Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu

Musik

Nick Drake — Family Tree B.B.B.B.

Återupptäckten av ett geni

Skivbolag: Tsunami Records /Fontana

Nick Drakes karriär blev inte långvarig. Han dog 1974 endast 26 år ung och hann med att producera tre skivor som idag anses vara klassiska. Debuten Five Leaves Left följdes upp av Bryter Lyter och till sist kom Pink Moon 1972. Han sålde aldrig mer än några tusen plattor av vart och ett av albumen, men anses ändå idag vara en av dem som skapade hela genren singer songwriter då han sent om sider fått en ny renässans då han idag har blivit betydligt större rent försäljningsmässigt. Mytomspunnen som han är kommer det idag fortfarande en del outgivet material som nu möter en betydligt större publik. Den ”nya” plattan Family Tree som kom tidigare i år är ett sådant exempel där nytt material för första gången ser dagens ljus. Det är en delvis ny Nick Drake som möter lyssnaren, musiken är delvis annorlunda mot den man tidigare vant sig vid. Det visar sig också tyvärr att skivan delvis inte är så ny som förhandstipsen gjort gällande.

Nick Drakes stil är och har alltid varit lågmäld och lite återhållen. Storheten ligger inte i bombastiska låtar med jättearrangemang eller låtar som tar ett stort utrymme, nej istället ligger bravuren i att hans stil alltid varit nyskapande för sin tid och än idag bereder ny mark för en stil som annars lätt skulle ha kunnat bli rätt statisk. Blues, vistradition och engelsk musichall-tradition är några av inspirationskällorna som är hörbara hos Nick Drake, den nya skivan är inget undantag. Skivan spelades in i avsikten att komma ut men Nick Drakes plötsliga död satte punkt för de planerna och istället låg skivan i träda tills i år då den alltså kom ut. Ljudet är digitalt återställt då ursprungstapens ljud delvis varit bedrövligt dålig då inspelningen varit av demokarraktär det vill säga inte så påkostad.

Trots detta är just ljudet den första källan till lite besvikelse då det på sina ställen inte är särskilt imponerande ljud. Det blir därför skivan för den redan frälste för att kunna överbrygga det faktumet att ljudet är förhållandevis ojämnt och ibland till och med dåligt.

Nästa invändning jag har är att så särskilt ny är inte plattan. Okej, den spelades in åren innan hans död det vill säga ungefär mellan åren 1968- 1973, men faktum är att en hel del av materialet på skivan dessutom faktiskt har funnits ute sedan tidigare och är därför inte heller ur den synpunkten så särskilt ny. Skivan Tanworth-In-Arden 67/68 som kom som utgåva av outgivet material för några år sedan, innehåller redan en hel del av de låtar som nu alltså ges ut som en ny originalskiva.

Står man ut med dessa två faktorer och är helfrälst Nick Drake-fan som kan bortse från dessa lapsusar så fungerar skivan trots allt ändå. Det man får om man nu bestämmer sig för att köpa skivan är trots allt ändå rätt imponerande.

Skivan inleds av ett antal låtar vars bluesinspiration är rätt uppenbar, så långt är det vad man kan förvänta sig. I låten Time Piece blir det däremot rätt mycket mer udda, en takt som låter som en klocka och poesiläsning är inte en vardaglig låt men ack så effektivt. Poor Mom är en låt som påminner starkt om en jazzinspirerad stenkaka från 30- eller 20-tal och här får vi uppleva en sida av Nick Drake i varje fall inte jag hört förut. Att det inte bara är intressant utan också bra bidrar ju i allra högsta grad till att höja intresset. Mozart’s Kegelstatt Trio är ett litet instrumentalt mästerstycke som återigen är en sådan där ögonbrynshöjare, en sida av Nick Drake som inte visats så många gånger förut helt enkelt. Nog har jag alltid varit medveten om Nick Drakes starka band till den klassiska musiken särskilt till kvartetter av de stora mästarna, men inte visste jag att släktskapet hade tagit sig så konkreta uttryck. Avslutande Do You Ever Remember är också den en av dessa låtar där Nick Drake visar upp en helt ny sida av sitt artistskap, den här gången doftar det engelsk musichall lång väg. Den känns som direkt utskuren från en stenkaka från säg sent 20-tal eller tidigt 30-tal. Hur som helst hur det nu än är med den saken så känns det som om man kan hitta nya vinklar på skivan, sidor av Nick Drake som man får få chanser att upptäcka på något annat sätt. Upplevelsen blir därför lite grann av upptäcktens.

