Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Deckare

Roslund & Hellström — Flickan under gatan

Pirat Förlaget

Ernst Brunner — Yngling på guld: En roman om ett brott

Bonniers Förlag

Det finns många svenska deckarförfattare som vill ge oss en sann bild av det svenska samhället bortom välfärdstatens sociala normer. Det handlar om att vara socialkritisk mot svenska samhället och se de genom polisiära/sociologiska glasögon. Bara då kan man få den sanna bilden av vårt samhälle och hur det ser ut bakom politikens retoriska fraser och yviga tal om solidaritet. Sjövall-Wahlöö var det bästa paret på att skildra Sverige som det såg ut på 60 och 70-talet. Sociala problem och kriminalitet gick oftast hand i hand. Det är dom strukturella problemen i samhället som borgerliga politiker varken ser eller vill höra talas om. Allting handlar alltid om individens ansvar, får vi alltid höra talas om. Men det finns inga kollektiv i borgerliga världen — enbart individuella problem bottnar allting i till sist, om vi lyssnar tillräckligt länge på borgerliga tröttsamma upprepningar. Sjövall-Wahlöö struntade i sådant och skar med sin fina skalpell sönder alla resonemang om individ/kollektiv. Dom ville visa oss den otäcka sanningen och hur det förhöll sig med verkligheten. Att visa upp den obehagliga sanningen var deras mål och mening.

Henning Mankell och Leif GW Persson är några som skriver romaner i samma andemening som mästarna. Dom skyggar inte för att plocka fram obehagliga sanningar. Anders Roslund och Börge Hellström är två andra författare som har skrivit fyra socialt utrustade romaner med skickliga konstruerade intriger, som mixar verkliga händelser med den sociala romanens indignerade perspektiv.

Deras nya roman handlar om hur man säljer barn och kan tjäna miljoner på denna verksamhet. Men boken har även en huvudintrig som handlar om hur en kvinna blir mördad, när hon är på jakt efter sin egen dotter som rymde hemifrån. Flickan bor nere i underjorden — vid Stockholms tunnelsystem. Där bor också en sinnesjuk man vid namn Leo. Han var en dom som fick börja klara sig själv efter det att politiker tog bort hela den sjukvård som behandlade psykiskt störda människor.

Där får vi läsa om hur människor i förskingring och som är trasiga i själen söker boningar överallt, där dom kan få värme. Det är den värld som författarna skildrar med stort patos.

Det är deras bästa roman i deckargenren, hittills.

Ernst Brunners roman är mest en lyxigare och ofarligare bok om brott. Den behandlar okända stölden av Rembrandt van Rijns självporträtt från Nationalmuseet 1600-talsgallerie, vilket skedde 2000 strax före julafton. En tavla från 1630 som målades/framställdes med slipad kopparplåt, betäckt av bladguld och målad. Den skapades i Leiden. Det är en tavla som blev legendarisk tack vare den nya tekniken som Rembrandt fick fram. Ernst Brunner berättar om tavlans tillkomst och resan fram till Nationalmuseum1956. Ernst Brunner försöker även berätta om skurkarna bakom dådet och hälarna. Men här blir det lite pinsamt. Ernst Brunner försöker skriva så som kriminella talar. Författaren använder sig av smeknamn som kriminella kan tänkas använda sig av. Men här missar Ernst Brunner det psykologiska perspektivet i språkspelet mellan det inblandade. Hans fåniga smeknamn på skurkar låter som en dålig 30-talsfilm där man kan föreställa sig skurkar kalla varandra för speciella ökennamn som Lövis eller Tjabo. Det märks att Ernst Brunner inte är någon kriminalförfattare när han skriver sin bok. Den blir lite för krystat i intrigen och ramberättelsen när man skall få följa polisens jakt på bovarna låter mest som om vi läser en uppsats från någon student. Ernst Brunner använder sig av en litterär teknik som delar upp boken i olika fält. Vi får läsa om polisens spaningar på de misstänkta i ett kapitel. Vi får följa skurkarnas förberedelser och hur dom planerar allting.

Sedan bryter han upp ramberättelsen med att låta oss följa med på en historisk tillbakablick till 1600-talets värld. Där möter läsaren den bittre Rembrandt i full utstyrelse. Han skapar sitt verk, det verk boken handlar om. Det är bokens bästa kapitel och dom mest läsvärda. Men om jag reducerar bort de kapitel om Rembrandt som var dom bästa i romanen — så får jag en snålt tilltagen roman som förlorar sin kontext därför att Ernst Brunner inte klarar av att skriva en roman om ett brott. Ernst Brunner är en av Sveriges främsta romanförfattare som har ett av vårt lands skönaste litterära språk. Där kan jag förstå hans värde som författare och njuta av hans författarskap. Men den här boken om stölden på Nationalmuseet blev tom och banal. Den saknar en intrig som gör boken spännande att läsa. Utan här fokuserar Ernst Brunner på helt andra saker än vad en klassisk deckarförfattare förmodligen skulle ha gjort. Ernst Brunner övertygar inte mig som läsare eller får till det där speciella som kan engagera, sätta igång läsarnas fantasi. Boken känns inte äkta utan den rätta gnistan. Ernst Brunner borde återgå med att fånga in andra litterära ämnen som han alltid har gjort förut.

Musik

Alicia Keys — As I Am

Alison Krauss & — Raising Sand

Aretha Franklin — Jewels in the Crown: All Star Duets with The Queen

Beanie Sigel — The Solution

Behemoth — Apostasy

Britney Spears — Blackout & Sugababes — Change

Burial — Untrue

Dr. Indie minns undergroundtidens hardcoreband

Duran Duran — Red Carpet Massacre; Craig David — Trust Me; Seal — System & Darude — Label This

Dwight Yoakam — Dwight Sings Buck

Elmo — Kamikaze Heart

Entombed — Serpent Saints: The Ten Amendments

Eskimo Baby — Actors Suicide; The Killers — Sawdust; Bella — No One Will Know & Angus and Julia Stone — A Book like This

Gamma Ray — Land of the Free 2

Gore Gore Girls — Get the Gore (Miss Vampyria)

Hardcore Superstar — Dreamin’ in a Casket

Humanifesto — The Infamous; Mad Caddies — Keep It Going; NOFX — They’ve Actually Gotten Worse Live; Terror Punk Syndicate — Extended Playtime & Raw Records — Punk Single Collection

James Taylor — One Man Band

Jay-Z — American Gangster

Justin Currie — What Is Love For

Korta musikrecensioner XXXV

Kylie Minogue — X

Led Zeppelin — Mothership

Levon Helm — Dirt Farmer

Magnus Uggla — den coolaste katten i staden

Mando Diao — Never Seen the Light of Day

Nick Drake — Family Tree

Porter Wagoner — Wagonmaster

Queen — Rock Montreal

Scream Loud!! The Fenton Story: 61 Prime Slabs of Mid-60’s Michigan Teen Punk!

Status Quo — In Search of the Fourth Chord

Tarja Turunen — My Winter Storm

The Donnas — Bitchin’

Wu-Tang Clan — 8 Diagrams

Wyclef Jean — Carnival Vol. II: Memoirs of an Immigrant