Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Alison Krauss & Robert Plant — Raising Sand
B.B.B.B.B.

En klassisk Krauss-platta

Skivbolag: Rounder/Decca

Alison Krauss är en av den moderna countryns främsta gallionsfigurer. Att hon slagit sina påsar ihop med den gamle hårdrocksräven Robert Plant från Led Zeppelin kan tyckas vara en för underlig kombination för att ljuv musik ska uppstå, men faktum är att det är precis tvärt om. För det första hade både Robert Plant och Led Zeppelin har och hade mer med folkmusik att göra än vad de flesta tänker på. Framför allt blues, men också låtar där släktskapet med vit amerikansk folkmusiktradition blir rätt uppenbar när man lyssnar på gamla Zeppelin-låtar som Black Country Woman. För det andra tillför Robert Plants rockrävsmentalitet en hel del till vissa låtar som ger den där extra dimensionen och resultatet låter inte väntar på sig. En platta full med fullödig country men också rak rock ’n’ roll av bästa märke är så fött och slutresultatet är så klassiskt att man fryser och ryser på en och samma gång. Tradition blandas med nyskapande, lägg dessutom till en total kärlek för musiken och ni får vad jag troligen redan nu utser till årets bästa platta för sällan har jag hört ett album som redan från första tonen så konsekvent går på knock-out.

Musiken kretsar som sagt mycket kring blues, country, rock för att nämna några influenser. Här finns dock ännu mer som rockabilly, vaudeville och americana. Det är med andra ord en mustig gryta som aldrig blir tråkig, tvärtom här finns så mycket intressanta låtar att man bara baxnar. Det som dock slår i varje fall mig är med hur mycket kärlek varje låt är frammejslad. Lyssna bara på en låt som Killing The Blues där man fullständigt förstummad bara kan konstatera att kärleken ryms i varje ton och det i sin tur gör att man inte kan värja sig — det går inte. Likadant är det i Sister Rosetta Goes Before Us som är så där vaudeville/ zigenarinspirerad och samtidigt gjord med en sån kärlek till musiken att man inte kan tycka att det är något annat än en grövre sensation som når öronen.

Vid det här laget anar jag en sensation men det blir bättre. Skivan är så där superbt balanserad mellan låtar som går mer i moll och som är betydligt mer dämpad och lågmäld som till exempel Polly Come Home och en fotsprättarlåt som Gone Gone Gone som svänger till dess att höften går ur led. På det sättet blir inte heller ur detta perspektiv skivan någon tråkig tillställning utan tvärtom igen, den är så där ypperligt balanserad mellan tyngd och lätthet.

Men det stannar inte med det, skivan är extremt nyskapande också. Den står med ena foten i det traditionella men med en fot i det nya. Det nya ligger framför allt i låtvalet där man valt att spela in musik som inte alltid kommer från countryns traditionella rötter. Skivans låtar är till 100 % skrivna av andra artister ibland till helt andra sammanhang som till exempel den gamla garagehitten Fortune Teller från 60-talet. Visst kunde de ha valt att spela in låtar som ligger countryn närmre, visst kunde de ha valt mer renodlade låtar som hade varit mer lojala med de grunder som utgör country men stället tar man den svårare vägen och gör låtar från helt andra genrer till dels helt nya låtar genom att countryfiera dem eller genom att göra nya djärva versioner av dem som mer ligger i samma gener som originalet.

Metoden liknar den som Emmylou Harris använde sig av med sådan framgång på Wrecking Ball-plattan, där hon spelade in låtar från helt andra genrer men arrade om dem till nya spännande versioner som ofta var bättre än originalen. Precis som samma platta har producenten fått arbeta hårt för att mejsla fram ett sound söm överbryggar klyftan och precis som då har han lyckats över förväntan. I EmmyLou Harris fall hette producenten Daniel Lanois och denna bidrog lika mycket till slutresultatet som hon själv gjorde. I detta fall heter producenten T-Bone Burnette och han har en bakgrund som rockartist där han i eget namn har gett ut ett antal plattor. Hans största bedrift på denna platta är att han ljudmässigt har bidragit till atmosfären som på något sätt bidrar till att tillföra musiken den där välbehövliga extra dimensionen. Sparsmakade arrangemang och ett ljud som liksom formar sig efter omständigheten är hemligheten som har gjort musiken så framgångsrik som den är.