De andra låtarna som jag inte nämnt är inte alls dumma, men inte på samma sätt en fingervisning på Nick Drakes dolda talanger. Här finns låtar som rent musikaliskt går i samma fotspår som han uppvisat på andra skivor, och som sagt ibland till och med låtar som publicerats tidigare. En låt värd att nämna i detta sammanhang är låten Way To The Blue som kom att publicerars på en av de plattor som jag nämnde i inledningen och som då låter helt annorlunda.

Slutsatsen är att detta inte är skivan för dig som vill börja ditt sökande i Nick Drakes storhet, då finns lämpligare skivor till exempel de tre originalskivorna han hann med att ge ut innan sin för tidiga död. Däremot fungerar skivan absolut utmärkt för den redan bitne som vill ha mer och som samlar. Här finns intressanta låtar, bra låtar, hjärtknipande låtar och framför allt vidunderligt bra låtar. Nick Drakes kungakrona sitter kvar på huvudet ohotat och i mina ögon stärker han till och med sina aktier till titeln kungen i klassen med denna skiva trots inledande invändningar från mig i denna artikel. Köp dock denna skiva senare om du inte hört Nick Drake förut, men köp den för guds skull förr eller senare för den är väl värd sina pengar.

Dr. Da Capo

Musik

Alicia Keys — As I Am

Alison Krauss & — Raising Sand

Aretha Franklin — Jewels in the Crown: All Star Duets with The Queen

Beanie Sigel — The Solution

Behemoth — Apostasy

Britney Spears — Blackout & Sugababes — Change

Burial — Untrue

Dr. Indie minns undergroundtidens hardcoreband

Duran Duran — Red Carpet Massacre; Craig David — Trust Me; Seal — System & Darude — Label This

Dwight Yoakam — Dwight Sings Buck

Elmo — Kamikaze Heart

Entombed — Serpent Saints: The Ten Amendments

Eskimo Baby — Actors Suicide; The Killers — Sawdust; Bella — No One Will Know & Angus and Julia Stone — A Book like This

Gamma Ray — Land of the Free 2

Gore Gore Girls — Get the Gore (Miss Vampyria)

Hardcore Superstar — Dreamin’ in a Casket

Humanifesto — The Infamous; Mad Caddies — Keep It Going; NOFX — They’ve Actually Gotten Worse Live; Terror Punk Syndicate — Extended Playtime & Raw Records — Punk Single Collection

James Taylor — One Man Band

Jay-Z — American Gangster

Justin Currie — What Is Love For

Korta musikrecensioner XXXV

Kylie Minogue — X

Led Zeppelin — Mothership

Levon Helm — Dirt Farmer

Magnus Uggla — den coolaste katten i staden

Mando Diao — Never Seen the Light of Day

Nick Drake — Family Tree

Porter Wagoner — Wagonmaster

Queen — Rock Montreal

Scream Loud!! The Fenton Story: 61 Prime Slabs of Mid-60’s Michigan Teen Punk!

Status Quo — In Search of the Fourth Chord

Tarja Turunen — My Winter Storm

The Donnas — Bitchin’

Wu-Tang Clan — 8 Diagrams

Wyclef Jean — Carnival Vol. II: Memoirs of an Immigrant