legendarisk grupps återkomst och nu började åter gruppen uppmärksammas för de två saker de var bäst på - att spela in superba skivor och att framträda live. 1990 Kom plattan Pastoral Hide And Seek som bekräftade detta påstående. Divinity Which Was var Ep: n som året efter följde upp och den innehöll både studio- och liveinspelat material.

Jeffrey Lee Pierce reste 1992 till Holland för att spela in ett album i eget namn som han planerat länge. Ramblin’ Jeffrey Lee var Jeffrey Lee Pierce sätt att hylla sina gamla idoler genom att göra ett album där han framförde gamla bluesfavoriter genom att göra covers på gamla bluesklassiker, men också två egenkomponerade låtar som passade väl in i sammanhanget återfanns på albumet. Cypress Grove spelade gitarr på albumet, Willy Love trummade, Carl La Fong trakterade akustisk bas och Kimberley S tutade munspel. Idén med albumet var att hylla de egna musikaliska rötterna som betytt så mycket för Jeffrey Lee Pierce och framväxten av The Gun Clubs musik. Det blev hans andra album i eget namn men också det sista.

The Gun Club släppte en platta till, Lucky Jim, som kom 1993. Romi Mori bidrog med en komposition. Blue Monsoons, som vilken andades asiatisk musik vilket kanske inte var så konstigt med tanke på hennes japanska ursprung. Också flera Jeffrey Lee Pierce-signerade kompositioner andades asiatisk musik efter alla resor han gjort runt om i denna världsdel. Vid ungefär samma tidpunkt växte hans intresse för olika band från Asien, framför allt från japan. Många av dessa band som Guitar Wolf, 5678s, Supersnazz och Boredoms hade band som Gun Club att tacka för inspirationen men Jeffrey Lee Pierce ville gå längre och inleda samarbeten med några av banden. Det som var mest aktuellt var gemensamma turnéer för att få västerlänningar att uppmärksamma dessa för övrigt utmärkta band. Saker och ting gick dock inte Jeffrey Lee Pierce väg. Först övergavs han av sin kärlek Romi Mori som funnit en annan, sedan drabbades han av den japanska fientligheten mot det utifrån kommande han gav till sist upp och återvände hem eftersom han bara mötte stängda dörrar och till sist drabbades han av strul med sitt visa till Storbritannien som gjorde att han inte längre var välkommen i London. I samma veva passade den alltid aktive Jeffrey Lee Pierce på att flytta tillbaka till Los Angeles och påbörja skrivande av sin officiella biografi. 2 13 61 var bolaget som kontrakterades för utgivningen av boken, ett bolag som ägs och drivs av Henry Rollins som han ju samarbetat med tidigare då de båda uppträtt tillsammans på spoken word uppsättningen i London.

I samband med hemflytten upptäcktes att hans levervärden sög. Orsaken var ett mångårigt beroende av alkohol, ett missbruk han visserligen gjort sig av med men som han efter Romi Moris uttåg ur hans liv han tagit ett återfall på. Behovet av en levertransplantation växte men Jeffrey Lee Pierce hade inte de pengar som krävdes.

Väl tillbaka i Los Angeles mötte Jeffrey Lee Pierce en delvis ny musikscen där rappen tagit en större del av utrymmet och för den inbitne rockaren var det kärlek vid första ögonkastet. En ny sättning av The Gun Club för en spelning på numer klassiska LA-rockklubben The Viper Room som för övrigt ägs av ingen mindre än Johnny Depp. Kid Congo Powers återfanns åter på gitarr, Romi Mori spelade bas och Mike Martt en gammal vän som spelat med Tex & The Horseheads som ju Jeffrey Lee Pierce hjälpt till med att sätta upp, spelade också gitarr. På trummor återfanns lite olika personer som råkade vara lediga som trummisar från Tex & The Horseheads och Wayne Kramers band.