Den sista faktorn till varför denna skiva är ett formidabelt mästerverk stavas musikerna. I varenda låt hittar de den där ypperliga balansen mellan att briljera på sina instrument men ändå finna känslan, det sista är ibland alltför lätt att tappa bort men alltså inte här. Det tydligaste exemplet är The Long Journey där både musiken och musikerna briljerar men där kärleken till musiken ger dig en sådan fetehöger att du kippar efter andan av ren häpnad och förstummelse om du uppskattar perfektionism. Produktionen är så där klart krispig där alla instrument har lyfts fram på samma vilkor och ljudet är lätt avvägt mellan tydlighet och innerlighet. Denna låt lyfter sig själv och det är svårt att hålla tårarna borta för så berörd blir jag, det piskar helt enkelt bättre än flagelanter (en medeltida pisksekt som trodde på botgöring genom lidande dvs piskande).

Årets skiva är antagligen skapad, detta är inget mindre än en klassiker. Musiken är suverän, låtarna överjordiska, produktionen helt makalös och musikerna i världsklass. Alla bitar faller med andra ord på plats på en skiva som dessutom speglar så mycket kärlek till musiken och till varandra för att de lyckas locka fram mer än det där lilla extra i varje låt. Tradition och nyskapande i en skön harmoni och lyckan är fullständig i varje fall för mig.

Alison Krauss försvarar inte bara sin ställning som den moderna countryns stora artist, hon förbättrar oddsen för att hon ska kunna utnämnas till musikgenrens stora förnyare. Att hon har smakfullheten att plocka in en artist som på pappret har lite med country att göra gör det hela bara ännu större och ännu bättre. För med sin gedigna kunskap och erfarenhet av rockens värld tillför Robert Plant ytterligare en dimension till skivan som är fullständigt underbar och som dessutom breddar albumet.

Dr. Da Capo

Musik

Alicia Keys — As I Am

Alison Krauss & — Raising Sand

Aretha Franklin — Jewels in the Crown: All Star Duets with The Queen

Beanie Sigel — The Solution

Behemoth — Apostasy

Britney Spears — Blackout & Sugababes — Change

Burial — Untrue

Dr. Indie minns undergroundtidens hardcoreband

Duran Duran — Red Carpet Massacre; Craig David — Trust Me; Seal — System & Darude — Label This

Dwight Yoakam — Dwight Sings Buck

Elmo — Kamikaze Heart

Entombed — Serpent Saints: The Ten Amendments

Eskimo Baby — Actors Suicide; The Killers — Sawdust; Bella — No One Will Know & Angus and Julia Stone — A Book like This

Gamma Ray — Land of the Free 2

Gore Gore Girls — Get the Gore (Miss Vampyria)

Hardcore Superstar — Dreamin’ in a Casket

Humanifesto — The Infamous; Mad Caddies — Keep It Going; NOFX — They’ve Actually Gotten Worse Live; Terror Punk Syndicate — Extended Playtime & Raw Records — Punk Single Collection

James Taylor — One Man Band

Jay-Z — American Gangster

Justin Currie — What Is Love For

Korta musikrecensioner XXXV

Kylie Minogue — X

Led Zeppelin — Mothership

Levon Helm — Dirt Farmer

Magnus Uggla — den coolaste katten i staden

Mando Diao — Never Seen the Light of Day

Nick Drake — Family Tree

Porter Wagoner — Wagonmaster

Queen — Rock Montreal

Scream Loud!! The Fenton Story: 61 Prime Slabs of Mid-60’s Michigan Teen Punk!

Status Quo — In Search of the Fourth Chord

Tarja Turunen — My Winter Storm

The Donnas — Bitchin’

Wu-Tang Clan — 8 Diagrams

Wyclef Jean — Carnival Vol. II: Memoirs of an Immigrant