Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Dans/pop

Duran Duran — Red Carpet Massacre

Craig David — Trust Me

Seal — System

Darude — Label This

Duran Duran — Red Carpet Massacre.Vi som tillhör 60-talsgenerationen växte upp med punken, syntmusiken, new wave, postpunk och dansmusiken som slog igenom på 70- och 80-talen. X-punkare som Simon LeBon, John Taylor, Roger Taylor, Andy Taylor och Nick Rhodes var stommen i gruppen Duran Duran. Men nu hade syntmusik och new romantic. En stil som hade dekadenta inslag från 1700-talets salongskultur, Europeisk 20-tal och gotisk romantik. Duran Duran hade låtar som Planet Earth och Girls on Film som jag älskade under en tid då bandet fortfarande var ett klassiskt new romanticband. Fast när låtarna började bli arenarocksånger, spektakulära videos och Duran Duran förvandlade sig till ett lyxpopband. Så tappade jag intresset för deras musik. Låtar som Wild Boys eller Rio är Duran Durans svagaste kort om man betraktar deras musik i historiens backspegel. Bandet förlorade medlemmar, när Andy/John Taylor ville bilda ett eget projekt. Ni kommer säkert ihåg gruppen Power Station tillsammans med Robert Palmer och Chictrummisen Tony Thompson. Duran Duran splittras för att återförenas igen. Deras 90-tal och 2000-tal kan jag lätt sammanställa till det påpekande, att bandet är slut som ikoner och som ett band med bra melodier. Fast nu får jag undanta deras nya skiva eftersom den har en del bra melodier och dom har uppdaterat sitt sound. Nu är det electroljudklipp och svängiga hip hopkänslor som flödar energiskt genom låtarna. Superproducenten Timbaland har fixerat deras nya sound och man lätt se det hela som ordentlig uppryckning i bandets karriär. Deras bästa skiva på väldigt länge. Det är åtminstone 20 år sedan Duran Duran släppte något album vi kan se som ett kompetent album.

Craig David — Trust Me.Craig David är soulkillen från England som gjorde bra ifrån sig när engelska two stepscenen behärskade luftrummet inom musiken. Duon Artful Dodger fick Craig David att sjunga in ett par spår på deras enda album, hittills i alla fall. Det ledde till att han släppte ett bra eget album som jag fortfarande gillar trots att den har cirka fem år på nacken. Men det var tydligen bara ett lyckokast. För hans andra album är supertråkiga. Han vill både göra poplåtar och delikata sängkammarballader med soulmusiken i botten. Hans nya är snäppet bättre än vad vi är vana att höra. Men det saknas fortfarande något värdefullt och substantiellt i låtarna. Musiken har en stark avsaknad av att få musiken kontaktbar med någon form av känslor. Det är för ytligt och snyggt paketerat på något sätt.

Seal — System.Samma problem har den gamle skojaren Seal med sitt nya album. Han låter fortfarande som det vore 90-tal och housemusiken var kommersiell i alla läger. Seal har tappat formen sedan länge. Detta är ett musikaliskt bevis på det hela att ingenting hänger ihop längre. Jag lyssnar på skivan och minns hur det var på 90-talet.

Min favoritkvinna, Prinsessan, envisades att varje gång vi var på klubb eller ute och dansade på 90-talet. Så var det alltid Seal hon ville höra med en låt och jag var alltid tvingat att be dj:n spela hans låtar under kvällen. Seal som släppte album under hela 90-talet och hade hitar som var stora, Fast det var producenten Trevor Horn som låg bakom hans ljudbilder och Seals sätt att agera på skiva. Nya skivan är visserligen okej, fast för slätstruken och den känns lite föråldrat och avslagen, som ett trött vin som inte smakar gott längre.

Darude — Label This.Darude är house/technoscenen personifierat och hans decennium var utan tvekan 90-talet och han borde stannat kvar där anser jag efter at ha hört nya albumet. Danspop som låter unken och dessutom tappar färg och form när vi lyssnar på skräpet 2007. På 90-talets klubbar älskade jag att dansa till Darude. 2007 börjar Darude damma. För ingenting åldras lika snabbt som dansmusik. Eftersom den är en förbrukningsvara och få moderna dans låtar överlever sin samtid. Darude blir i detta sammanhang en torr relik utan klassikerstämpel på sig. Köp inte den här skivan utan undvik Darude 2007.

Musik

Alicia Keys — As I Am

Alison Krauss & — Raising Sand

Aretha Franklin — Jewels in the Crown: All Star Duets with The Queen

Beanie Sigel — The Solution

Behemoth — Apostasy

Britney Spears — Blackout & Sugababes — Change

Burial — Untrue

Dr. Indie minns undergroundtidens hardcoreband

Duran Duran — Red Carpet Massacre; Craig David — Trust Me; Seal — System & Darude — Label This

Dwight Yoakam — Dwight Sings Buck

Elmo — Kamikaze Heart

Entombed — Serpent Saints: The Ten Amendments

Eskimo Baby — Actors Suicide; The Killers — Sawdust; Bella — No One Will Know & Angus and Julia Stone — A Book like This

Gamma Ray — Land of the Free 2

Gore Gore Girls — Get the Gore (Miss Vampyria)

Hardcore Superstar — Dreamin’ in a Casket

Humanifesto — The Infamous; Mad Caddies — Keep It Going; NOFX — They’ve Actually Gotten Worse Live; Terror Punk Syndicate — Extended Playtime & Raw Records — Punk Single Collection

James Taylor — One Man Band

Jay-Z — American Gangster

Justin Currie — What Is Love For

Korta musikrecensioner XXXV

Kylie Minogue — X

Led Zeppelin — Mothership

Levon Helm — Dirt Farmer

Magnus Uggla — den coolaste katten i staden

Mando Diao — Never Seen the Light of Day

Nick Drake — Family Tree

Porter Wagoner — Wagonmaster

Queen — Rock Montreal

Scream Loud!! The Fenton Story: 61 Prime Slabs of Mid-60’s Michigan Teen Punk!

Status Quo — In Search of the Fourth Chord

Tarja Turunen — My Winter Storm

The Donnas — Bitchin’

Wu-Tang Clan — 8 Diagrams

Wyclef Jean — Carnival Vol. II: Memoirs of an Immigrant