Under 1995 spenderade Jeffrey Lee Pierce mycket tid i Japan med att dels hänga med vännen Dr. Dre men också med att besöka band som han hade kontakt med. I december återvände han till Los Angeles för att spela på en lokal välgörenhetskonsert med sitt egna band och med gamle vännen Possum Dixon. Den här perioden, 1995-1996, var en jobbig tid som ändå innehöll en och annan ljusglimt. En sådan var att Jeffrey Lee Pierce än en gång satte ihop bandet för de tre sista spelningarna bandet över huvud taget gjorde. Kid Congo Powers återfanns som vanligt, Mike Martt hade också fått uppdraget att sköta den andra gitarren eftersom Jeffrey Lee Pierce inte ville eller kunde sjunga och spela gitarr samtidigt, en än i denna dag oidentifierad kvinna vid namn Elisabeth E fick spela bas och till sist kunde man se Brock Avery bakom trummorna. Under 1996 fortsatte han också att arbeta med den kommande boken då han bestämde sig för att hälsa på sin pappa i Utah men väl där föll han i koma. Han togs in akut på sjukhus och där konstaterade man att hans blod levrade sig inne i kroppen vilket fick de flesta organ att påverkas. Framför allt var det hjärnan där hans blod levrat sig och detta hotade att ge honom hjärnblödning. Den 31 mars, en vecka efter det han togs in, dog Jeffrey Lee Pierce av sviterna. Det tidigare återfallet i alkoholmissbruk bidrog till kroppens minskade motståndsförmåga. Eftersom han sedan några år var buddist fick han en begravning enligt de traditionerna i West Los Angeles Buddist Temple där hans aska förvaras än i denna dag.

Arvet efter The Gun Club är dock mer beständigt än vad Jeffrey Lee Pierce blev. Detta musikaliska geni lyckades smälta samman diametralt olika musiktraditioner till en musikstil som både var och är unik. Låtar som präglas av countryns ödslighet och luftighet, punkens energi och tyngd, samt bluesen monotona malande gjorde och gör gruppen unik och alldeles förbannat bra om ni frågar mig. Jeffrey Lee Pierce var och är ett av vår tids stora musikaliska genier och det är inte lätt att hitta någon som lyckats med att skapa en så unik stil som The Gun Club lyckades med. Den som jag personligen tycker kommer i närheten åtminstone är Beck, skillnader finns förstås men likheterna också.

Det finns inte heller så många grupper som gett så många ringar på vattnet där andra grupper har The Gun Club att tacka för sin existens indirekt eller direkt. The Cramps, Sisters of Mercy, The Damned, 45 Graves, Tex & The Horseheads, Nick Cave & The Bad Seeds har tidigare nämnts men till denna lista kan läggas Fur Bible till exempel. Fur Bible var den grupp som Kid Congo Powers och Patricia Morrison bildade tillsammans under senare delen av 80-talet.

De skivor som dels The Gun Club och som Jeffrey Lee Pierce lämnade efter sig är ett testamente över ett skapande som var utöver det vanliga. De visar att Jeffrey Lee Pierce kunde vara så mycket mer än en alkoholiserad lallande fåne, de visade på en dynamik hos en grupp som ville förändra och gjorde det med besked och de visar en grupp som använde de musikaliska rötterna all amerikansk musik står på men på ett mer uppenbart sätt där inte bara dessa grunder fick inspirera, utan faktiskt fick vävas in i musiken och utgöra de element som visade vilket rikt musikaliskt arv det finns att ösa ur från detta underbara land. Därmed har Jeffrey Lee Pierce blivit en del av den rockcirkus med visserligen döda artister, men vars musik får dem att leva vidare. Jeffrey Lee Pierces namn borde nämnas i samma andetag som till exempel Jim Morrsions men detta görs inte då Doors fick ett bra mycket större kommersiell genomslag än vad The Gun Club fick vilket är djupt orättvist. Det är därför upp till dig läsare att skipa lite rättvisa och inköpa The Gun Clubs skivor, de är väl värda både besväret och pengarna.

Dr. Da Capo


Dr. Indies p.s. till Dr. Da Capos Gun Club artikel

Jeffrey Lee Pierce — Wildweed.Ni som läst Dr. Da Capos utsökta Gung Clubartikel är ovan vet att frontmannen Jeffrey Lee Pierce avled 1996 och blir numera en legend inom den punkblueshybrid eller rockabilly som låg till grunden till deras musik. Vi kan nog säga att grupper som X, The blaster eller Fleshtones är andra grupper i samma anda. Hans ikonstatus hade ledd till att Jeffrey fick en hyllningslåt av Thåström på hans senaste skiva som exempel på hans betydelse. Jeffrey Lee Pierces enda soloplatta ”Wildweed” som utkom 1985 men finns nu återigen tillgänglig på cd med bonusspår som gavs ut igen 2005. Den visar upp lite andra sidor av Jeffrey Lee Pierce musik och konstnärliga anda som man visserligen kunde ana fanns i Gun Clubs världsbilder. Det roliga är att skivan vågar ta sig in vad som helst. Jeffrey Lee Pierce har samma galenskap som gör The Cramps så oerhörd bra som band. Den här skivan är ett rent nöje att upptäcka igen. Vi gamla Gun Clubälskare får även vårt lystmäte på den här skivan då den tar oss med i upphovsmannens galna upptåg. Ett suveränt album.

P.P.S. Jeffrey var journalist och skrev under 70-talet i punktidningen Slash och arbetade på Bomb Records. Dessutom var han ordförande för den tidiga Blondiefancluben. Han fick starkt stöd av Debbie Harry och hennes pojkvän, Chris Stein när han började spela själv.

Diskografi
The Fire of Love|1981|Ruby/Slash Records
The Fire of Love|1981|New Rose Records France (Samma Lp men annorlunda omslag)
Miami|1982|Animal Records
Death Party|1983|Animal Records
The Birth, The Death, The Ghost (Live)|1984|ABC Records
The Las Vegas Story|1984|ABC Records
Sex Beat 81 (Live)|1984|Lolita Records
Two Sides of the Beast (Live)|1984|Castle Records
Love Supreme (Live)(Live)|1985(Live)|Offence Records
Death Party (Live)|1985|Revenge Records France
Danse Kalinda Boom (Live)|1985|Megadisc Records
Mother Juno|1987|Red Rhino (återutgiven 1996)
Pastoral Hide and Seek|1990|Solid Records
Divinity|1991|New Rose Records
Ahmeds Wild Dream (Live)|1992|Solid Records
In Exile (Samling)|1992|Triple X Records
Lucky Jim|1993|Triple X Records
Early Warning (Samling)|1997|Sympathy For The Record Industry
Jeffrey Lee Pierce Soloplattor
Wildweed|1985|Statik Records
Ramblin’ Jeffrey Lee|1993|New Rose Records

Musik

Alicia Keys — As I Am

Alison Krauss & — Raising Sand

Aretha Franklin — Jewels in the Crown: All Star Duets with The Queen

Beanie Sigel — The Solution

Behemoth — Apostasy

Britney Spears — Blackout & Sugababes — Change

Burial — Untrue

Dr. Indie minns undergroundtidens hardcoreband

Duran Duran — Red Carpet Massacre; Craig David — Trust Me; Seal — System & Darude — Label This

Dwight Yoakam — Dwight Sings Buck

Elmo — Kamikaze Heart

Entombed — Serpent Saints: The Ten Amendments

Eskimo Baby — Actors Suicide; The Killers — Sawdust; Bella — No One Will Know & Angus and Julia Stone — A Book like This

Gamma Ray — Land of the Free 2

Gore Gore Girls — Get the Gore (Miss Vampyria)

Hardcore Superstar — Dreamin’ in a Casket

Humanifesto — The Infamous; Mad Caddies — Keep It Going; NOFX — They’ve Actually Gotten Worse Live; Terror Punk Syndicate — Extended Playtime & Raw Records — Punk Single Collection

James Taylor — One Man Band

Jay-Z — American Gangster

Justin Currie — What Is Love For

Korta musikrecensioner XXXV

Kylie Minogue — X

Led Zeppelin — Mothership

Levon Helm — Dirt Farmer

Magnus Uggla — den coolaste katten i staden

Mando Diao — Never Seen the Light of Day

Nick Drake — Family Tree

Porter Wagoner — Wagonmaster

Queen — Rock Montreal

Scream Loud!! The Fenton Story: 61 Prime Slabs of Mid-60’s Michigan Teen Punk!

Status Quo — In Search of the Fourth Chord

Tarja Turunen — My Winter Storm

The Donnas — Bitchin’

Wu-Tang Clan — 8 Diagrams

Wyclef Jean — Carnival Vol. II: Memoirs of an Immigrant